Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lera - Lerbruk - Lerbränning - Lerjord - Leucin - Leuciscus - Leucojum - Leukocyt - Levenehäst - Leverflundra, Leveriglar, Levermask - Levern - Leversjukdomar - Leverstärkelse - Leydenerost - Lichenin - Lie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt mindre kall. Hit höra de flesta svämleror,
vårt lands fruktbaraste jordmåner. Om den är
mer sandhaltig, är den en utmärkt rågjord,
eljest är den mer lämplig för vårsäd (räknas
särskilt som kornjord) samt för rotfrukter och
vallväxter.
3. Skör lera, mellanlera, i vilken
de lerartade och sandartade blandningsdelarna
så motväga varandra, att jorden väl i torrt
tillstånd blir hård men blott är medelmåttigt
styv och seg. Hit hör den varviga leran samt
mer sandig åkerlera. Den är i allmänhet en
god jord, som, om den genom gödsling får sin
ringa mullhalt ökad, kan bliva mycket bördig.
4. Styv lera, i vilken halten av kolloidal
lera är så hög (7.7—10 % i svavelsyrad löslig
lera enl. Weibull) och halten av kalk och mull
så ringa, att jorden blir mycket seg, hårdnande
till kokor och svår att arbeta. Hit hör
huvudsakligen åkerlera. Den förbättras genom
grundlig avdikning, kalkning och inblandning av
mull- och torvdelar. Den passar bäst för vete
(»vetejord»), hästbönor, kålrötter och klöver.
C. Teknisk användning. Leras
formbarhet och egenskap att vid upphettning
hårdna till stenartad massa betingar dess
användning för tillverkning av mur- och
taktegel, täckdikesrör, andra tegelvaror och
krukmakaregods. Eldfast 1. kallas en vanligen
grå 1., som vid bränning blir gul eller gulvit
och uthärdar mycket hög värmegrad utan
att smälta. K 1 i n k e r-1. är ej fullt eldfast 1.,
som vid hög hetta sintrar och blir något glasig.
Båda dessa slag finnas tillsammans med
stenkolslagren i Skåne. — I blandning med sand
användes lera till tegeltillverkning och till
murbruk. Cement tillverkas genom
bränning av en blandning av lera och kalk.
D. Lera användes även liktydigt med mugg
(se d. o.).
Lerbruk. Se Mur.
Lerbränning. Förr förordades på grund av
erfarenhet från England att använda bränd
lera som jordförbättringsmedel till och med
på lerjord. Dess fördelaktiga verkan beror
därpå, att leran vid upphettningen förlorar sin
sammanhållning, samt att en del av dess
mineraliska beståndsdelar, särskilt kali, därvid
lösliggöras, varjämte vid bränningen bildad
ammoniak finnes absorberad i lerans porer.
Numera torde denna jordförbättring ej
förekomma.
Lerjord. Se Lera.
Leucin. Se Äggviteartade ämnen.
Leuciscus. Se Mörtsläktet.
Leucojum. Se Klocklilja.
Leukocyt. Se Blod, Mjölkprovning, A 5.
Levenehäst. Se Clydesdalehäst.
Leverflundra, Leveriglar, Levermask. Se
Igelsjuka.
Levern är den största av kroppens
körtlar. Den uppnår hos häst och nötkreatur en
ungefärlig vikt av 5 kg., hos får och get 3/4 kg.
och hos svin 1—2 1/4 kg. L. är belägen i främre
delen av bukhålan, något åt högra sidan,
omedelbart bakom mellangärdet, fäst vid detta
med starka band (jfr Inälvor, fig.). L. är mörkt
rödbrun samt genom inskärningar avdelad i 3
flikar, av vilka den högra är störst och den
mellersta minst. Själva körtelsubstansen
utgöres av en mängd mångkantiga, föga mer än
knappnålshuvudstora lober, sammanhållna av
ett bindvävsstroma, och består av från
centrum radiellt ordnade leverceller eller
egentliga körtelceller. I mitten på varje löb
finnes ett blodkärl, central venen, dessa
sammanflyta till allt större grenar, bildande
slutligen de 3—4 större levervenerna,
som föra blodet från 1. och inmynna i den nedre
hålvenen (jfr Blodomlopp). L. är synnerligen
rikt försedd med blod, som tillföres dels genom
den från stora bukpulsådern kommande
leverartären, dels genom portådern,
som uppsamlar det från tarmarna kommande
venösa blodet. Portådern förgrenar sig i 1.,
så att de finaste grenarna omfatta de särskilda
leverloberna och sända in i dem ett fint
kapillärnät, som omspinner levercellerna och
slutligen övergår i centralvenen; leverartärens
förgreningar följa i huvudsak portådern.
L. avsöndrar gallan, som upptages i
gallkapillärerna, vilka börja mellan
levercellerna och sedan förena sig till större
stammar, som förlöpa mellan leverloberna och i
huvudsak följa portåderns och leverartärens
förgreningar för att slutligen sammanflyta
till gallgången, som utmynnar i främre
delen av tunntarmen, vanligen i förening med
en av utförsgångarna från bukspottkörteln.
Hos samtliga husdjur utom hästen står
gallgången i förbindelse med en gall b lås ay
som tjänar till behållare för den bildade
gallan. Utom galla bildar 1. även
glykogen (se d. o. och Matsmältning), som lätt
övergår till socker och är av stor betydelse
för ämnesomsättningen, särskilt i musklerna,
där det finnes i stor mängd och förbrukas vid
deras arbete. L. har dessutom till uppgift att
oskadliggöra odugliga röda blodkroppar och
att rena det från tarmarna genom portådern
tillförda blodet från de skadliga ämnen, som
kunna förekomma i detta. E. N—m.
Leversjukdomar. Se Coccidios, Gift,
Fosfor, Igelsjuka.
Leverstärkelse. Se Glykogen.
Leydenerost. Se Holländsk kryddost.
Lichenin. Se Lav.
Lie har brukats i Sverige redan i
förhistorisk tid och i olika landsdelar utbildats till
olika former. I slättbygder äro liarna långa,
90—100 cm., i backiga och steniga trakter
kortare (70—80 cm.) och mer bågböjda.
Mycket långa liar brukas i Norrbotten, medellånga
i Mellansverige, korta i Ångermanland och
Småland, där lien vanligen har starkt böjd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
