Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magasinstorr ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
752
Golvytan bör tillmätas så rymlig,
att så gott som hela sädesskörden, även då
den blir riklig, kan rymmas, för den händelse
skäl att uppskjuta dess avsättning finnes.
Då ny skördad säd ej bör beräknas ligga mer
än 30 cm. djupt i medeltal, bör 1/9—xjz m2
golvyta räknas pr. 100 kg. säd. Då säden,
sedan den blivit magasinstorr, kan ligga i djupare
lager och sällan ifrågakommer att hava hela
sädesskörden i magasinet, räcker nyss
angivna yta även till gångar mellan bingarna och
plats för sädens fläktning, rensning och
sortering.
Magasinstorr. Se Förvaring: 2.
Mage. Se Matsmältningsorgan, Idisslare.
Mag-(mellangärds-)inflammation
förekommer ej sällan hos nötkreatur, förorsakad av
främmande, särskilt spetsiga, kroppar (nålar,
spikar, järntråd), som med fodret inkommit
i förmagarna. De stanna vanligen i
nätmagen, som är den djupast liggande av dessa,
och vid nätmagens sammandragning kunna de
tränga in i och genomborra magväggen och
därifrån i mellangärdet eller genom detta i
.hjärtsäcken och t. o. m. in i hjärtat. Sjukdomen
är i allmänhet svår att säkert diagnostisera.
Ofta visa djuren i början svaga koliksymtom
eller smärta vid vissa rörelser (stöna, när de
lägga sig) och ömhet vid tryck i närheten av
skovelbrosket, stundom även besvärad
andning, men för övrigt äro sjukdomstecknen
ungefär som vid mag- eller tarm-katarr. Har
den främmande kroppen trängt genom
mellangärdet, förvärras symtomen väsentligt: djuren
synas i hög grad lidande, stå med krökt rygg,
lägga sig ogärna, andningen är stönande,
ögonen djupt insjunkna, och dessutom
tillstöta de för hj ärtsäcksinflammation
utmärkande sjukdomstecknen. (Se Hjärtats sjukdomar.)
Sjukdomen leder oftast till döden — alltid
om hj ärtsäcksinf lammation tillstött —, och om
diagnosen med säkerhet kunnat ställas, är
därför nedslaktning att tillråda, innan djuret
avmagrat för mycket. Någon gång lyckas
det att åstadkomma åtminstone en tillfällig
förbättring genom att ställa djuret högre med
framdelen eller att lägga det på rygg och
genom bultning och knådning i trakten av
nätmagen få den främmande kroppen att falla
tillbaka i nätmagen. Det har även lyckats att
genom operation från våmmen uttaga
föremålet. E. N—m.
Mag masksjuka hos får förorsakas av en i
löpmagen levande inälvsmask, Strongylus
con-tortus, och kännetecknas av häftig diarré,
avmagring, bleka slemhinnor och bukvattusot.
Ynglet upptages från sanka betesmarker,
och unga får angripas mest. Behandling:
kreo-lin, 5—10 g., kreosot, 1—2 g. eller
arekapul-ver, 2—3 g., ingives 1—2 ggr. dagligen flera
dagar efter varandra. Bäst är att förekomma
sjukdomen genom utdikning och kalkning
av sanka betesmarker och inhägnande av
stillastående vattensamlingar å betesmarken.
E. N—m.
Magnesium, Mg, är en metall, varav
föreningar allmänt förekomma i berg och jord,
åtföljande motsvarande kalciumföreningar.
Sili-katet (kiselsyrat m.) bildar stenarten talk,
utgör huvudmassan av bergarten täljsten och
ingår i sammansättningen av fältspat, glimmer,
hornblände, augit m. fl. stenarter. Karbonatet
(kolsyrat m.) bildar tillsammans med
kalciumkarbonat dolomit och dolomitisk
kalksten. Inblandningen av m.-karbonat
gör denna mindre spröd och därför mer
svårarbetad än ren kornig kalksten. Från dessa
bergarter har jorden fått sin halt av m., vilken
oftast är lägre än kalkhalten och sällan når
o.5 %, räknat som oxid, magnesia. På
jordens luckerhet och reaktion samt på
vittring, förmultning och andra omsättningar i
jorden, verka m.-föreningarna ungefär som
motsvarande kalcium-föreningar; vid kalkning av
mossjord har dolomitisk kalk verkat t. o. m.
bättre än m.-fri kalk. Lösliga m.-salter hava
bitter smak (bittersalt). M. är en nödvändig
beståndsdel av växternas näring, innehålles
i bladgrönt och medverkar vid fosforsyrans
upptagande och transport samt vid cellkärnans
bildning, men verkar skadligt, då det
förekommer i jorden i större mängd än kalk, och
står i sin verkan i ett visst motsatsförhållande
till detta ämne. Genom att dess difosfat (i
olikhet med motsvarande kalciumsalt) är
lösligt i utspädd vattenlösning, men lätt
dissocierar fosforsyra under utfällning av
tri-fosfat, har m. betydelse för upptagandet och
transporten av fosforsyra i växten och fosforns
assimilation i organiska föreningar. M.-fosfat
förekommer därför alltid i större mängd i
fosforrika delar, ss. i cellkärnan och särskilt i
fröna. En större mängd m. verkar däremot
skadligt, om ej en proportionsvis större mängd
kalciumkarbonat finnes närvarande. (Om
kalk-magnesiafaktorn, se Kalcium.) I jorden
finnes i allmänhet nog m. för växternas behov,
men i vissa fall har m.-halten i kalisalt medfört
.skördeökning, särskilt av baljväxter.
2. I djurkroppen förekommer m. i
mindre mängd, ss. fosfat i muskler och ben,
men synes icke hava någon framträdande
betydelse. Insprutade i blodbanorna verka
m.-salter som gift. I matsmältningskanalen motverka
de vattnets upptagande ur tarmkanalen och
verka därför som avförande medel (se d. o.).
Som sådant användes mest m.-sulfat, »engelskt
salt».
Magnet, ett föremål, som har förmågan att
draga till sig järn. Magneter äro antingen
naturliga (magnetisk järnmalm) eller
konstgjorda. Om dessa skola vara sådana, att de
ständigt behålla sin magnetism,
beständi-g a eller permanenta magneter, måste
de vara av stål; tillfällig magnetism kan, såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
