Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59i
då ju detta ämne till största delen avsattes i
strå och blad samt vid deras utfodring återgår
till jorden. Då villkoren för upptagandet av
k. äro fördelaktiga, d. v. s. jorden är k.-fattig
och gödslingen gives i måttlig mängd, kan 50—
60 % av den givna kalimängden upptagas av
grödan, men eljes betydligt mindre. Är jorden .
utsugen på kali, blir vanligen skördeökningen
efter gödsling med detta ämne till en början
mindre, än man kunde vänta; dels bindes
jämförelsevis stor del därav i jorden, tills dennas
absorptionsförmåga blivit i någon mån mättad,
dels mätta sig de fleråriga växterna först med
k., innan deras tillväxt synnerligen ökas, så
att verkan av kaligödsling på utsugen gräsvall
första åren mera visar sig genom fodrets ökade
kalihalt än genom stegring av skördemängden.
K a 1 iförening ars och bisalters
värde. K. förekommer i kaligödselsalter ss.
karbonat, sulfat och klorid. Karbonatet, som
finnes i aska, är en obetingat gynnsam form,
blott det ej gives i så stor mängd, att det verkar
frätande. Kali i sulfatet och kloriden, som
förekommer i kalisalt, synes hava samma värde,
i vilketdera av dessa salter k. förekommer,
och gödselsalternas olika lämplighet
huvudsakligen bero av deras innehåll av andra salter,
»bisalter». Särskilt har en hög klorhalt ansetts
ogynnsam, i det att klor i större mängd är
ägnat att nedsätta kolhydrathalten hos
växterna (stärkelse -hos potatis, sockerhalten i
betor). Då emellertid kainit, som innehåller
k.-sulfat, tillika innehåller så mycket
klornatrium, att på 100 delar kali komma 240 klor,
men 37 %- och 40 %-kalisalter, som innehålla
k. ss. klorkalium, på samma mängd k. innehålla
blott 110—120 delar klor, framträda de
ogynnsamma verkningarna av klortillförseln mer
vid gödsling med den k.-sulfat-haltiga
kaini-ten än med de nämnda klorkalium-varorna.
Denna verkan av klor visar sig för övrigt mindre
på högt förädlade sockerbetor, men framträder
ofta starkt på potatis. För dem bör därför det
klorhaltiga saltet tillföras jorden föregående
höst eller, ss. vid stark k.-gödsling brukas,
redan till föregående gröda, så att kloren hinner
att uttvättas ur jorden, förr än potatisens
näringsupptagande börjar.
En annan och mer obetingad olägenhet av
större klortillförsel är, att detta ämne i jorden
omsätter sig med kalciumsalterna till det för
växterna giftiga och synnerligen lätt lösliga
klorkalcium, som lätt uttvättas ur jorden. Klor
förenar sig med kalcium i förhållandet av
ungefär 71 : 40 och 1 kg. klor bortför sålunda ungefär
0.6 kg. kalcium, motsvarande omkring 0.85 kg.
kalk eller 1.5 kg. kolsyrad kalk. Gödsling med
klorrika salter på kalkfattig jord ökar sålunda
behovet av kalktillförsel till jorden. Det har
ock visats, att största verkan av kalisalt ej kan
nås utan rik tillgång på kolsyrad kalk i
jorden. Den skördeminskning, som kalisalternas
bisalter vid gödslingsförsök medfört, har mot-
verkats genom kalciumkarbonat, som upphävt
giftverkan av klorkalcium (Meddel. N:o 201 fr.
Centralanstalten för jordbruksförsök). Härvid
torde även kalciums fysiologiska
motsatsförhållande till magnesium i bisalterna medverka,
då salter av detta ämne och särskilt
klormagnesium i något större mängd verka skadligt på
växterna (se Kalcium, Magnesium).
Natrium, som i kaligödselsalter ingår som
klornatrium, utövar aldrig skadlig verkan på
växterna, utan tvärtom gynnas åtskilliga
växter, i främsta rummet betor, spenat och andra
grönsaksväxter, men även morötter och korn
av natriumhaltiga salter. Om koksalts
betydelse för gödslingen se Koksalt. Natronhaltiga
salter medföra däremot otvivelaktigt den
olägenheten, att de öka lerjords hopslamning,
och detta är ett skäl att ej använda större
mängd klornatriumhaltiga kalisalter (kainit)
på lerjord, som har benägenhet att flyta hop.
Renare kalisalter ss. 37 %-kaligödning, böra
sålunda föredragas framför med bisalter starkare
bemängda råsalter, ss. kainit, vid kaligödsling för
potatis och tobak, vid gödsling av lerjord, som
lätt hopslammar, och på kalkfattig jord. Däremot
är kainit att föredraga vid gödsling av
natrium-älskande växter, ss. betor, morötter, grönsaker
och vallar. På valet mellan olika kalisaltvaror
inverkar även transportkostnaden, som, för kg.
kali räknat, blir ungefär 3-dubbel för kainit mot
för 37—40 %-kalisalt, och som bör inräknas i
anskaffningspriset. Om kalisaltet ej kan
nedbringas förr än kort tid före sådden, så bör
högprocentiskt salt föredragas.
Kalisalten böra alltid nedmyllas, om de ej
användas som övergödsling på växande gröda.
De givas vanligen i mängder ej överstigande
75 kg. kali (600 kg. kainit och 200 kg. 37
%-kalisalt per nektar).
Litt.: M. Maercker: Kaligödslingen, övers.
C. v. Feilitzen, 1892. Schneidewind.: Die
Kali-diingung, y.e Aufl. 1913. Sv. Mosskulturfören.
tidskr. 1901 N:o 4, bilaga.
Kaliumbikromat, surt kromsyrat
kali, K2Cr207, ett i vatten lättlösligt,
gul-rött salt, användes för konservering av
mjölkprov till undersökning, för att de skola kunna
förvaras utan att surna. Till 1 kg. mjölk sättes
0.5 g. (en knivsudd) av det pulvriserade
saltet. L. Fr. R.
Kalk betecknar egentligen metallen
kalciums oxid (CaO), men användes i dagligt tal
även för hydroxiden (kalciumhydrat, Ca(OH)2)
och karbonatet (kolsyrad kalk, CaC03),
likasom även kalcium i sina föreningar vanligen
kallas för kalk och vid analyser beräknas som
oxiden kalk.
Kalk, kalciumoxid, erhålles vid
upphettning av karbonatet, kalksten, i det att kolsyra
utdrives, och betecknas därför som bränd
k. I beröring med vatten upptager den detta
under stark upphettning och bildande av
hydroxid (hydrat), som därför kallas släckt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
