Lantmannens uppslagsbok / 234 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dräktighet - Dränering - Dräneringsfond - Dräng - Drätt - Drög - Dröglapp - Drönare - Drösa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

	nor- malt	växlar mellan	högsta iakt- tagna
sto	340	325—350	419
ko	284	260—310	435
tacka, get	151	145—155	160
sugga	115	110—124	133
hynda	63	63— 65	—
katt	56	56— 60	—
kanin	30	—	—

Framfödes fostret så tidigt, att det på grund
därav icke kan hållas vid liv, säges djuret hava
kastat. Ett annat ord för kastning är abort.

Det första tecknet till d. är, att brunsten ej
återkommer. Djuret blir lugnare, foderlusten
ökas, och bukens omfång tilltager småningom.
Hos ston och kor bestämmes d. säkrast genom
att införa handen och armen i djurets ändtarm
och därifrån undersöka livmodern. Med
noggrann kännedom om djurets anatomi kan man
med tillräcklig övning på detta sätt efter
livmoderns storlek och beskaffenhet redan så
tidigt som 6—8 veckor efter befruktningen
avgöra, om djuret är dräktigt. Vid yttre
undersökning kan man först efter halva
dräktighetstiden avgöra, om dräktighet föreligger, genom
att hårt trycka flata handen mot bukväggen,
hos sto i nedre delen av vänstra flanken, hos
ko i högra flanken, varvid fosterrörelser kunna
iakttagas, isynnerhet sedan djuret druckit
kallt vatten, eller ock genom korta stötar
med knutna handen mot bukväggen på nämnda
ställen, då fosterdelar kunna kännas. Hos
smärre djur är det huvudsakligen av bukens
ökade omfång, som man kan iakttaga
dräktigheten.

Dräktiga djur kunna under dräktighetens
första tid utfodras och användas som vanligt;
efter halva dräktighetstiden bör utfodringen
något ökas (hos häst och nöt räknas för fostrets
utveckling 1—1¹/₂ foderenheter utöver
moderdjurets eget behov). Skämda och skadade
fodermedel, ss. unken havre, mögligt hö, rostig
halm, skämda rotfrukter och rotfruktsblast
undvikas noga, likaså frusna rotfrukter och
iskallt vatten, vilka lätt förorsaka kastning.
Allt för vattenhaltiga och slappande
fodermedel, ss. dränk, vassla m.fl., böra även helst
undvikas, ävensom starkt gasbildande (färsk
klöver, självupphettat foder) och hårdsmälta
(baljväxter, råg) fodermedel. Särskilt viktigt
är, att fodret innehåller tillräckligt av
äggvite-och mineralämnen, och för hästar och idisslare
sörjes därför bäst genom utfodring av gott
hö i tillräcklig mängd samt som kraftfoder
helst havre (havregröpe) och vetekli.
Baljväxter kunna vara lämpliga som mindre
tillskott på grund av sin rikedom på såväl
äggviteämnen som kalk men böra användas med
försiktighet åt djur, som ej äro vana därvid,
då de eljes lätt vålla matsmältningsstörningar.
För dräktiga tackor bör även baljväxthalm
undvikas under de närmaste veckorna före
lämningen likasom även under samma tid
efter, emedan detta foder gör mjölken hårdsmält,
så att den förorsakar utsot hos dilammen. Åt
dräktiga suggor gives helst skummjölk och
potatis samt som kraftfoder havregröpe och vetekli.

Dräktiga ston användas till en början i
arbete som vanligt, men efter halva
dräktighetstiden böra de skonas från de mest
ansträngande körslorna ävensom från rörelse i
hastig takt. I lindrigt arbete böra de få gå till
14 dagar före fölningen, men därefter blott
motioneras lindrigt. Även övriga husdjur böra
under dräktigheten få tillräcklig rörelse i det
fria, men häftiga ansträngningar (långa
vandringar, jäktande av hundar, långa
järnvägsresor m. m.) böra undvikas, och likaså bör
tillses, att de ej utsättas för starkt tryck eller
stötar och slag på buken (stängning, sparkar,
trängsel vid in- och utsläppning m. m.).                E. N—m.

Dränering, torrläggning; ordet användes
mest som beteckning för täckdikning.

Dräneringsfond. I samband med andra
under världskriget vidtagna åtgärder för att
befordra växtodling beslöt 1918 års riksdag
att för en kortare tid inrätta end., från vilken
lån till täckdikningsarbeten skulle lämnas
på billigare villkor än från täckdikningsfonden
(se d. o.). Huvudskillnaden var, att lån kunde
erhållas även för större jordbruk och med
högre belopp, samt att de voro räntefria.
(K. k. ²⁰/₆ 1918.) Utlämning av lån från
fonden upphörde år 1920, och samtidigt
ändrades villkoren för lån från täckdikningsfonden
till huvudsaklig överensstämmelse med de för
d. gällande.

Dräng. Se Arbetare.

Drätt, anspänningsanordning, bestående av
en gaffel, som med växelled är fäst vid en
4-hjulsvagn eller släde, och som sålunda tillåter
höjning och sänkning av framändarna men
ingen sidovridning i förhållande till lasten.
Jfr Anspänning.                A. P—n.

Drög, grov arbetskälke för dragare. Se
Kälke.

Dröglapp, ett hudveck längs halsens
undersida hos nötkreaturen, är starkt utvecklad hos
bergs- och höglandsraser, hos vilka den sträcker
sig från hakan ned till bringan. Hos
låglandsraser saknas den eller förekommer blott vid
halsens övergång i bringan.

Drönare. Se Bisamhälle.

Drösa. Se Dråsa.

Dubbellår, -länd, benämnes en hos
nötkreatur förekommande abnormt fyllig
utveckling av lårmuskulaturen; en tydlig fåra mellan
musklerna på lårets yttre och inre sida giver
låret utseende av att vara sammansatt av
två hälfter. Den abnorma utvecklingen av
muskel- och fettvävnaden åtföljes av svag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>