Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jättegröe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■ Ost^tAA,^**^
587
hydratet Ca(OH)2 släckt kalk och
salterna kalksalter. Halten av k. beräknas
som oxid och betecknas som kalkhalt.
Berggrunden innehåller k. i de flesta bergarter
ss. silikat (kiselsyrat k.). Karbonatet (kolsyrat
k.) utgör också en vanlig bergbildande stenart,
kalksten (se Bergart). Även sulfatet
(gips) bildar i andra delar av världen, men ej
i Sverige, mäktiga berglager. — De lösa
j ordlagren innehålla likaledes k. i största
mängd som silikat, dels olösligt i ovittrade
sandkorn, dels delvis lösligt i
förvittringssilikaten (se Förvittring), samt ofta betydliga
mängder av karbonat och i mindre mängd
humat (mullsyrad k.), fosfat, nitrat och klorid.
Bland dessa salter har i synnerhet karbonatet
inflytande på jordens absorption (se d. o.),
fruktbarhet (se nedan) och därjämte även på
lerjords struktur (se Jord: Struktur, Jordanalys).
Halten av löslig kalk i jorden härrör från
sön-dergrusad kalksten och i markvätskan upplöst
och sedan därur utfällt karbonat.
Upplösningen sker i genomsipprande vatten med
tillhjälp av fri kolsyra, som bildas vid de
organiska ämnenas sönderdelning och som överför
det olösliga karbonatet till lösligt bikarbonat.
Samma verkan som kolsyran har den salpeter,
som bildas av gödselvatten eller
ammoniumsalt, samt kalisalter och koksalt, som omsätta
sig med jordens k.-salter till lösliga föreningar.
Användning av dylika gödselmedel är därför
ägnad att öka den uttvättning av jordens
kalkhalt, som nederbördsvattnet åstadkommer.
Då k.-karbonatet i jorden upplöses i den
kolsyrehaltiga markvätskan, kommer källvattnet
i kalkrika trakter att innehålla mycket k.
(»hårt vatten»), och ur detta utfälles åter
karbonatet, då den lösande kolsyran bortgår i
luften eller borttages av vattenväxter.
Å-och sjövatten äro därför k.-fattiga. Även vid
kokning utfaller k.-karbonat och ger därför
(jämte andra k.-salter) i ångpannor upphov
till pannsten.
Växter innehålla alltid k. i avsevärd
mängd, huvudsakligen i organiska föreningar,
vilka vid förbränning övergå till karbonat,
som därför oftast utgör den största delen av
växtaskan. K. är därför ett nödvändigt
växtnäringsämne och synes vara av väsentlig
betydelse särskilt för protoplasmans och cellkärnans
bildning och verksamhet samt därigenom
för cellbildningen. Halten av löslig kalk i
jorden är så gott som alltid tillräcklig för att
fylla växternas behov därav som näring, men
•då jordens fruktbarhet i väsentlig mån beror
på dess reaktion (se d. o.), och denna i
övervägande grad beror på mängden löslig kalk,
så är en så hög halt därav, att jorden har
neutral- eller basisk reaktion, av största betydelse
för växternas trevnad och skördens storlek.
Av en högre kalkhalt gynnas särskilt vissa
växtarter, vilka därför betecknas som
kalk-älskande, under det att andra trivas bättre
på kalkfattigare jord och därför sägas vara
k a 1 k s k y e n d e (se d. o.). Till de förra
höra flertalet baljväxter, vilket delvis förklaras
därav, att de för deras kväveupptagning viktiga
bakterierna, liksom bakterielivet över huvud
taget, gynnas av neutral eller basisk reaktion.
Av de odlade växterna i övrigt gå vete, korn
och betor bäst till vid högre kalkhalt i jorden,
under det att detta icke är fallet med råg, havre,
lin och potatis. Lupin räknas till de
kalksky-ende växterna.
Vid näringsupptagandet råder ett
motsatsförhållande mellan k. och vissa andra ämnen.
Således motverkar en hög kalkhalt i jorden
upptagandet av trifosfat (se Fosfor).
Mängdförhållandet mellan k. och magnesium
inverkar på växternas utveckling, ss. först påvisades
av tysken Loew, vilken visade, att den
giftverkan, som magnesiumföreningar vid ringa
mängd av k. framkalla, minskas med stigande
kalkmängd, och att ett visst för skilda växter
olika mängdförhållande mellan k. och
magnesium (»k a 1 k f a k t o r») är fördelaktigast för
växten. Detta har förklarats därmed, att k.
behöves för bildningen av de i protoplasman
och cellkärnan ingående äggviteämnena men
magnesium för tillförsel av fosforsyra, som
med detta ämne bildar lätt sönderfallande
difosfat. Vid relativt överskott av magnesium
skulle detta undantränga k. och skada
cellkärnebildningen, under det att k. i överskott
binder fosforsyran och hindrar dennas
tillförsel till de under bildning varande cellerna.
Även mellan k. och kalium synes ett dylikt
motsatsförhållande äga rum. Enligt den av
P. Ehrenberg uppställda kalk-kali-lagen
nedsätter en hög kalkhalt upptagandet av kalium
hos växter, som lida brist på detta ämne, under
det att å andra sidan en rik tillgång på kalium
tryggar de gynnsamma verkningarna av kalk
på bakterieverksamheten i jorden. Särskilt äro
sådana växter ömtåliga för kalkning, vilka
behöva upptaga stor mängd kalium, ss. lupin,
och bovete (jfr Kalium, Kalibrist). Häri har
man sökt en förklaringsgrund till att kalkning
stundom minskar skörden. Därav skulle också
förklaras den stora skördeökning och det ökade
upptagande av även andra näringsämnen, som
kaligödsling stundom medfört på k.-rik jord.
Som förklaring till nu nämnda förhållande har
angivits, att den i överskott upptagna kalken
skulle undantränga kalium från dess
förbindelser med syror, i förbindelse med vilka det
assimileras, och därmed skulle upptagandet och
as milationen av kalium hindras.
Dessa nyttiga verkningar av k. visa sig
framför allt av karbonatet. Däremot har
klorkalcium, som bildas i jorden vid gödsling med
klor-haltiga kalisalt, medfört giftverkningar, som
dock upphävas av överskott av k.-karbonat.
Även i djurens näring har k.
grund-väsentlig betydelse. Det utgör en oumbärlig
beståndsdel i varje cellkärna; och de kropps-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
