Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Havrefodermjöl ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454
inläggas, böra de inläggas i sädesrummet i
tur och ordning, börjande i den från
inkörningen mest avlägsna delen, och de sorter,
vilkas renhet är mest maktpåliggande, inläggas
sist på väl rensopad botten och helst skilda
från angränsande stötar genom mellanlägg,
t. ex. av halm.
Histidin, Histon. Se Äggviteartade ämnen.
Hjort, Cervus, tillhör de partåiga hovdjurens
ordning, Artiodactyla och idisslarnas
underordning. I Sverige finnas 2 arter,
kronhjort, C. elaphus L., som har trinda,
månggreniga horn med tillbakaböjda spetsar, samt
den betydligt mindre dovhjorten, C.
därna L., vars horn äro upptill skovelformigt
vidgade. Parningstid för den förra i sept. och
kalvning i maj, för den senare parning i
oktober, kalvning i juni—juli. Av den svenska
kronhjortstammen, som förr varit spridd över
stora delar av Göta- och Svealand, finnes
numera knappt ett hundratal djur, vilka föra en
osäker tillvaro på några skånska gods, där de
enligt jaktstadgan få jagas under oktober—
november. Att helt fridlysa kronhjorten på
enskild mark torde icke låta sig göra,
alldenstund han gör betydlig skada på skog genom
att slita barken av unga träd. Dovhjorten, som
skall hava införts till Sverige på 1500-talet,
är snarare att betrakta som ett halvtamt
prydnadsdjur för herrgårdsparkerna än som
egentligen jaktbart vilt. Jakt å dovhjort är enligt
jaktstadgan tillåten 16/9—30/n. Hjortar skjutas
med kula under smygjakt eller drevjakt,
ävensom från vagn. T. H-^-l.
Hjortron, m u 11 e.r, Rubus chamœmorus L.,
hör till rosenfamiljen, Rosaceœ, och är en
flerårig, 10—15 cm. hög ört med 2—3-bladig stjälk,
enkla, njurlika blad, stor, vit blomma och först
rödgula, sedan som mogna höggula »bär»
(egentligen samling av stenfrukter). Växer i
kalkfattiga myrar från Lappland till Skåne.
Frukterna äro högt skattade till sylt, saft och
kompott.
Hjul. Vagnshjul bestå i allmänhet av
nav, ekrar samt en krans eller fälg av lötar
sammanhållna av en ring. Navet göres i
allmänhet av hårt, väl torkat trä, oftast bok eller
björk men även av ask eller ek. För att navet
fullständigt må bliva fritt från sprickor, är det
fördelaktigt, att lagergången utborras ur
stocken, medan virket ännu är rått, varefter det
torkar jämnare. Den borrade stocken uppsågas
sedan till passande längder. På vardera sidan
förstärkes vanligen navet medelst starka
järnringar. Lagerloppet utgöres av en bussning,
hjulbössa, vanligen av gjutjärn. Ekrarna göras
helst av ek eller ask. I fyrkant tillhuggna ämnen
till ekrar säljas stundom per tjog eller gång (det
som åtgår till 4 hjul jämte 1 reservbit till varje
hjul). Deras antal i vagnshjul är vanligen 12,
stundom 10. De urtappas i nav och lötar, som
de således förbinda, med 2 ekrar i varje löt,
och så att de gå tvärs igenom lötarna, emedan
spikarna vid hjulringens påspikning böra
inslås i ekrarna. Lötarna göras av bok,
björk eller ask och utsågas ur stockar eller
plankor. Lötarna nitas i skarvarna och
sammanhållas av hjulringen eller -skenan, som
bör vara tillräckligt stadig samt påläggas varm,
så att den vid sin avsvalning krymper och
sammanpressar lötarna. Vanligen äro hjulaxelns
tappar något nedböjda och hjulen skränkta,
d. v. s. ekrarna ligga ej fullt i ringens plan utan
bilda en lågt konisk yta, så att de få en lodrät
ställning mot marken. Härigenom vinnes, dels
att hjulen bliva starkare och de bärande ekrarna
ej så lätt lossna, dels att hjulet ej så lätt glider
av axeln, om den mutter, som fasthåller det,
skulle falla av, utan ligger an mot stossen eller
den vid axeln fast vällda stoppringen.
Skränk-ningen giver ock möjlighet till större
lastningsyta i förhållande till spårvidden.
Lantbruksredskap, som tillverkas
fabriksmässigt,, förses ofta med h., i vilka trät helt
och hållet eller delvis ersatts av j ärn, varigenom
undgås faran för gistning och söndersprickning
vid uttorkning. Vanligen kunna ock i sådana
h. enskilda delar, som skadats, lätt utbytas
mot nya. Således göres navet av två halvor
av järn, vilka sammanskruvas och kunna
tilldragas kring ekrarna. Av hela järnhjul äro
särskilt s. k. velocipedhjul starka, i vilka
ekrarna, som äro av järntråd, kunna spännas, så
att hjulskenan stagas starkt och därför kan
göras av tunnare gods.
Diametern bör vara så stor, den bekvämligen
kan vara, då därmed följer, att de få större
anliggningsyta mot marken och sålunda
nedsjunka mindre i lös mark samt mindre påverkas
av ojämnheter hos denna. Dessutom göra
hjulens större diameter färre varv på samma
väglängd, och friktionen i lager gången blir
således mindre. Höga hjul äro således
fördelaktiga på ojämna eller mjuka vägar. På backig
väg betyder hjulstorleken mindre, emedan hela
vagnens tyngd där i så hög grad inverkar på
kraftåtgången och stora hjul äro tyngre än
små.
Axeln. Träaxlar, som i äldre tider
förekommo på grova arbetsvagnar, äro numera
ersatta av stålaxlar, varigenom vinnes, att
axeltapparna kunna vara finare och axelfriktionen
därigenom minskas. Smörjningen, som har
stort inflytande på friktionens storlek, bör vara
så god som möjligt, men grova fordons h. hava
vanligen inga särskilda smörjningsanordningar
utan smörjas, sedan hjulen utskjutits mot
tappens ände. Då lagren äro öppna, kan endast
fast smörja användas, och smuts inkommer lätt.
På finare vagnar användas s. k.
patentaxlar med slutna bössor med oljebehållare,
och dessa hålla sig bättre rena och kvarhålla
smörjan bättre. På slåtter- och skördemaskiner
m. fl. redskap och stundom på finare vagnar
användas slutna kul- och rullager, men
däremot sällan på arbetsvagnar, då friktions-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
