Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hundkäx ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
483
Antalet får och getter, vilka mindre väl
passa vid ett intensivt åkerbruk, har absolut
avtagit sedan mitten av 1800-talet, medan
övriga djurslag väl ökats i antal men mindre
starkt än folkmängd och odlad jord vidd.
Kreatursantalet växlar mycket i olika
landsdelar. I förhållande till åkerarealen är det
lägst i de starkast sädesodlande slättbyggderna,
50—75 reduc. nötkreatursenheter per 100
ha. åker i Mälarprovinserna och Västergötland
på Dal- och Värmlandsnäs, 75—100 i större
delen av Skåne och Östergötland men 100—
180 i de kuperade och skogsrika landsdelarna
(Sydsvenska höglandet, Bergslagerna, Dalarne
och Norrland). Kreatarstalet i förhållande till
folkmängden företer mer oregelbundna
växlingar, mellan 400 och 1,000 kreatursenheter
per 1,000 inb. i de olika länen. Antalet
husdjur står i nära förhållande till
egendomsstorleken, i det att de mindre jordbruken mer
övervägande ägna sig åt h., under det att denna
vid de större jordbruken mer står tillbaka för
åkerbruket, särskilt riktat på sädesodling
(jfr Jordbruk). Ar 1919 var antalet
nötkreatursenheter (se d. o.) vid egendomar med
O.26— 2 ha. åker 177
2 — IO » » IIO
10 — 50 > » yy
50 —100 » > ■ 60
över IOO » . » 58
Husdjursskötselns betydelse får dock ej ett
fullt riktigt uttryck genom de absoluta eller
relativa antalssiffrorna, utan bättre av dess
alstring av livsmedel. För ett direkt
bedömande därav finnes ej tillgång på statistiska siffror,
men uppgifter såväl om djurens slaktvikt och
kornas mjölkavkastning som utfodringens
mängd och art visar otvetydigt, att djurens
avkastningsvärde ökats så mycket, att
tillbakagången i antal väl motväges, om än den ej
på långt när motsvarar stegringen i
åkerjordens avkastning.
Husdjursskötselns ställning i
lanthushållningen och i förhållande till jordbruket har
även föfändrats. I äldre tider och på ett lågt
kulturskede höllos kreaturen dels som dragare
och riddjur, dels för att tillgodogöra den vilda
växtligheten (bete, hö och lövfoder) för alstring
av livsförnödenheter för folkets eget behov
och, då överskott fanns, för avsalu. Då
tillgodogörandet av de vidsträckta betena var
huvudsaken, sökte man hålla så många kreatur
som möjligt, med ringa hänsyn till tillgången på
vinterfoder, och husdjursskötseln blev således
i hög grad extensiv med ytterst svag fodring,
vanligen ren svältfodring under vintern. I
den mån åkerarealen ökades, framträdde jämte
förut nämnda uppgifter behovet av kreaturens
spillning för jordens gödsling samt
tillgodogörandet av på annat sätt icke realiserbart
stråfoder som den viktigaste anledningen till
husdjursskötseln. Denna betraktades, på grund
av kreatursprodukternas mindre efterfrågan
i jämförelse med spannmålen, som ett
»nödvändigt ont», och då man ännu ej kommit till
insikt om inverkan av fodrets näringsinnehåll
på gödselns värde, blev gödselbehovet mer än
fodertillgången bestämmande för
kreaturs-antalet, och kreatursskötseln kom fortfarande
att stå på en låg ståndpunkt. Gynnsamma pris
å husdjursskötselns produkter, under det att
spannmålsprisen sjönko till följd av tillförsel
från utomeuropeiska länder, föranledde under
senare delen av 1800-talet ett stärkt uppsving
inom kreatursskötseln, vilken härigenom
kommit att få en allt större ekonomisk betydelse
inom lanthushållningen. Åkern användes i
allt större utsträckning till alstring av
kreatursfoder, och därutöver blev det allt mer vanligt att
inköpa foder för att åstadkomma en intensiv
utfodring. Denna utveckling till större
intensitet inom kreatursskötseln understöddes genom
en förbättrad avel, som ökade djurens
produktionsförmåga, och en genom tillämpning av
forskningsresultat inom utfodringslärans
område åstadkommen mer rationell och
ekonomisk fodring. På detta sätt har h. och särskilt
mjölkboskaps- och svinskötsel rätt allmänt
blivit den viktigaste grenen av
lanthushållningen, vilken lämnat betydligt överskott till
utförsel men å andra sidan överskridit landets
egen produktion av foder, så att en så
betydlig införsel särskilt av äggviterikt kraftfoder
ägt rum, att tvekan kunnat uppstå om denna
utvecklings nationalekonomiska fördel. Å
andra sidan har svårighet att anskaffa för
djurens skötsel behövlig arbetskraft samt här
och var även att finna lönande avsättning för
husdjursskötselns alster även framkallat en
strävan att inskränka kreaturshållet och övergå
till kreaturslöst — eller rättare kreaturssvagt —
jordbruk (se d. o.), vilket dock hittills vunnit
mycket liten tillämpning i vårt land.
Svårigheten att under avspärrningen utifrån under
världskriget anskaffa det för den intensiva
utfodringen behövliga kraftfodertillskottet har
framkallat en reaktion mot nyss nämnda
utveckling och en strävan att grunda
husdjursskötseln mer uteslutande på egen
foderproduktion. Om än huvudmålet för den moderna
husdjursskötseln är att utveckla djuren till
största möjliga produktivitet och frambringa
största mängd produkter (dragkraft, livsmedel
m. m.) samt därigenom skaffa en lönande
avsättning av jordens skördar, särskilt det icke
direkt säljbara fodret, så har härmed följt en
betydligt ökad mängd gödsel av förbättrad
beskaffenhet, och husdjursskötselns utveckling
till större intensitet har därför även bidragit
till att höja åkerbrukets avkastning.
Utvecklingen har dock varit olika kraftig
i olika delar av landet, och för att bliva lönande
måste husdjursskötseln till sin omfattning och
art avpassas efter ortens förhållanden, särskilt
i avseende på fodertillgången. I de trakter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
