Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mosand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
802
Svenska mosskulturföreningen,
med hela landet till verksamhetsområde.
Föreningens verksamhet utgjordes till en början
huvudsakligen av rådgivning av dess stiftare
samt utgivandet av dess tidskrift från år 1886,
för vilken statsanslag erhölls år 1888. Men
snart möjliggjordes ökad verksamhet genom
anställande av flere tjänstemän (den förste
kulturingenjören år 1888, kemist med assistent
1890, botanist 1891), inrättande av försöksfält
å Strömsberg 1889—1894 och en försöksgård
å högmosse å Flahult nära Jönköping (marken
arrenderades 1890, inköptes 1894), en dylik å
lågmosse vid Torestorp (inköpt 1906, såld
1919) samt inrättande år 1903 av en
huvudstation i Jönköping med laboratorium och
andra tjänsterum tillika med försöksgård för
försöksodling i kärl och fasta smårutor (börjad
år 1887). År 1920 inköptes för statsmedel en
försöksgård vid Gisselås i Hammerdal i
Jämtland och ställdes under föreningens förvaltning.
Föreningen har åtnjutit årligt anslag av
staten (sedan 1888) och av ett flertal
hush.-sällskap och landsting, vilka senare understöd
minskats eller upphört, i den mån staten
lämnat större bidrag. Verksamheten, som i hög
grad bidragit till mossodlingens utveckling och
spridning, utgöres av:
a. praktiskt-vetenskapligt arbete:
fältundersökningar, laboratorieundersökningar, försök
i kärl och på försöksfält samt systematisk
undersökning av rikets mossmarker länsvis;
b. meddelande av biträde och råd genom
kulturingenjörer (f. n. 3 med var sitt distrikt),
vilka efter rekvisition undersöka mossar, giva
råd och utarbeta odlingsplaner;
c. upplysningsverksamhet genom föreningens
tidskrift, flygblad, sommarkurser vid
huvudstationen (årligen sedan 1906), föredrag vid
höstmöte i Jönköping och sommarmöte i olika
delar av landet samt vid andra sammanträden;
d. inrättande av småbruk på mossjord
(mosskolonat, 2 vid Flahult 1897, 3 vid Torestorp
1907).
Mossodling. Odlingen har i allmänhet först
tagit i anspråk sådan mark, som av naturen
var tillräckligt torrlagd, under det att sanka
marker till en början lämnats oodlade. Så har
ock skett i Sverige, där endast undantagsvis
kärr- och mossmarker torde hava odlats förr,
än den i början av 1800-talet starkt
uppflammande odlingsivern i stor utsträckning
vände sig till dylik jord. Framgången var
dock snart övergående, i det att man med
bränning, det hittills vanliga sättet att skaffa
växterna tillgång till mineralämnen, och med
kreatursgödsling icke länge kunde ernå
lönande skördar av säd. Upprepad bränning
hade sedan av gammal erfarenhet visat sig
medföra, att mossjorden snart blev allt mer
ofruktbar, »dödbränd», och kreatursgödsel,
varav tillgången i allmänhet var knapp redan
för den fasta jorden, gav väl frodig säd men
blott dålig kärna. Här och var fortsattes väl
m. med framgång genom att sand- eller
ler-köra jorden, varigenom mineralämnen
tillfördes densamma, men det var först sedan fosfat
-och kali gödselmedel under 1870-talet blivit
tillgängliga, som m. i Sverige började få någon
större omfattning. Sedan den tiden har
nyodlingen skett framförallt på kärr- och mossjord,
oftast med stor ekonomisk framgång.
Mossodlings fördelar. M. har
framför annan nyodling, utom att själva
odlingen och bearbetningen äro billiga, fördelen,
att jorden kräver blott ringa användning av
kreatursgödsel men ökar fodertillgången och
därmed möjligheten att få större
gödseltillgång för den fasta åkern. Den lämnar dessutom,
där ej läget är frostlänt, på grund av
mull-och torvjords stora vattenhållande förmåga,
säkrare skördar än den fasta jorden.
Gynnsamma resultat ha dock erhållits
huvudsakligen på någorlunda väl multnade mossar,
varemot odling av dåligt förmultnade vitmossar
till åker vanligen icke är lönande. Bättre hava
försöken att å dylika mossar anlägga äng eller
betesmark utfallit.
Torrläggning är i regel den första
åtgärden vid m. Från de grundsatser, som gälla
för avdikning av annan jord (se Dikning),
föranleda denna jords egendomligheter vissa
avvikelser. Emedan jorden sammansjunker
betydligt, då det överflödiga vattnet avledes,
upptagas oftast till en början endast öppna diken,
och först senare, då jorden satt sig, täckdikas
den. Då markytan här ligger fullt eller i det
närmaste plan, behöver mycket ringa hänsyn
tagas till ytans lutningsförhållanden, utan i
stället till den fasta bottens, så till vida att
avloppet bör läggas, där denna ligger lägst eller
där det naturliga avloppet går fram, samt
dikena i övrigt så regelbundet som möjligt.
Av-ledningsdikena, som böra utgå från de lägsta
punkterna på laggdikena, dragas så vitt möjligt
på jämna avstånd och vinkelrätt mot avloppet,
så att regelbundna rätvinkliga åkerfigurer
uppstå. Inuti dessa upptagas tegdiken, även
dessa vinkelrätt mot avloppet och på jämna
avstånd, helst avpassade så, att de lämpligen
kunna fördjupade omläggas till täckdiken,
d. v. s. på 10—15 m. avstånd. Dikesdjupet
bör i allmänhet vara något grundare än på
lerjord, emedan torvjord i allmänhet har mindre
hög kapillär ledningsförmåga, och en djup
avdikning därför ofta medför minskad
avkastning från jorden. Detta gäller i synnerhet
mindre väl multnad torv, under det att
dy-och mull jord suger upp vattnet från större djup.
I sammanhängande torv kunna dikesväggarna
för arbetsbesparing göras ganska branta, men
detta bör göras blott på de diken, som skola
igenläggas till täckta; öppna diken böra helst
från början få en sådan sidolutning, att
dikesväggarna stå, även då multningen fortskrider.
Täckdikningen sker oftast med stänger, dels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
