Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finler - Finmjöl - Finsk häst - Finsk nötboskap - Fiskareförbundet, Svenska - Fiskareskola - Fiskdamm - Fiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Finler, av A. Atterberg införd beteckning
för de finaste, kolloidala, oorganiska
beståndsdelarna av lera (se d. o. och Jord).
Finmjöl plägar användas som beteckning
för de stoftfina delarna av konstgödselmedel.
Se Fosfat, Benmjöl.
Finsk häst. I Finland utgöres häststocken
övervägande av den inhemska rasen. Denna,
som är av tatariskt ursprung, är i sin primitiva
form »liten, späd och ful». Sedan mitten av
1890-talet är den dock, mer eller mindre inom
olika delar av landet, föremål för målmedveten
renavel med stamboksföring. Den
kännetecknas i allmänhet av ett jämförelsevis stort
huvud med tung ansättning till halsen, starkt
framträdande manke, kraftig revbensbildning,
stark rygg och något stupande kruppa,
muskulösa, »torra» lemmar och ben samt sällsynt
travförmåga. — Travsporten står också högt i
Finland, där alla vilja åka fort. Rasen är därjämte
ovanligt uthållig och förnöjsam. Färgen är i
regel fux, brun eller svart. I stamboken upptagas
huvudsakligen fuxar. — Typen växlar något i
landets olika delar. Norra Finland,
Kuopioområdet, har övervägande större hästar, 155—
160 cm. stångmått, något framåtsvängd
näsrygg (älgnos) och kraftigt skelett med stora
ledgångar och god benbredd. I södra Finland
göra de flesta hästarna intryck av något ädel
inblandning med vackrare huvudform men
svagare underrede.
Till Sverige, särdeles till Norrbotten, hava
många finska hästar införts, men någon avel
av denna ras har ej här kommit till stånd, och
den premieras ej i Sverige. Den är för övrigt
allt annat än likartad med den nordsvenska
hästen. W. H—r.
Finsk nötboskap. Av finsk lantras
särskiljas följande raser eller typer:
1. Fjällras eller nordfinsk
boskap, som förekommer i landets nordligaste
delar, är övervägande hornlös med högt
uppstående nackkam, mest vit med små röda
fläckar. Kons levande vikt når sällan över
300 kg. Den överensstämmer i det stora hela
med Sveriges fjällras, men färgen är i områdets
södra delar oftast helröd.
2. Ostfinska eller
Kiuruvesiboskapen, vars huvudområde är Karelen,
Savolaks och södra Österbotten, med
medelpunkten för dess utbredning i det förstnämnda
landskapet. Är något mer storvuxen än den
förra rasen, kons lev. v. omkring 350 kg., har
lika fin benbyggnad men mindre spetsig
bakdel. Kullig eller med horn, som oftast äro
framåtriktade. Färgen är mycket växlande;
ofta äro de ljusröda med vitt huvud eller hava
röda sidor med vit rygg, buk och ben, eller
ock äro de vita med röda fläckar på framdelen.
Rasen har goda mjölkningsanlag.
3. Västfinska l. tavastländska
boskapen har kraftigare kroppsbyggnad
men mindre framträdande mjölktyp. Färgen
växlar i röd, gråbrun, blackrött. Huvudet är
smalt, oftast med korta utåt-framåt-riktade
horn eller hornlöst. Anses liksom den svenska
Smålands- och Gottlandsboskapen höra till
Bos frontosus. Se Nötboskap. Vardera av
dessa raser är numera föremål för renavel,
planmässigt ledd av en avelsförening, och för
alla 3 raserna är kullighet uppställd som den
typ, som bör eftersträvas.
Fiskareförbundet, Svenska, stiftat år 1897,
med uppgift att arbeta för det svenska fiskets
främjande. Utgiver Svensk fiskeritidskrift
och verkar i övrigt genom föredrag,
diskussioner, offentliga uttalanden m. m.
Fiskareskola. Se Fiskeriundervisning.
Fiskdamm. Se Damm.
Fiske hör jämte jakt till människans
tidigaste näringsfång. Redan i de äldsta
lämningar av forna boplatser i vårt land hava
talrika benredskap för f. påträffats, och till de
äldsta lämningar av vävnader höra sådana,
som sannolikt tjänat till fisknät och håvar.
Under medeltiden var, efter vad
landskapslagarna och andra gamla urkunder visa, f.
i vissa trakter folkets huvudnäring, så f. av
storsill på västkusten, av strömming, torsk
och flundra i östersjön samt laxfiske i
strömmar. I sjöar och vattendrag inuti landet drevs
väl f. i mindre skala och huvudsakligen till
husbehov men hade dock långt större
betydelse än i vår tid i folkets hushållning,
vilket även framgår av landskapslagarnas
detaljerade bestämmelser om fiskeredskap och
rätten till f., vilkens nuvarande
grundprinciper redan då voro fastställda. (Se
Fiskerilagstiftning).
Sötvattensfisket har sedan alltjämt idkats
så gott som uteslutande som en binäring till
jordbruket, medan havsfiske, särdeles efter
sill, under de senaste årtiondena hos oss
likasom i övriga delar av Europa gestaltat sig till
en storindustri, som utgör
huvudsysselsättningen för en avsevärd del av kustbefolkningen
vid Västerhavet. Tack vare införandet av
sjögående motorbåtar har drivgarns- och
snörpvadsfiske kunnat utsträckas långt ut
till havs. Även i Östersjön utgör sill- och
strömmingsfiske med skötar och vid
Gottland, Blekinge och Skåne delvis med
drivgarn fiskerinäringens viktigaste del. Näst
sillfångsten har fisket av makrill samt av
torskfiskar (torsk, kolja, vitling, långa) den
största omfattningen och lämnar den största
avkastningen. Till havsfiskets framgång
beträffande torsk- och flundrefiskar har
införandet av trålen kraftigt bidragit. Se
Fiskeredskap.
Fiskets omfattning och ekonomiska
betydelse belyses av följande statistiska siffror för
åren 1914—19:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
