Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjulbent ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45<5
ningsaktens olika faser, nysning, hosta,
kräkning m. m. Men där finnes det även s. k.
automatiska centra, centra för hjärtats frekvens,
för blodkärlens vidd och blodets tryck o. s. v.
I förlängda märgen gå dessutom alla de
ledningsbanor, som skola ned till ryggmärgen, och
därifrån avgå flera av de s. k. hjärnnerverna.
Kring såväl hjärnan som ryggmärgen finnas
två hinnor, ytterst, närmast benväggen ligger
den »hårda hjärnhinnan», som är
fast, fibrös och sammanväxt med skallens ben.
Innanför denna hårda hinna ligger den
»mjuka hjärnhinnan», som i sin tur
består av två, »s p i n d e 1 v ä v s h i n n a n»
och »k ä r 1 h i n n a n». Spindelvävshinnan
är en mycket tunn hinna, som liksom en säck
omsluter hjärnan. I rummet mellan hårda
hjärnhinnan och spindelvävshinnan finnes en
ringa mängd lymfliknande vätska. Närmast
hjärnan och fast förbunden med den ligger
kärlhinnan, som även den är mycket tunn och
innehåller en massa blodkärl till och från
hjärnan. Därför följer den mycket noggrant
hjärnans yta. Mellan kärl- och spindelvävshinnan
finnes ett ganska rymligt rum innehållande
samma vätska, som i hjärnkamrarna och
ryggmärgskanalen. Denna
cerebrospinal-vätska och hjärnan ha nästan precis samma
specifika vikt, och detta gör, att hjärnan liksom
flyter i denna vätska och skyddas från stötar
och skador. P. E.
Hjärnans sjukdomar kunna bestå i
blodöver-fyllnad i hjärnan, inflammation i denna och
dess hinnor (hjärn- och
hjärnhinneinflammation), blodbrist (hj ärnanemi), blödningar
(hjärn-slag), ökad vätskeansamling i hjärnans
håligheter eller parasiter i densamma (se Kringsjuka).
De kännetecknas i allmänhet av vissa
förändringar i djurens beteende, ss. oro, stegrad
reflexverksamhet, ökad känslighet och
stundom våldsamma raserianfall, kramp och
konvulsioner, i andra fall åter nedsatt verksamhet
i nervsystemet, yttrande sig i dåsighet,
bedövning och förlamning. De förekomma
jämförelsevis sällan hos husdjur, oftast hos häst
och hund.
Blodöverf yllnad i hjärnan
(hjärnkongestion) kan uppstå dels genom ökat
blodtillopp, förorsakat av häftiga
ansträngningar, överretning (ss. under
betäckningstiden och vid transport på järnväg),
överfod-ring med t. ex. klöver, vicker, råg m. m., dels
genom hinder för blodets strömning till följd
av trånga lokor, för hårt tillspänd käkrem,
för stark inspänning genom för korta styrtyglar
o. s. v. Djuren visa häftig oro, få raserianfall,
resa sig upp mot väggarna, slita våldsamt i
bindslena, blicken är stel, ögonen blodsprängda,
andningen påskyndad, oftast även feber.
Raseristadiet efterföljes av slöhetstillstånd med
nästan fullständig bedövning. Sjukdomen kan i
lindriga fall inom kort gå tillbaka men övergår
oftast ihjärninflammation, som sålun-
da framkallas av samma orsaker och företer
samma sjukdomsbild men med ännu
våldsammare symtom och ofta dödlig utgång.
Behandling: isomslag på hjässan och nacken,
kalla lavemang, friskt, luftigt stall, lösande och
kylande foder, ss. rotfrukter och grönfoder,
och, om ingivning är möjlig, avförande medel,
ss. glaubersalt (för häst 75—100 g. flere ggr.
dagligen) löst i vatten.
Hettslag (solstyn g), en med
hjärnkongestion överensstämmande sjukdom, uppstår
vid stark värme i förening med ansträngning
och minskad värmeutstrålning och förekommer
hos hästar vid strängt arbete under heta dagar
och vid hög temperatur i stallet samt hos
svin vid transporter i kvava järnvägsvagnar.
Symtomen äro: stark svettning, stegrad
kroppstemperatur, andnöd, vacklande gång, lamhet
och krampryckningar. Djuren böra genast
föras ut i friska luften, begjutas med kallt
vatten på huvudet och få kalla lavemang.
Om ej förbättring visar sig inom en kort stund,
böra de helst slaktas.
Svindel förekommer mest hos hästar och
visar sig i en plötslig oförmåga att hålla
jämnvikten; hästen vacklar eller stryker baklänges,
störtar till marken och blir liggande
medvetslös och gör efter en stund osäkra försök att
resa sig. Anfallen kunna upprepas med längre
eller kortare mellantid och förorsakas av stark
värme, hinder för blodcirkulationen till och
från hjärnan genom tryck av lokor, käkrem,
bindsel m. m. och stundom inverkan av hastiga
ljusreflexer, t. ex. från insidan av
blanklacke-rade skygglappar, glittrande vattenytor,
hastiga växlingar mellan ljus och skugga, ss. i
alléer eller vid passerande av täta spjälstaket.
Man bör genast frånspänna hästen och genom
att stödja huvudet söka hålla honom uppe.
Hästar med anlag för svindel få ej utfodras
för kraftigt; de böra få lösande fodermedel och
då och då ett laxermedel (200 g. glaubersalt).
Koller (dum- 1. dövkoller, kronisk
hjärn-vattusot) förekommer blott hos hästar och
beror på trycket av en ökad vätskeansamling i
hjärnans håligheter, de s. k. hjärnkamrarna.
Djuren visa sig slöa, lystra ej till vanliga
tillrop och intaga ofta egendomliga ställningar
(ställas benen i kors, bibehålles ställningen),
känsligheten är nedsatt, man kan trampa
hästen på hovkronan, utan att han flyttar
foten, och slag bekomma honom föga. Fodret
upptages helst från marken, och ofta håller
hästen fodret länge i mun utan att tugga; bjudes
honom vatten, kan han föra nosen ända till
bottnen av kärlet utan att dricka. Rörelserna
äro ofta höga, som om hästen gick i vatten,
och han kan omöjligt förmås att rygga och
visar stundom vissa tvångsrörelser, ss. att
tränga åt ena sidan eller »gå på en töm».
Stundom uppstår även blodöverf yllnad i hjärnan
med raserianfall och svindel (s. k. rasande
koller). Sjukdomen har alltid ett kroniskt förlopp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
