Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Humlelucern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476
lever huvudsakligen av krabbor, musslor och
snäckor, som den krossar med sina stora klor.
Hummerfångst sker huvudsakligen
med hummertinor, ett slags mjärdar
av nät eller träspjälor med en trattformig
öppning i vardera ändan och i mitten en fisk
som bete. Hummern förekommer till 40 m.
djup, kejsarhummern till 200 m. och djupare.
Hummern är lagligt fredad 15/7—14/9.
Dessutom är förbjudet att fånga hummer kortare
än 21 cm. räknat från pannhornsspetsen till
yttersta kanten av mellersta stjärtfenfliken.
Dessa bestämmelser gälla ej kejsar hummern.
För att bibehålla och öka beståndet odlas
hummer på det sätt, att den under honornas
stjärt fästa rommen utskrapas och kläckes i
därför konstruerade apparater, varefter ynglet
släppes i havet. G. Schn.
Hummerbur. Se Fiskeredskap.
Humulus. Se Humle.
Humus, latinskt ord för jord, har i den
vetenskapliga terminologien använts särskilt
för att beteckna jordens bruna organiska
beståndsdelar. Enligt Thaers »humusteori»
antogos dessa utgöra växternas huvudsakliga
föda, och denna uppfattning var rådande,
tills det visades, att växternas näring utgöres
av oorganiska ämnen (»Liebigs mineralteori»).
Se Näring. H. har dock en mycket stor
betydelse dels som det material, genom vars
sönderdelning under syrsättning växtnäring
frigöres, dels som näring för lågt stående djur,
svampar och bakterier samt dels framför allt
genom sin inverkan på jordmånens bildning,’
förvittring samt luckerhets-, fuktighets- och
värmeförhållanden (se Jord, Mull). H.
användes, likasom mull, i något olika betydelse, dels
för att beteckna de egentliga mullämnena, vilka
fullständigt sakna cellstruktur, dels som en
sammanfattning av alla de genom förmultning
och torvbildning uppkomna bruna
jordbland-ningsdelarna, således även de med bibehållen
cellstruktur mindre multnade torvresterna (se
Mull, Torv). Som råhumus plägar
särskilt betecknas en dylik mull-torv-blandning
med sura egenskaper. Denna bildas, där det
organiska avfallets sönderdelning är hämmad
av ogynnsamma omständigheter, ss. stark
upp-torkning eller genom dränkning med vatten,
som utestänger luften, samt av fattigdom på
basiska mineralämnen, särskilt kalk. Den
uppkommer sålunda på ljunghedar och i skogsmark,
där torka under sommaren samt väta under
vår och höst inskränka verksamheten av lägre
djur, som sönderdela växt avfallet och blanda
detta med underliggande mineraliska jordlager,
samt av svampar och bakterier, som
åstadkomma förmultning. Till råhumusbildningarna
räknas även mossarnas torv. Genom
urlakning av sura ämnen ur råhumuslagret får
genomsipprande vatten ökad förmåga att ur
underliggande jordlager lösa mineralämnen,
vilka därefter avsättas i djupare lager. Se
Jord: Bildning. På mer kalkrik jord försiggår
däremot förmultningen fortare, om luften har
tillträde, så att h. bildas i blott mindre mängd
av blott svagt §ur neutral eller basisk reaktion.
Maskar och larver, som där förekomma i större
mängd, omarbeta och blanda de organiska
lämningarna med den mineraliska jorden, så
att en h.-blandad matjord uppkommer utan
tydlig gräns mot ett ytligt h.-lager. Vid
lämplig grad av fuktighet och större kalkhalt bildas
en mild mylla, bestående till huvudsaklig del
av olösliga humater och indifferenta
mull-ämnen och därför icke såsom råhumus utsatt
för uttvättning.
Humusteori. Se Näring I.
Hund, C anis familiaris L., tillhörande
rovdjuren och hunddjurens familj, Canidœ, skiljer
sig från de närstående räv- och fjällrävsläktena
genom att pannbenet är upphöjt mellan
ögonhålorna och har konvexa utskott bakom dessa,
samt genom rund pupill. Från sin samsläkting
vargen skiljer sig hunden bl. a. genom att
ögonen ej äro snett ställda, genom m. 1. m. böjd
svans samt kortare rovtänder.
Hunden är ej känd i vilt tillstånd. Han var
människans första husdjur, hölls tam redan
under den äldre stenåldern, och visar redan i de
äldsta fornlämningar flera olika typer, varför
man antagit, att de härstamma från olika
vilda stamföräldrar, ss. vargen, tibetvargen och
schakalen, med vilka h. lämnar fruktsam
avkomma. Andra författare anse däremot
hunden vara en ursprungligen särskild art, som
vars äldsta form schäferhunden angivits. Hos
alla folk har hunden sedan hållits för olika
ändamål ss. vakt-, vall-, jakt- och lyxdjur, i
ett alltjämnt ökat antal raser. Dessa
uppskattas f. n. till omkring 200.
Avel. Hanen blir könsmogen vid 9—-11,
hyndan (tiken) vid 8—9 månaders ålder. Hon
löper i regel 2 ggr årligen, på sommar och
midvinter. Brunsten varar i1/2—2 veckor.
Hyndan bör ej betäckas förrän efter 11/2 års ålder,
stora raser än senare, och bör helst ej valpa
mer än 1 gång årligen. Dräktigheten varar
60—63 dygn. Hos smärre raser äro kullar på
4—6, hos större på 6—10 valpar vanligast.
Vanligen räcker hyndans mjölk ej väl till för
mer än 4—5 valpar; om hon får behålla flera,
fordras då tillskott av komjölk, om de skola
bliva väl utvecklade. Valparna äro blinda i
9—12 dygn, omkring 1 månad gamla kunna de
börja förtära annan föda än mjölk, och vid 6
veckors ålder böra de kunna helt avvänjas.
I 3:e—4ie veckan framkomma hörntänderna,
därefter framtänderna och de 2 främsta paren
kindtänder samt i 6:e—8:e veckan det 3:e
paret. Tandömsningen börjar med de mellersta
framtänderna i 3:e—4:e månaden och avslutas
med hörn- och främre kindtänder i 5:e—6:e
månaden. Valparna böra få riklig näring för
att utvecklas kraftigt och för att kunna motstå
valpsjukan (se d. o.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
