Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hassel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m$
hos människan), samt småbenen, vilka äro
ordnade i 2 rader, en undre bestående av i:a,
2:a och 3:e kilformiga benet, och en
övre, som utgöres av båtbenet och på
yttre sidan tärningbenet, som går över
bägge raderna. Hos hästen äro i:a och 2:a
kilformiga benet hopvuxna till det s. k. p y r
a-midbenet, och hos idisslarna äro dessutom
båt- och tärningbenen förenade, så att benens
antal är blott 5. Se Skelett, fig.
Hasen är en av de ledgångar, som vid rörelser
mest ansträngas och är därför och till följd
av sin invecklade byggnad ofta utsatt för
åkommor. Det är därför av största betydelse
för ett djurs värde, särskilt i fråga om hästar,
att han är starkt byggd och fri från sjukliga
förändringar. Vid bedömande av hasen bör
man taga hänsyn till h.-vinkeln, hasarnas
ställning till varandra samt hasens styrka och
sund-hetstillstånd. Hasvinkeln, d. v. s. den vinkel,
som h. och skenben bilda mot varandra
(has-ledsböjningen),, bör vara sådan, att en lodrät
linje från sittbensknölen, då skenbenet står
lodrätt, tangerar h.-spetsen. Faller den nämnda
linjen framför h.-spetsen, kallas hästen
krok-ha s i g. Är h.-vinkeln större och linjen faller
bakom h.-spetsen, uppstår rakhasighet.
En rak h. gör steget kortare och rörelsen mer
stötande, varigenom ledgångarna frestas mera,
och är därför ofördelaktig hos hästar, som
behöva springa på stengator eller hård mark.
Krokhasighet gör däremot rörelserna mjukare
och steget längre och passar därför (om felet
ej förekommer i högre grad) bättre för lätta
hästar, av vilka företrädesvis fordras snabbhet
och smidighet i rörelserna, men sträckningen
fordrar då större muskelkraft, och en krokig
h. är därför ej önskvärd hos arbetshästar, i
synnerhet om den, ss. ofta händer, förekommer
i förening med för kort lårben (se Benställning),
dä det är av vikt, att musklernas kraft på bästa
sätt tillgodogöres. Om hasarnas ställning, se
Benställning. Hasens styrka beror
huvudsak-igen på dess form och själva materialets
beskaffenhet. En välformad h. bör vara bred
såväl från sidan sedd som framifrån eller
bakifrån samt med jämn övergång i skenbenet.
Hasens bredd upptill beror huvudsakligen på
hasbenets längd, och då detta utgör den
häv-stångsarm, på vilken de muskler verka, som
sträcka hasen, är ett långt h.-ben av stor
betydelse för styrkan.
En god bredd nedtill tyder på en god
utveckling av småbenen i hasen och angiver
därigenom, att den yta, med vilken hasen vilar
mot skenbenet, blir större och föreningen dem
emellan fastare samt trycket fördelat över
en större yta, varigenom hasens hållbarhet
ökas. En jämn övergång i skenbenet är därför
av största betydelse för hållbarheten. Är hasen .
smal nedtill och skarpt avsatt från skenbenet,
kallas den k n i p t, vilket alltid angiver
svaghet och är ett stort fel.
Torr kallas hasen, då huden är tunn och
underhudsbindväven . sparsamt utvecklad, så
att skelettdelarnas konturer tydligt
framträda samt hasen kännes fast och hård med
mera kantiga konturer och utan någon abnorm
vätskeansamling i ledkapslar och senskidor.
Torr h. angiver en fastare, tätare struktur
i såväl själva benvävnaden som i senor och
ligament, vilket i hög grad ökar hållbarheten.
Svampig kallas hasen, då huden är tjock
och underhudsbindvävnaden rikligt utvecklad,
varigenom konturerna bliva mer , avrundade
och hasen kännes mera mjuk vid tryck med
fingrarna, tydande på en mera lös och porös
struktur i skelettet och övriga vävnader. Ren
kallas en h., som är fri från sjukliga
benuppdrivningar. Dess bakre kontur bör då gå i
samma riktning som skenbenet, dess inre yta
vara i det närmaste plan och j ämnt övergående
i skenbenet samt dess främre yta (hasvecket)
likaledes plan eller svagt konkav över rummet
mellan den inre ledrullen på rullbenet och nedre
änden av skankbenet (den s. k.
spattkammaren), där ledkapseln kan kännas.
Sjukligheter i hasen giva sig till
känna genom förändringar i de normala
konturerna, som därför vid bedömandet av
sundhetstillståndet noga böra granskas. Se Galla,
Piphas, Spatt. E. N—m.
Hassel, Corylus av eliana L., av
hängväx-terhas familj, Amentacece, har i Sverige sin
huvudsakliga utbredning i södra och mellersta
landsdelarna, med nordgräns genom
Värmland, norra Västmanland, södra Dalarne, upp
till örnskölds viks trakt en. Utmed sin
nordgräns följer den dalgångarna ett stycke in i
landet men håller sig eljes mest utmed kusten.
Tidigare har h., efter vad lämningar i mossar
utvisa, varit utbredd längre mot norr och inåt
landet, ett bevis för att klimatet förr varit
varmare eller åtminstone somrarna varmare
och längre. Om tidpunkten för den inträffade
klimatändringen växla åsikterna. Flere
forskare förlägga den till bronsålderns slut för
omkring 2,500 år sedan. H. hör till de allra
tidigast blommande vårväxterna.
Hanblommorna, som äro samlade i smala, gula hängen,
färdigbildas redan på hösten; honblommorna
äro omslutna av en bladknopp, ur vars spets
de röda märkena framskjuta. Nötterna mogna
i sept.—okt. H. fordrar en god jordmån och
gynnas av kalk i jorden. I södra och mellersta
delarna av landet växer den oftast som
underbestånd i ekskog, mot sin nordgräns och på de
yttre öarna utmed kusten utan överbestånd.
Genom sitt rika lövfall och den skugga, den
lämnar, befordrar den en rik mullbildning.
Hasselnötter utgjorde förr en vanlig
exportvara från Sverige, vilket nu ej mer är
fallet. Numera frambringar egentligen blott
Öland nötter i överskott. Hasselbuskens raka,
sega skott lämna material för grov
korgflätning, tunnband m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
