Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Halm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
439
genom- erhålles en fröskörd av ända till -1,000
kg. per ha. men en dålig tåga. .Där fröt ej
säkert hinner full mognad och stjälken är svår
. att torka på hösten, ss. i Sverige ofta är fallet,
är icke skäl att på detta sätt dröja med
skörden. H. ryckes (»ruskas») liksom linet eller
skäres med skära och bindes i knippor samt
skylas och behandlas vid skörd oph beredning
som lin. Skylar av fröhampa böra halmtäckas
för att skyddas mot fåglar. Fröt avtröskas
ofta med käppar. Skördemängden beräknas
i Tyskland till ungefär dubbelt mot lin:
4,000—8,000 kg. torr stjälk med 15—20 %
tåga eller 600—1,500 kg. beredd tåga samt
500—1,000 kg. frö per ha. På mulljord blir
fröskörden liten. Som »bladväxt» odlas rätt
allmänt i trädgårdar j ä 11 e-h., var. gigantea.
(Se Blomsterodling.)
Hampfrö innehåller 30—35 % olja och
är därför ett utmärkt gödfoder för fjäderfä
och användes även till föda åt burfåglar. Det
lär givas åt hondjur av de större husdjuren för
att uppliva brunsten. Fröt användes dock
huvudsakligen till oljeberedning och
återstoden, hampfrökakcr, till kraftfoder (se
Oljekakor).
Hampfrökakor. Se Oljekakor.
Hampolja. Se Fett.
Hampus. Se Äpple.
Handavläggare. Se Skördemaskin.
Handel. Se Gödselhandel, Foderhandel,
Utsädeshandel.
Handredskap tillverkades tidigare i regel
hemma vid gården och voro då mest av klumpig
, och ofullkomlig beskaffenhet. En verklig
reform i detta avseende har skett genom den
på 1860-talet började införseln av amerikanska
h., som utmärkte sig för mer praktisk och
smäcker form samt mindre tyngd, det senare
till stor del genom användning av de starka och
elastiska träslagen ask och hickory till skaft
m. m. De amerikanska modellerna hava
tjänat till mönster vid den inhemska
fabriksmässiga tillverkningen, som sedan uppstått
och numera i huvudsak fyller landets behov.
H. bör likasom annan redskap hållas ren och
torr och därför förvaras under tak, synnerligen
som askvirket, som mestadels ingår i dem, lätt
ruttnar. Se Grep, Hacka, Lie, Spade, Skovel.
Hank. 1. Som ett slags avledande medel
användes förr h., bestående av ett band, en
läderrem, tagelfläta eller stundom en smal
vidja, som fördes in genom en öppning i huden i
underhudsbindväven, 10—30 cm. långt, och
ut genom en annan öppning. För att hindra
hanken att glida ut bands antingen en pinne
i vardera änden eller förenades hans båda ändar
till en ring. Man trodde, att den rikliga
var-’ avsöndring, som uppstod ur såren, utgjordes
av de fördärvade kroppssafter, som framkallade
sjukdomarna och som på detta sätt
avlägsnades. För att öka verkan beströks hanken
stundom med vissa retande medel, ss. terpen-
■ tin, prustrottinktur m; m;, och för att hålla
såret Öppet borde hanken varje dag dragas
fram och tillbaka. H. har numera helt och
hållet kommit ur bruk. E. N—m.
2. Vidja, varmed virkesdelar hopfästas,
t. ex. störparen i en gärdesgård. Se Hägnad.
Hannoveranare, ett halvblodshastslag,, som
sedan århundraden åtnjutit erkännande,
uppfödes över hela Hannover men går bäst till
på de bördiga stränderna av Elbe, Weser och
Ems samt dessas bifloder. Under tiden 1714—
1837, då Hannover var förenat med England,
infördes därifrån en mängd ädla hästar,
varigenom landets hästras blivit starkt påverkad
av engelskt fullblod, men den har de utmärkta
betes- och foderförhållandena att tacka för sin
storlek och mäktighet. Av stor betydelse för
detta hästslags utveckling har varit den
välskötta hingstdepån vid Celle, varifrån hingstar
av mycket hög klass varit utstationerade och
flitigt använts av uppfödarna. H. är en
jämförelsevis tung ädel häst, mer vagns- än
utpräglad ridhäst-typ, dock lättare än
Olden-burgare, från vilka han skiljer sig genom lägre
halsföring och lägre rörelser samt mera
markerad manke. Färgen är övervägande brun,
men fuxfärg är ej ovanlig. Näslinjen är ej
sällan något svängd utåt, halsen tämligen lång,
lågt buren, ryggen stark om än något lång och
ledgångarna starka, stora. Storlek 158—170
cm. Till Sverige ha en mängd avelsdjur
importerats, varför det hannoveranska blodet är
övervägande hos våra ädla hästar.
Hingstdepåerna vid Flyinge och Strömsholm äro
även till avsevärd del grundade på import från
.Hannover. Wilh* H—r.
Hare och harjakt. Av harsläktet, Lepus,
tillhörande gnagarnas ordning, Glires, finnas i
Sverige 2 arter, den inhemska, över hela landet
spridda nordiska haren, L. timidus L.,
och tysk h., L. europœus Pall., vilken senare
började inplanteras här i slutet av 1800-talet
och numera vunnit stor utbredning i södra
Sverige, framför allt i Skåne.
Av svensk 1. nordisk h. skiljer
man mellan fjäll-hare, som blir vit om
vintern och tillhör norra och mellersta Sverige,
samt m o h a r e, som har blågrå vinterdräkt
och förhärskar i landets södra delar. Den
nordiska haren är bunden vid skogen men
träffas dock allmännare i mer odlade trakter
än i obygder; han trivs bäst i lövskogsblandad
barrskog, här och där avbruten av odlingar,
fall och gräsrika småkärr. Vid snötäckt mark
röjes han av de karakteristiska hoppspåren,
som stå med avtrycken av de stora, kraftiga
.bakfötterna ett stycke framför de i linje ställda,
.betydligt mindre fjäten av framfötterna.
Såsom de långa öronen giva vid handen, är
hans hörsel utomordentligt skarp. I likhet med
andra nattdjur ser han dåligt om dagen, håller
sig då stilla i sin lega oqh går först mot
skymningen ut på proviantering. Han trycker vi4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
