Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lärka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
747
i. ö. mest i de nederbördsrika trakterna i
sydvästra Sverige. G. Sch.
Lärka. Lärkor, fam. Alaudidae, av
tättingarnas ordning, äro små, gråbruna fåglar med
rak näbb, fötter lämpade för att springa på
marken, där de mest vistas, samt med baktån
försedd med lång klo. Hit höra flera olika
släkter och arter, vilka dock alla likna varandra
i utseende och levnadssätt. De hålla mest till
på öppna fält, flyga bra och drilla vackert,
medan de liksom sväva på dallrande vingar.
De häcka på marken och lägga 4—6 grå- eller
vitaktiga, mörkfläckiga ägg. De leva av både
insekter och frön och äro ss. nyttiga fåglar
fridlysta.
Lärkträdsmal, Coleoptera laricella Hiibn.,
är en mycket liten malfjäril, vars larv lever
inom ett omkr. 7 mm. långt,
handskfinger-likt s. k. larvrör, som de bära med sig, när
de förflytta sig. Larverna övervintra på
grenarna av lärk och angripa på våren barren,
vilkas yttre hälft de ur gnaga. Då enstaka, mindre
lärkar angripits, kunna djuren lätt bekämpas
genom besprutning med svavelkalkvätska före
knoppsprickningen. A. T—n.
Läst. Se Mått, Rymdmått, Kolning.
Lättklövar kallas de små, över marken
upphöjda klövar, som hos idisslarna avsluta de
förkrympta tålederna vid mellanfotsbenets
nedre ände.
Lävulos, fruktsocker. Se Kolhydrat, I., a.,
Socker.
Löja, Alburnus lucidus Heck & Kner, en
liten sällan över 18 cm. lång karpfisk, fam.
Cypvinidœ, med gula ögon, grönaktig till
gråblå rygg, eljest silverglänsande samt med
gröntill vitaktiga fenor. Allmän i hela landet i
sötvatten och vid östersjökusten. Leker på
senvåren och har vidfästande rom. Vissa tider
av sommaren, då det finns gott om insekter,
som flyga nära vattenytan, lever löjan till stor
del av denna »luftföda», annars mest av
plankton (se d. o.). Hos oss fångas 1. mest till agn;
utomlands användas de silverglänsande fjällen
vid tillverkning av konstgjorda pärlor.
Värdefull som föda för rovfiskar. H. N.
Löjtnantshjärta, blomsterlyra,
Die-lytra (Dicentra) spectabilis D.C. en till fam.
Fumariaceœ hörande flerårig, från Kina
härstammande ort med lyrformiga röda och vita
blommor. Är en sedan gammalt omtyckt
blomster växt. Förökas genom delning.
Uthärdar vintern ännu uppe i Norrland. Se
Blomsterodling. G. L—d.
Lök, Allium, släkte tillhörande
liljeväxterna, Liliaceœ, och utmärkt av blommor i flock
inom ett hinnakjigt höister, samt klocklik
kalk med ståndarna vid vuxna kalkbladen. En
hög halt av lökolja, allylsulfid, (C3H5)2S, har
föranlett åtskilliga arters odling till krydda,
vartill även de vilda arterna förr rätt allmänt
brukades. Då sådana med betesgräset förtäras
av mjölkkor, giva de mjölken och därav be-
rett smör en stark löksmak, som dock kan
avlägsnas genom att uppkoka och lufta
mjölken, vilket kan ske på en pastöriseringsapparat.
(Centralanstaltens för jordbruksförsök Meddel.
N:o 154.) Däremot synes denna olägenhet ej
vidlåda lökblandat hö. I ängar och
betesmarker på torr mark förekommer allmänt i större
delen av landet ängs-, back- eller
hundlök, A. oleraceum L., en intill alnshög,
tämligen späd art med trind stjälk, smala svagt
rännformiga blad, blomflock med talrika
knopplökar. I södra och mellersta Sverige
förekommer, ehuru mindre allmänt, i lundar och
ängsbackar skogslök 1. rockenboll, A.
scorodoprasum L., som blir intill meterhög,
har talrika smålökar samt i den fåblommiga
flocken svartbruna knopplökar; dess blad äro
platta, jämnbreda. Mera sällsynt och
huvudsakligen i södra Sveriges kalktrakter
förekommande är den lågvuxna ramslöken, A
ursinum L., som har lansettlika blad och vita
blommor; denna art är synnerligen skarpt
smakande och användes även som
råttfördri-vande medel. Sandlök, A. arenarium (1.
vineale) L., utmärkt genom nästan trinda blad,
mösslikt höister kring blomflocken, som
innehåller talrika ljusa knopplökar samt få, blekröda
eller vita blommor, förekommer på sandiga
åkrar i södra Sverige; i södra Skåne och på
Öland meddelar den, då den växer bland råg,
genom sina knopplökar, som vid tröskningen
följa med sädeskornen, mjölet och därav bakat
bröd stundom stark löksmak. H. J. Dft.
Bland odlade löksorter märkas:
Vitlök, A. sativum L., med vit lök, platta,
jämnbreda blad, sällan blommande, anses
härstamma från Centralasien och odlades i
stor utsträckning av orientens och
Medelhavsländernas gamla kulturfolk, hos vilka den
utgjorde en viktig del av det lägre folkets föda.
I nutiden användes den mest i Sydeuropa samt
hos de slaviska folken, men i Sverige numera
rätt obetydligt som föda eller till tuggning.
Användes även i medicin. Vid odling
utplanteras på våren smålökar, »sticklök», eller klyftor
av löken i rader med 15—20 cm. avstånd. Den
skördas, sedan den nedvissnat, och plägar
upphängas i flätor till torkning och förvaring; tål
att stå kvar i jorden över vintern.
Rödlök, A. cepa L., har plattrund, röd,
gul eller vit lök, runda rörformiga blad,
uppblåst, rörformig stängel och vita—vitgröna
blommor. Dess hemland är okänt, men den är
urgammal i odling och i nutiden en mycket
vanlig trädgårdsväxt, som odlas i flera
varieteter. Av dessa äro de röda Braunschweiger
och Zittauer, mörk och ljus holländsk, gul
Wethersfield, den småvuxna, vita syltlöken
och den storvuxna portugisiska steklöken de
vanligaste.
Rödlök går bäst till på lermylla men är
mindre säker på sandig jord och blir av sämre
kvalitet på styvare lera. Fordrar näringsrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
