Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Deutzia - Dextrin - Dextros - Di - Diabas - Diafanoskop - Diafragma - Diametertillväxt - Dianthus - Diarré - Diastas - Diastasprov - Dibbling - Dibblingsmaskin - Dicentra. Dielythra - Dicyandiamid - Difteri - Digestion - Digitalis - Digivning - Dike - Dikesbrunn - Dikesgrävningsmaskin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dubbelblommande sorter. Som drivbuske odlas
den mera späda och låga D. gracilis S. et. Z. De
förökas genom sticklingar. G. L—d.
Dextrin benämnes en grupp gummiliknande,
i vatten lösliga men i alkohol olösliga
kolhydrat, som bildas av stärkelse vid upphettning
samt vid inverkan av diastatiska enzym eller
syror. D. uppkommer vid gräddning och
bildar det gräddade brödets sammanhållande
ämne samt innehålles även i öl. Handelns d.,
som brukas som klistermedel (»stärkelsegummi»),
beredes genom behandling av stärkelse med
utspädd salpetersyra och upphettning till 110°.
Se Kolhydrat.
Dextros. Se Kolhydrat, Socker.
Di. Se Digivning.
Diabas. Se Bergart.
Diafanoskop, apparat för undersökning av
fröns genomskinlighet i genomfallande ljus,
konstruerad av Th. Bruun v. Neergaard. På
en vågrät glasskiva lägges fröt, och ljuskällan
är antingen en i en mörk kammare under glaset
anbragt lampa eller genom en spegel (helst
konkav) uppåt genom glasskivan återkastat
dags- eller artificiellt ljus. Apparaten användes
vid renhetsundersökning av vissa gräsfröslag,
ss. ängskavle, luddtåtel, hundäxing och gröe
samt för bedömande av mjölighetsgraden hos
spannmål (se Glasighet). Undersökningen av
gräsfrös matning kan även utföras så, att fröt
inlägges mellan 2 med klämmare sammanhållna
glasskivor och hålles mot dagern eller annan
ljuskälla. J. N. W.
Diafragma. Se Mellangärde.
Diametertillväxt betecknar inom
skogsuppskattningsläran trädens grovlekstillväxt.
Den angives i längdmått, vanligen i cm. eller
tiondelar av cm. När man vill angiva tillväxten
i ytmått, talar man om grundytetillväxt. Se
i övrigt Tillväxt, skogens. G. Sch.
Dianthus. Se Blomsterodling, Nejlika.
Diarré. Se Hönssjukdomar, Utsot.
Diastas. Se Enzym.
Diastasprov. Se Mjölkprovning.
Dibbling. Se Sådd.
Dibblingsmaskin. Se Såningsmaskin.
Dicentra. Dielythra. Se Löjtnantshjärta.
Dicyandiamid. Se Kalkkväve.
Difteri. Se Hönssjukdomar.
Digestion. Se Matsmältning.
Digitalis. Se Fingerborgsblomma.
Digivning. Modersmjölken, de unga
djurens naturliga föda, är genom sin lättsmälthet
och sammansättning bättre lämpad för djurets
behov och förmåga att tillgodogöra sig näringen
än något annat födoämne. Särskilt råmjölken,
kolostrum, som moder djuret avsöndrar under
några dagar efter födandet, är snart sagt
oersättlig för ungen genom sin milt laxerande
verkan, som bidrager att rensa tarmkanalen
från det s. k. tarmbecket. Ungdjurens
utveckling går därför i allmänhet bäst och mest
ostört, då de få fortsätta att dia under den tid,
som naturen anvisat — för kalvar 4 månader
eller längre, föl 5—6, lamm 2—3, kulingar 1,
grisar 1—2, valpar 1—1 1/2 månader; då kalvar,
för att spara det dyrbara mjölkfettet, avvänjas
i förtid, så böra de dock få dricka moderns
mjölk så länge, tills den åter blivit normal. Se
Kalvuppfödning.
Vid diandet inströmmar mjölken i ungens
matsmältningskanal som en fin stråle, vilken
i beröring med magsaften löpnar till en
finfördelad massa, vilken lätt smältes. Då kalven
får mjölken ur stäva, bör han få den spenvarm
och ej få dricka den klunkvis, emedan den då
i magen bildar stora klumpar, som lätt vålla
matsmältningsstörningar, utan helst bör den
givas i en distäva med napp, ur vilken han
kan suga mjölken på samma sätt som ur
moderns spenar. Jfr Kalvstäva.
Dike. Se Dikning, Torrläggning.
Dikesbrunn. Se Dikning.
Dikesgrävningsmaskin. Att helt eller delvis
ersätta den mänskliga arbetskraften vid
dikesgrävning med billigare och snabbare verkande
häst- eller maskinkraft är ett svårlösligt
problem, till vars lösning många försök gjorts.
Till de äldsta av dessa hör G. v. Brauns å
Rydaholm dikningsplog, vilken i botten av
ett handgrävt dike upptog en ränna, varur den
lösskurna jorden uppskottades för hand (se
Lantbr.Ak. Tidskr. 1873, sid. 273). Ett annat
var den först av engelsmannen R. W. Dickson
år 1875 uttänkta mullvadsplogen,
vilken genom den av M. Larsson å Skäggs på
1880-talet konstruerade tubulatorn kom
till användning i Sverige. Denna bestod av en
på ett plogställ fäst lodrät järnskiva, som i sin
nedre ända bar en spetskulformig del, vilken
under den ovanliggande, orubbade jorden
borrade rörformiga ledningar för vattnet; den
kunde användas endast på lös, stenfri,
sammanhängande jord, särdeles myrjord. Under
1900-talets andra årtionde framkom en norsk
konstruktion, Revolt, vilken tillverkades
i Sverige och här vann någon spridning men
åter övergivits ss. för svag, men i England
framträtt i starkare utförande. Den arbetar med
ett U-formigt skär, som lösskär en jordstrimla,
vilken därefter uppfordras på en ändlös kedja
och avlägges vid sidan av diket. Maskinen
drogs av 2—4 hästar, fördjupade rännan 3—6
cm. för varje stråk och medhann vid provning
på styv lera med 1-par maskin 37 och med 2-par
nära 60 m. i timmen till 70—85 cm. djup.
På senaste tid hava större maskiner för
motorkraft kommit till användning och visat sig
fullt användbara. En sådan är Hässleholms
mekaniska verkstads d. AHW, vilken på en
gång upptager diket till fullt djup medelst ett
med grävskopor försett paternosterverk, som
kan höjas och sänkas. En amerikansk,
Buckeye, som provats samtidigt med den förra,
uppgräver diket med på ett till djupet ställbart
hjul stelt anbragta skopor och mellansittande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
