Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krumhov ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
668
pumpas in i svalget och nedsväljes.
Krubbitare hålla sig vanligen i dålig kondition och
angripas ofta av rubbningar i matsmältningen.
Huruvida dessa rubbningar äro orsaken till
eller en följd av k., är emellertid omtvistat,
men att krubbitare oftare än andra hästar lida
av väderkolik, är av många konstaterat.
Ovanan förekommer mest hos ädla hästar
(lyxhästar) och anses vanligen vara en följd av för
mycket stillastående och sysslolöshet på stall
men uppkommer också lätt genom härmning;
i synnerhet unghästar äro lätt mottagliga för
dylik »smitta» från äldre kamrater. På grund
av risken för kolik, dels även av att krubbitarna
i allmänhet visa sig mindre uthålliga i arbetet,
anses k. som ett väsentligt fel, som starkt
nedsätter hästens värde.
Medel mot k. hava i mängd därför
försökts, ss. borttagande av krubban, eller att
längs krubbans övre kant sätta en rörlig
trävals, så att hästen ej får fast stöd för tänderna,
beklädande av krubbkanten eller den nämnda
trävalsen med fårskinn, för att göra den
motbjudande för hästen att bita i, eller användning
av s. k. krubbitaregrimmor, som finnas av
flere modeller, alla avsedda att hindra den
rörelse av struphuvudet, som är nödvändig för
krubbitningens utförande. För gamla
krubbitare äro dessa medel dock vanligen utan
verkan, och det enda verksamma botemedlet är
den nu allmänt använda Forsseirska
krubb-bitareoperationen, som består i avskärning
och avlägsnandet av de muskler, som draga
ned struphuvudet, varigenom k.
omöjliggöres. E. N—m.
Krumhov. Se Hovsjukdomar, i.
Krupp är en ytlig inflammation i en
slemhinna, där exsudatet stelnar till en hinnartad
beläggning (k.-membran) på slemhinnans yta.
Förekommer oftast i andningsorganen men
även i tarmarna. Då k.-membranen efter
någon tid lossnar, kan den genom hostning
stötas upp eller vid inflammation i tarmarna
avgå med träcken, vilket är ett tecken, att den
krupösa inflammationen är på
bättringsvägen. E. N—m.
Kruppa. Se Kors.
Krusbär, Ribes grossularia L., fam.
Ribe-siaceœ, förekommer vild i s. och mellersta
Sverige i flera former, ss. /. uva crispa L., med
gröngula, håriga, vid mognaden glatta bär
(stickelhår) och /. reclinatum L., med röda
glatta bär, varjämte en stor mängd former med
röda, gula, gröna eller »vita», släta eller håriga,
runda eller avlånga bär uppstått under odling,
bland dem amerikanska korsningar av andra
former än den europeiska k.-busken. K. synas
hava börjat odlas först under medeltiden
och omtalas som odlade i Sverige under
1500-talet. Tidigare bedrevs förädling av k. i
synnerhet i England, varför sorter med stora glatta
bär ofta betecknas som »engelska» k., men i
senare tid ha nya sorter frambragts även i
andra länder, bl. a. i Sverige. Numera odlas
de allmänt, upp till södra Norrland men, särskilt
förädlade sorter, nedfrysa i mellersta och övre
Norrland. Bland äldre, ännu i odling
förekommande sorter märkas tidiga, svenska
gröna, en bördig, tidigt mognande sort med
små, tunnskaliga, mycket söta bär, svenska
tidiga gula samt röda syltbär,
en senare sort med mycket taggig stam samt
medelstora, runda, röda, gleshåriga bär. Bland
den stora mängden nya sorter förtjäna följande
särskilt uppmärksamhet: vitgula: Aaron,
Apollo, Whitesmith; gula: Bumper, Foxhunter,
Golden cro.wn; gröna: Catharina Oldenburg,
Statsrådet v. Ehrenheim, Nailer, Mertensis;
samt röda: Achilles, Bloodhound, Jolly Printer
och Winhams industry. Krusbärsmjöldaggens
svåra härjningar ha framkallat försök att
finna för densamma föga mottagliga sorter.
Som sådana har främst nämnts amerikanska
bergs k., vilka dock ej äro fullt
oemottagliga och hava sämre bär. H. J. Dft.
Odling av k. För att nå rik utveckling
måste k. ha en djup näringsrik jord till
förfogande. På skuggiga platser slår odlingen i
allmänhet mindre väl ut. Planteringen sker
fördelaktigast om hösten men kan även
företagas tidigt om våren. Krusbärsbuskarna
planteras helst å ett särskilt jordstycke med
ett avstånd av 2.5—3 m. mellan buskarna.
Skötseln av krusbärslandet består sedan i att
påföra gödsel, när så visar sig behövligt.
Särskilt viktigt är att rikligt gödsla med kali,
enär detta gödselmedel bidrager till att
påskynda skottmognaden, vilket är av stor
betydelse vid bekämpandet av den
svampsjukdom, den s. k. amerikanska
krusbärsmjöl-daggen, som numera ofta hemsöker
krusbärsbuskarna. När buskarna blivit 6—8 år gamla,
börjar man avlägsna deras äldsta grenar, och
böra sedermera buskarna åtminstone vart
annat år genomses och gallras. Naturligtvis
måste jorden mellan buskarna omsorgsfullt
bearbetas och ogräset bekämpas. Är man icke
i tillfälle att på ett rationellt sätt bekämpa
krusbärsmjöldaggen, torde det dock näppeligen
tjäna någonting till att plantera krusbär. Det
är dock icke så svårt att framgångsrikt
bekämpa krusbärsmjöldaggen, även om icke något
bestämt »medel» därför finnes. Det gäller bara
att hindra sjukdomen från att sprida sig över
planteringen, och därför måste man mycket
noga aktgiva på, när sjukdomen första gången
angriper buskarna, så att man genast kan
avlägsna och uppbränna de angripna skott,
spetsarna. Granskar man sedan
krusbärsbuskarna ett par tre gånger under sommaren
och därvid noga bortplockar alla tilläventyrs
angripna skott, så att sjukdomen icke får
övervintra på buskarna, plägar man kunna skörda
praktiskt taget fullkomligt friska bär. Man bör
dock alltid undvika att trafikera
krusbärslandet mer än som är nödvändigt, ty krusbärsmjöl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
