Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Könsdrift ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
698
vill sätta sig emot. En god körhand skall vara
mjuk, känslig, elastisk, stadig och still.
Tömförningen är dels eftergivande
vid igångsättning och ökning av takten, så att
hästen känner en minskning i betseltrycket,
just då han får maningen; eljest kan han bliva
stel i mun eller få vanan att »krypa bakom
betslet». Dels är den förhållande under
maning, ss. vid avsaktning, stannande,
vändning och ryggande eller då hästen behöver taga
ett krafttag för övervinnande av tillfälligt
ökat motstånd. Ledande är töm ver kan,
då det gäller att få hästen i en ny
rörelseriktning, varvid motsatta sidans töm ej får släppas
helt och man så snart tygel ver kan är given,
ger efter på dragningen.
Rösten, den andra »hjälpen», kan
användas mer än folk i allmänhet tror. Talet skall
vara långsamt, tydligt och i passande tonfall.
Utom det vanliga väsandet eller smackandet
vid igångsättning och visslandet eller
ptroan-det vid avstanning, kan man särskilt vid
verkkörning till uppmuntran använda hästens
namn, »bra, så ja», eller till ledning »höger»,
»vänster», »öka», »sakta» och dylika för hästens
uppfattning passande ord.
Piskan, den tredje »hjälpen» missbrukas
visserligen och kan många gånger mycket väl
undvaras, men är i andra fall nödvändig och
brukbar på andra sätt, än man i allmänhet
tänker. Den bör vara långskaftad, hava
elastisk båge och kort släng eller snart Med en
sådan kan man smeka hästen. Om man lägger
bågen på ryggen och stryker längs med håren
under vänligt tilltal, förstår hästen snart
välmeningen och kan lugnas därmed, då han
blivit skrämd. Flugor och bromsar kunna på
sådant sätt motas bort. Till maning användes
en klatsch eller ett vinande. Till bestraffning
bör piskslaget komma omedelbart på felet, ty
annars räcker ej hästens reflektionsförmåga till
att fatta meningen. Vid bestraffningen skall
man hålla hästen samlad och lägga slaget långt
fram; annars kan han frestas att slå igen.
Inkörning av unghästar. Hästen
är ett skyggt djur, som visar fruktan vid allt
obekant men kan vänjas vid nästan allting.
Vid inkörningen äro därför förberedelserna det
viktigaste. Kan man genom dem få unghästen
stallfrom, förtroendefull mot människorna, van
vid seltyg och tryck därav, orädd för buller
från åkdonet o. dyl.; så brukar resten gå lätt
nog. För att göra hästen stallfrom och
förtroendefull skall man mycket syssla med
honom, trycka på olika kroppsdelar, taga upp
benen o. dyl. under vänligt tal men ej leka eller
retas med honom. Vid seltyget vänjes han
genom att det tidigt börjar läggas på honom,
varvid tillses, att det ligger stadigt., utan att
något hänger, så att det kan kittla eller
skrämma. Att börja med köres han med bara selen
för att vänjas vid betsel och tömverkan.
Därvid bör man först hava en man med hjälptygel
vid vardera sidan, så att han ej kan snurra
runt Sedan kan man vänja honom vid selens
tryck genom att i selen fästa ett par linor och
hålla mot i dem. Vid åkdonets slammer vänj es
hästen lätt genom att några gånger köras lös
vid sidan av en gammal häst. Genom att
i börj an köras i par med en äldre lär han en del
och känner sig tryggare. Vid annat buller än
från kördonet bör han genom friluftsliv under
uppväxten vara van. Innan man börjar en
övning med en unghäst, bör man taga stall
-kuraget ur honom genom att låta honom löpa
sig trött ute i beteshagen eller på lina.
K ö r f e 1, som kunna ej blott nedsätta
hästens bruksvärde utan även medföra fara,
bero oftast på felaktig behandling av djuren
och för litet förberedande arbete, innan man
börjar använda dem, men ibland ser det ut
som rena nycker hos djuret. Istadighet
yttrar sig genom att hästen inte kan förmås
att draga eller skjuter baklänges eller lägger
sig. Orsakerna kunna vara fel i seltyg, ömhet
i dragstäderna eller trötthet och svaghet,
varför man ytterst noggrant bör undersöka och
avhjälpa dylika förhållanden, innan
straffåtgärder vidtagas. En mängd sådana äro
föreslagna och försökta. Vill han ej sätta i gång,
hjälpes det ibland genom att man leder honom
i betslet de första stegen eller låter honom
vända åt sidan. Sidens hästskyddare (se d. o.)
kunna ibland göra nytta, om ömhet eller rädsla
för seltygets tryck är orsaken, och i sådant fall
kan man även försöka att i stallet låta hästen
»draga upp» en tyngd för att nå fram till
krubban. Har han för vana att stanna vid en
backe eller på vissa ställen på vägen, söker man,
att då män nalkas dessa ställen, avvända hans
uppmärksamhet genom tilltal och.lek med piska
och tömmar samt genom att öka farten.
Stannar han, bör man enligt ett förslag binda upp
det ena frambenet i bröstremmen och låta
honom stå en stund, varefter man manar
honom i gång samtidigt som man frigör benet.
När han ej vill draga lasset framlänges, har
det visat sig verksamt att låta honom draga
det baklänges. Man spänner honom då
baklänges i skälmarna, och stående bakom honom
tvingar man honom med tömmarna att rygga,
släpande lasset med sig. Stryker en häst
baklänges, är det, särdeles med fyrhjulsåkdon,
fara för en kullerbytta. Något botemedel mot
denna olat torde ej finnas annat än att då
så utan fara kan ske, låta honom stryka, tills
han tröttnar därpå, och sedan tvinga honom
att fortsätta därmed så länge man själv orkar.
En löpsnara kring bröstet vid de falska
revbenen, löpande mellan frambenen till en påle
i marken, lär hava sådan verkan, att man till
slut endast behöver taga den över parstångens
framända och draga med hand för att hindra
honom. Lägger en istadig häst kull sig, må
man — men endast i detta fall — pröva en
risbastu på de köttigare delarna, under kärleks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
