Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hårdvall ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49i
huvudklasser bestämts, och den fasthet, att de
fylla lagens fordran om djurens utestängande.
Rishag och brottgård av ris anses icke som
lag-gilld h.
Vanligaste h. på landet är gärdesgård
(skidgård), uppförd av gärdsel i lutande
ställning liggande mellan i jorden neddrivna
störpar (hot), som sammanhållas genom
vriden hank. Vid vart annat eller tredje
störpar stödes helst med en snedsträvad stör på
vardera sidan. Till gärdsel användes vanligen
gran, men även tall eller asp, vilken senare är
varaktigast. Mest användes 6 alnar lång
klyvgärdsel, men okluven
trind-gärdsel (trinnor) ofta, särdeles som
pålägg, då gärdesgården sammansjunkit. Stör
eller s t a v e r hugges oftast av unga granar,
som dock fort ruttna; senvuxen, finringad,
undertryckt gran och enstör är hållbarare.
Stören bör vara 2.5—3 m. hög och nedtill
vässad. Hank eller hang göres av färska
gran- eller engrenar, som basas och vridas.
Huggning och klyvning av 100 gärdsel,
liksom huggning och vässning av 100 par stör
eller vridning av 200 hank av grangrenar äro
gamla dagsbeting. Vanligen sättas störparen
med 3 hank, vartill helst begagnas glödgad
järntråd, och 7 st. gärdsel i höjd. Härtill åtgå
0.05 m3. (2 kri.) virke per löpmeter enligt
följande beräkning.
Till 100 meter vanlig gärdesgård åtgå:
250 st. 16-fots kluvna gärdsel . 150 kbf.
200 » 8- > stör..... 50 »
60 » 4- » strävor .... 6 »
300 » hank........ — —
Summa 206 kbf.
Den betydliga åtgången av virke, vartill
ofta tages unga, växtliga träd, och av arbete
för dylika gärdesgårdars uppsättning och
underhåll har framkallat en strävan att
åstadkomma billigare h. Förändrade bestämmelser
om billigare h. mellan grannar ha icke kunnat
genomdrivas, men däremot används inom
ägorna sådan h. av olika slag. Sådan är ss.
tillfällig h. för betesdjuren stånggård
av 2—3 gärdsel lagda vågrätt mellan på 3—4
m. avstånd nedsatta störpar. Som fast h.
används allt allmännare trådstängsel av
på stolpar spänd slät, vriden eller taggig
järntråd. Stolparna böra Vara av kärnfura, ek, lär k,
järn eller armerad betong och ställas på omkr.
2.5 m. avstånd. För att bliva synligt för
djuren bör stängslet hava en träslana överst eller
näst under översta tråden. Slanan göres av
kluvet virke, så lång, att hon fästes på 3
stolpar, i vilka hon infälles och fastspikas. Slät,
rund järntråd bör vara minst 4 mm. grov
(N:r 8). Bäst utestängas djuren, om 1 tråd är
taggig. Farhågan, att djuren skola såras av
densamma, har visat sig ogrundad, emedan
djuren, sedan de gjort bekantskap med
densamma, noga akta sig, och mångenstädes
används dylikt stängsel med en träslana med
fördel för såväl vuxna hästar och nötkreatur
som ungdjur. För nötkreatur och hästar äro
3 trådar och en slana, den nedersta på 40—50
cm., de övre med 30 cm. mellanrum
tillräckligt. Trådarna spännas så starkt som möjligt
med hjälp av för ändamålet gjorda
trådspän-nare och löpa vid stolparna genom hål eller
märlor, vilka ej böra indrivas mer, än att trå^
den löper fritt, för att den skall kunna
efterstramas och för att ej rosta i beröringsytan.
Som ett mansdagsverke räknas huggning och
barkning av 70 stolpar eller — inräknat
sågning med å gården varande kling- eller
ram-såg — 480 fot dubbelslanor eller grävning av
30 gropar i medelsvår mark. Två man
fastspika tillsammans per dag slanor och tråd på
c:a 190 meters hägnad. Om stolparnas
impregnering, se Konservering.
Kring hönsgårdar, trädgårdar och smärre
betesplatser hägnas ofta med stängselnät,
som utestänga även grisar, får och andra
smådjur.
Litt.: Sv. Betes- och Vallf ören. Årsskr. 1921,
s. 5-
Hägnadsskyldighet. Enligt äldre
rättsuppfattning skulle markägare sörja för önskat
skydd för sina ägor mot intrång av andras
kreatur, och där hägnad erfordrades, ålåg h.
enligt de gamla landskaps- och landslagarna
ägaren till de inägor, som skulle skyddas.
Endast där laga hägnad fanns, svarade
kreatursägaren för den skada, hans kreatur gjorde
å annans gröda. I 1734 års lag Byggn.b.
5 kap. stadgades stängselvitsord (rätt att
fordra grannes deltagande i stängsel) för by,
som ville skilja sin åker och äng från annans
och genom K. f. 9/2 1802 utsträcktes
stängselvitsordet att gälla även skog, utmark och
beteshage. Först i ännu gällande K. f. d. 21/i2
1857 om ägors fredande emot
skada av annans husdjur samt
om stängselskyldighet stadgas
skyldighet för ägaren av husdjur att medelst
hägnad, vällning eller på annat sätt hålla vård
om sina djur, så att de ej olovligen inkomma
på annans ägor.
I. Om stängselskyldighet. Äro
ägor skilda genom rågång eller genom
fastställt och lagakraftvunnet skifte, hava
jordägarna å vardera sidan om ägogränsen
stäng-s e 1 v i t s o r d, d. v. s. rätt att fordra, att
stängsel i ägoskillnaden skall till ömsesidigt
skydd mot skada av hemdjur gemensamt
hållas. Härifrån göras dock följande undantag:
a. Den, som med åker, äng eller plantering
möter skog, utmark eller beteshage, kan ej
fordra, att den mötande ägaren skall deltaga
i stängslet i ägoskillnaden; b. Den, som med
ägor möter kronopark eller annan skog eller
mark, som står under kronans omedelbara vård
och icke blivit upplåten till nyttjande åt
enskild person eller viss myndighet, har ej rätt
att av kronan fordra deltagande i stängsel,
där kronan ej själv önskar stängsel. -— AH*»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
