Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gagnvirke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—J &"*-v£a t*£-ff\r
379
skall mata fältmagneterna, måste vara
likriktad för att ständigt hålla samma poler
positiva och samma negativa. Den alstras av
en likströmsgenerator (se nedan) och behöver
ej vara synnerligen högspänd för att
åstadkomma den erforderliga styrkan hos det
magnetiska fältet. Den inducerade växelströmmen
däremot har en mycket hög potential, och det
är lättare att taga ut denne från fasta
polklämmor i statorn än medelst kontaktborstar
från släpringar på rotorn, genom vilka däremot
den likriktade, jämförelsevis lågspända
magnetiseringsströmmen utan svårighet kan införas
till elektromagnetspolarna. Detta är
anledningen till att det i växelströmsgeneratorerna
vanligen är det magnetiska fältet, som man låter
rotera. Till att driva rotorn runt med
erforderlig hastighet fordras en betydande effekt:
det är icke nog med att övervinna
lagerfriktionen och andra mekaniska motstånd, utan
enligt induktionsströmmars natur uppkomma
de alltid i sådan riktning, att de motverka
rörelsen, och det är just på bekostnad av det för
kringvridningen erforderliga arbetet de alstras.
Vid rörelsen uppkomma induktionsströmmar
icke blott i trådspolarna, i vilka man önskar
dem, utan i alla metallmassor i det magnetiska
fältet, och som de som nämnt uppkomma i
sådan riktning, att de motverka rörelsen,
föranleda de alltid förlust av energi, som medför en
icke önskvärd uppvärmning av metalldelarna.
Man hindrar uppkomsten av dylika skadliga
»virvelströmmar» i trådspolarnas järnkärnor
genom att göra dessa icke massiva utan av tunna
järnbleck, skilda från varandra genom tunt
isolerande papper.
Den enkla växelström, som på nu beskrivet
sätt kan alstras i en växelströmsgenerator,
har ringa användning i det praktiska livet.
Särskilt är det förenat med vissa svårigheter
att driva motorer med densamma.
Svårigheterna ha emellertid lösts på ett så förträffligt
sätt, att det är uteslutande växelströmmar,
som numera användas vid överförande längre
väg av elektrisk energi, den må avses till att
driva motorer eller för andra ändamål.
Olägenheterna med den enkla växelströmmen
undanrödjas därigenom, att man i samma
generator alstrar flere., i praktiken alltid 3, av
varandra oberoende växelströmmar, som äro så
förskjutna i förhållande till varandra, att de
med lika mellantider genomlöpa sina maxima
av elektromotorisk kraft och med samma
mellantider sina nollvärden och sålunda även
med samma mellantider sina maximivärden av
elektromotorisk kraft i motsatt riktning mot
förut. Strömmarna sägas hava olika fas:
hos 2 strömmar i generatorn skulle
fas-förskjutningen bliva 1/2 period, hos 3 en tredjedels
period. I senare fallet visar sig, att man
behöver ej 6 trådar i den yttre ledningen utan
endast 3, och strömmen uttages således ur
generatorn genom blott 3 kontakter. Av detta
skäl ha 3-fas-generatorerna helt utträngt
2-fas-generatorer, vilka kräva 4 ledningstrådar,
2 för vardera strömmen. Såväl
elektromotoriska kraften (volt-talet) som strömstyrkan
(ampèretalet) undergå ju i växelströmmen
oupphörliga ändringar i sitt värde, från noll till
vissa maximivärden i ena eller andra riktningen.
Medelvärdena äro praktiskt taget 7/io eller
noga räknat 0.707 av maximivärdena.
Effekten (watt-talet) för en växelström blir ej fullt
så stor som produkten av volttalets och
ampèretalets medelvärden utan av följande
skäl mindre. De i växelströmsgeneratorn
alstrade strömmarna följa naturligtvis den
ohmska lagen (se Elektricitet), men på grund
av vissa omständigheter, av vilka
självinduktionen i ledningen är den huvudsakliga,
hinner ej strömstyrkan fullt följa växlingarna i
elektromotorisk kraft utan når sitt maximum
i ena eller andra riktningen något senare än
denna och växlar sålunda också riktning något
senare. Det händer därför 2 gånger under varje
period, att strömstyrka och elektromotorisk
kraft under någon liten del av perioden, större
eller mindre beroende på förskjutningens
storlek, ha motsatt tecken. Som effekten ju är
produkten av strömstyrka och elektromotorisk
kraft (w = a x v), blir effekten under dessa
ögonblick negativ, d. v. s. totaleffekten blir
mindre än produkten av medelvärdena på
volttal och amper et al. Huru stor minskningen
blir, är beroende pä omständigheterna men kan
på ett ungefär vid vanliga anläggningar anslås
till ett; par tiondelar.
L i k s t r ö m s g e n e r a t o r er. Ehuru de
strömmar, som induceras i trådlindningarna,
när dessa rotera i ett magnetiskt fält, givetvis
äro växelströmmar, kunna de uttagas i deri
yttre ledningen så, att de där alltid gå i samma
riktning, genom att kontaktborstarna flytta
över från trådknippets ena ände till den andra
i samma ögonblick, som strömmen ändrar
riktning, d. v. s. när strömstyrkan är noll. Hade
man bara en enda trådspole, skulle strömmen
i den yttre ledningen bliva »pulserande», hans
styrka skulle växla mellan noli och ett
maximivärde, men om man runt rotorn har flera
härvor, vilkas strömmar sålunda bliva
förskjutna i förhållande till varandra, och vilka
samtidigt komma ut i den yttre ledningen, blir
strömmen här alltmer jämn, ju flera
trådhärvorna äro. Uttaget kan nu ej ske medelst
hela släpringar, utan varje knippe måste hava
sina båda från de andras isolerade uttag. Dessa
utgöras av messingslameller, som ligga ;invid
varandra kring axeln parallellt med denne
och bilda den s. k. kollektorn eller
upp-samlaren. Denne blir på grund av
nödvändig*-heten av fullständig isolering, en av
likstromsC-generatorns ömtåligaste delar. I denne är®
alltid fältmagneterna fasta, och som den av
generatorn erhållna strömmen är likriktad^
kan denne själv antingen i sin helhet (SerJ&-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
