Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höns ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
521
sig fjäderbeklädnaden ända ned på tårna. Den
del, som oegentligt nog kallas ben, riktigare
benämnd tars, bär även sporrarna, hornartade
utväxter, i regel större hos handjuren och
utväxande längre med djurets ålder.
Standard föreskriver även viss vikt för skilda
raser, för han- och hondjur, äldre och yngre.
Ett korrekt djur får icke understiga
standardvikt, men å andra sidan är en alltför ensidigt
utöver standard gående storlek icl^e att-
föredraga, då den som onaturlig för rasen ofta
medför mindre god förärvning. Onaturligt
stora djur ha dessutom ringa värpförmåga.
Raser. Hönsraserna, grupperas i vår
svenska standard efter deras geografiska
uppkomst i asiatiska raser, medelhavsraser,
amerikanska raser, engelska raser, franska raser
och tyska raser. Till de asiatiska raserna höra
Brahma, Cochin, Langshan * samt indiska
Stridshöns (Indian Game). Medelhavsraserna
omfatta Leghorn, Minorka, Vitkindade svarta
spanska höns samt Blåa andalusier.
Ameri-, kanska raserna omfatta Plymouth rock,
k/A Wyandotte samt till sist röd Rhode" Island.
f /vTill engelska raserna hör Orpington. Bland
k./*franska raser märkas Houdan samt Faverolle.
L {f Av tyska raser omfattar vår svenska standard
endast de s. k. Hamburgarna.^ De flesta av
dessa raser finnas i olika färgvarieteter. Utom
ovan uppräknade raser finnas ett otal dylika,
vilka dock äro av mindre, ofta lokal betydelse
och därför icke upptagits i den svenska
standarden. Om de viktigaste rasernas egenskaper,
se under deras namn.
Avel. En framgångsrik hönsavel
förutsätter samma grunder som för avel av våra
större husdjur. Att hoppas på att i längden
uppdraga goda värphöns utan att taga hänsyn
till ras, härstamning e. dyl. är sålunda icke
möjligt. Enda framkomliga vägen är
säkerligen i längden att idka renavel av en viss,
bestämd ras, vars inneboende egenskaper man
så småningom genom lämpligt urval och genom
bloduppfriskning från andra stammar söker
tillvarataga och förbättra. Undantagsvis
användes korsning för erhållande av bruksdjur.
Korsning av goda lättare och tyngre raser kan
lämna bruksdjur, som förena god varpning
och köttansättning. Men korsningen bör
användas blott i ett släktled och avelsdjur tagas
blott av ren ras. Man bör sålunda klargöra för
sig, vilken ras man önskar odla, och välja
denna med hänsyn dels till de lokala
förhållandena, dels till det mål, man satt sig för
ögonen. I varje fall bör väljas en fullt härdig och
för förhållandena passande ras, som kan väntas
trivas utan att urarta, och helst en ras, som
är tämligen spridd i vårt eget land, så att
bloduppfriskning från andra stammar icke
möter alltför stora svårigheter. Vidare bör
man avgöra, huruvida man önskar en starkt
värpande ras med mindre hänsyn till
djurens lämplighet till slaktdjur, eller om man
vill lägga an på slaktdjur, så att
äggproduktionen mera blir en bisak, eller önskar välja en
ras, hos vilken en ordinär äggproduktion är
förenad med jämförelsevis god lättgöddhet.
Det första, en utpräglad äggproduktion, torde
huvudsakligen lämpa sig för större hönserier,
vilka lägga an på äggförsäljning i stort.
Uppfödning med i främsta hand gödning och
slaktdjursförsäljning som huvudändamål torde i
vårt land vara jämförelsevis sällsynt, och med
den ringa efterfrågan på verkligt prima
slaktdjur, som här råder, torde den icke heller i
allmänhet kunna vara ekonomiskt bärkraftig.
Den tredje riktningen, blandad ägg- och
köttproduktion, torde vara den, som lämpar sig
för flertalet mindre odlare, vilka, samtidigt
som de önska ägg för eget hushåll och vid
tillgång därtill även för försäljning, önska hålla
djur, vilka antingen utan eller med
jämförelsevis ringa gödning äro lämpliga för det egna
hushållet. I första fallet, ren äggproduktion,,
bör man som regel välja någon av de lättare
raserna, och här står utan tvivel Leghorn som
den för svenska förhållanden lämpligaste rasen.
Även de spanska raserna äro goda äggläggare
men i regel väl ömtåliga för klimatiskt mindre
gynnade förhållanden. Bland gödraserna må
i första hand nämnas indiska stridshöns, vilka
äro de yppersta, då det gäller produktion av
poularder och kapuner. Även Faverollehönsen
liksom Houdanhönsen äro kanske övervägande
lämpliga för köttproduktion, ehuru deras
ägg-läggning dock icke är så föraktlig. Båda raserna
lämna ett utmärkt kött på göddjuren. För
avel åter av hushållsdjur torde i vårt land böra
föredragas Plymouth rock, Wyandotte, röd
Rhode Island samt särskilt för sydligare Sverige
måhända gul Orpington. Samtliga dessa raser
äro väl spridda i vårt land, och det möter
numera icke någon svårighet att skaffa sig
avelsdjur av dem. Vilken färgvarietet man
väljer, kan vara tämligen likgiltig. Överhuvud
taget äro ju enfärgade djur lättast att odla
typiska, men av vissa raser, t. ex. Plymouth.
rock, äro dessa obetydligt spridda hos oss,
och man får då välja den typ, som är mest
bruklig av ifrågavarande ras, här sålunda den
grårandiga.
Beträffande avelsdjurens ålder bör märkas,,
att ungdjur förärva sig i regel mindre säkert,
än något äldre, varjämte deras ägg, till följd
av att varpningen under första året är mycket
hög, ofta nog äro mindre kiäckbara, samt
avkomman har benägenhet att bli något mindre
än efter något äldre djur. Lämpligaste ålder
för avelshonorna är 2—4 år. 2 år torde vara
det normala. Särskilt goda djur kunna dock
bibehållas till 3—4 år, men då hönsens
varpning i regel faller med åldern, lämna 3—4-åriga
djur en dålig årsvinst och böra därför endast
undantagsvis behållas. Endast om denna
begränsning av åldern iakttages, kan en önskvärd
avkastning, 120—150 ägg om året, uppnås.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
