Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lucern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
735
omkring 2 gr. och 75 kg. per hi. Omtalas redan
i forntiden som en framstående foderväxt i det
inre av Asien och odlades under namn av herba
medica (mediskt hö) av de gamla romarna,
vilka enligt sägnen infört den från Persien och
spredo den vidare i Medelhavsländerna. Sedan
har den vunnit en ofantlig spridning i alla
länder med torrt klimat och utgör under namn
av alfalfa den växtart, som framför alla
andra underhåller de stora beteshjordarna i
Argentina. Även i Förenta staterna och
Kanada har den nått en mycket utsträckt odling.
I Europa odlas den i synnerhet i Frankrike,
Italien och Ungern. I Sverige har blå 1. varit
förordad till odling i väl 150 år och visat sig
härdig ända upp i Mälardalen, men först på
senaste tid vunnit någon större användning,
t. v. huvudsakligen i Skåne.
K o s m ä r e eller skärklöver, M.
faleata L., är en mer små vuxen och nedliggande
gulblommig art med skärformigt vridna baljor,
vilken förekommer vild i Sverige på torr,
kalkrik grund från Skåne till Uppland och ofta
utgör dylika markers förnämsta betesväxt, som
även vid strängaste torka lämnar djuren bete.
Linné, som kallade den svenskt höfrö,
fäste uppmärksamheten på dess värde, men
då den ej i avkastning kan tävla med övriga
arter, har den ej tagits i odling. En
mellanform mellan de båda nämnda arterna,
uppkommen genom korsning, mellansmäre,
svensk 1., eller sand-L, M. media Pers. 1.
silvestris Fr., har blommornas färg växlande
mellan gult, grönt och blåviolett samt nästan
cirkelböjda baljor. Den växer uppstigande och
är ungefär lika storvuxen som blå 1. men synes
(enligt fåtaliga undersökningar) hava något
lägre halt av äggvita och av växttråd; den
anses vara något härdigare. — Humle-1.
eller humlesmäre. Se Humlelucern.
Odling. Alla 1-arterna trivas bäst på
kalkrik jord, fri från högt stående, stagnerande
grundvatten samt skyddad för ytvatten och
isbränna, för vilket de äro mycket ömtåliga.
Blå 1. tävlar med rödklöver i värde som
foderväxt. Den giver i 2—3 snitt oftast större
fodermängd än denna och är tidigare, så att första
skörden kan tagas i senare delen av juni. Den
har högre halt av torrämne, varför den ej
verkar så lösande, och av äggvita. Den är,
om den odlas på lämplig jord och om den
skötes rätt, mer uthållig och kan lämna full
skörd i många år; dess varaktighet beror dels
på dess mindre mottaglighet för parasiter
(klöverröta och klöverål), varför den förordas
på klövertrött jord, men dels även på dess
djupa och oerhört kraftiga rot, som gör växten
mycket okänslig för torka och som kan skjuta
ut nya skott, om den skadas i jordytan av
parasiter eller vid bearbetningen. Blå 1. är i ungt
tillstånd mer känslig än klöver såväl för sur
reaktion hos jorden som för ytvatten, isbränna
och även ogräs. Anläggningen av 1.-vallar
misslyckas därför ofta, och de gå snart ut,
om ej ogräset hålles väl tillbaka. Den sätter
också mindre frö, varför utsäde hittills måst
hämtas från utlandet, men försök pågå med
inhemsk fröodling av denna och svensk 1.
Bestoftningen sker genom utlösning av en
fjädrande sammanläsning. av kronbladen,
vilken åstadkommes vid besök av humlor, men
även lär kunna befordras genom att man
med ett rep drager över de blommande
topparna. Det pålitligaste fröet erhålles från
Ungern, under det att franskt och italienskt
lämna mindre härdiga plantor och turkestanskt
mindre skördemängd. Blå 1. bör odlas endast
på varm och väl torrlagd jord. Om jorden har
sur reaktion, bör denna genom kalkning göras
basisk. Den plägar vanligen odlas enbär och
då oftast radsådd, med en såningsmängd av
30—40 kg. per hektar och ett radavstånd av
0.25—0.30 m. för att tillåta ogräsets
bekämpande genom häckning. Den sås i regel på
våren, helst utan skyddssäd. I N. Amerika
förekommer även att i plantsäng uppdragna
plantor planteras, varigenom ogräset, som eljest
lätt undertrycker de späda plantorna, lättare
kan hållas undan. Jorden bör vid sådden vara
ogräsfri, och under de första åren hästhackas
den radsådda 1.-vallen noga, men sedan
plantorna nedskjutit djupa rötter, brukas oftast
att på våren, innan växtligheten börjat, giva
en skarp överharvning, och detta är det enda
sättet att hålla tillbaka ogräset på bredsådda
1.-vallar. På senare tid har man även börjat
att odla 1. likasom klöver i blandning med
andra vallväxter, antingen så att 1. med några
få, 3—5 kg., ingår i fröblandningen, eller så att
den utgör huvudmassan av fröblandningen, t, ex.
till 30 kg. 1. blandas 13 kg. foderlosta, 8 kg.
hundäxing eller 15 kg. knylhavre (Elofson).
I senare fallet bör av gräsen blott 1 sort och
mindre utsädesmängder utsås, emedan eljest
lucernskörden nedgår. Genom
gräsinblandningen hålles ogräset tillbaka. Då l:s
utveckling beror av medverkan av lämpliga
baljväxtbakterier, böra sådana tillföras genom
ympjord eller ympning av utsädet, om jorden
ej nyligen förut burit denna växt;
bakteriekulturer erhållas från Centralanstalten för
jordbruksförsök. L. borttager stora mängder
näring ur j., och om än denna till övervägande
del hämtas ur älven av de djupt nedträngande
rötterna, så är dock matjordens
näringsrikedom ett villkor för de unga plantornas kraftiga
utveckling, varför jorden bör erhålla en rik
grundgödsling med fosfat och kalisalt före
vallens anläggning, och erfarenheten har visat,
att en årlig tillförsel av dessa ämnen, nedharvad
på våren, åtminstone på mager jord kan
behövas för att bibehålla vallen vid hög
avkastning. Däremot är kvävegödsling onödig och
kan skada genom att befordra ogräsets tillväxt
samt bör ej förekomma annat än så till vida,
att en stallgödsling kan vara fördelaktig för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
