Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mångfålla ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
821
och frukter bestående av 2 smånötter. De
allmänt förekommande fleråriga, mer
storvuxna arterna v i t m å r a, G. boveale L.,
stormåra, G. Mollugo L., och
gulmåra, G. verum L., de båda förra med
vita, den sistnämnda med gula blommor,
förekomma i ängar och betesmarker och äro där
skäligen betydelselösa, då de icke undantränga
andra, bättre foderväxter och icke nedsätta
fodrets smaklighet men bidraga till höets
goda lukt. De hava av gammalt använts som
färgväxter. Roten ger röd, gulmårans blommor
gul färg. Snärjmåra, G. Aparine L.,
är ett vanligt ogräs i sädesåkrar, där den med
sin slankiga, krokborstiga stjälk klänger upp i
säden och befordrar liggsädesbildningen. Dess
krokborstiga frukter mogna tidigt och avfalla
till stor del före sädesskörden, varför den
bibehåller sig, även om utsädet är rent från dess
frukter, vilket ej alltid är fallet. Som den är
i-årig, bekämpas den liksom andra fröogräs.
vSe Ogräs, fig. 10.
Mård. Den i Sverige förekommande
mårdarten, skogsmården, Mårtes mårtes L., är
ett särdeles vackert och smidigt djur med en
kroppslängd av inemot 5 dm., vartill kommer
den över 2 dm. långa, yviga svansen. Till färgen
\
Gång- Hopp- Språng-spår.
Mårdspår.
är skogsm. vackert brun med ljusare bottenull
och en klart gul fläck på strupe och bringa.
Den förekommer i större skogar över så gott
som hela landet, dock numera överallt tämligen
sällsynt. M. är ett skarpbitet och blodtörstigt
rovdjur, som lever av varjehanda varmblodiga
djur, isynnerhet ekorrar och skogsfågel,
ävensom fågelägg. Dock förtär den stundom även
bär och andra växtämnen. Utomordentligt
skicklig klättrare, tillryggalägger den ofta
långa sträckor, hoppande från träd till träd.
Om dagen ligger den vanligen, stilla i ett
sten-gryt, ett ihåligt träd eller ett gammalt ekorrbo.
På något dylikt ställe föder honan i april 3—4
ungar. Marden jagas ivrigt för skinnets skull,
som vintertiden utgör ett av våra värdefullaste
pälsverk. Ju mörkare det är, desto bättre
anses det vara. Lättast skjutes mården vid
nyfallen spårsnö, då det gäller att ringa in
spåret och traktvis undersöka alla träd, där
m. kan antagas hålla sig gömd. Sökandet
underlättas i hög grad, om man till hjälp har
en hund, som är van att »skälla träd» på ekorre.
Mårdens spår äro till storleken närmast
jämförliga med kattens men äro mera långsträckta
än dessa, varjämte de visa tydliga märken efter
klorna. Mårdens hastiga avtagande har
föranlett utfärdande av under vissa år gällande
totalförbud mot jakt å mård inom Uppsala,
Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands
län. T. H—1.
Mås, Larus, simfågelsläkte, varav finnas 6
inhemska arter. Den största av dem är
havs-truten, L. marinus L., vit med gråsvarta
vingar, gul näbb och vitgrå fötter. Han häckar
i spridda par bland de yttre skären utmed
kusterna ävensom i Vänern. Han är en stark
och rovlysten fågel, som jämte fisk även förtär
ägg och ungar av andra sjöfåglar. G r å t r
u-t en, L. ar gentatus Brunn, vit med ljust blågrå
vingar, gul näbb och vitgrå fötter, kommer
havstruten närmast i storlek och förgriper sig
liksom denne stundom på ägg och fågelungar.
Häckar kolonivis, talrikare på väst- än på
ostkusten. Sillmåsen, L. fuscus L.,
överensstämmer till färgteckningen med
havstruten utom i fråga om fötterna, som äro gula.
Är dessutom avsevärt mindre än denne. Lever
av småfisk, maskar, insekter och varjehanda
avfall. Häckar koloni vis i de yttre
skärgårdarna, talrikast på ostkusten. Fiskmåsen,
L. canus L., har ungefär samma färgteckning
som gråtruten men är mer än en tredjedel
mindre samt har gulgröna fötter. Är den
ojämförligt allmännaste måsarten och träffas såväl
vid kusterna som vid insjöar över hela landet.
Skrattmåsen, L. ridibundus L., är av
en duvas storlek och igenkännes lätt på sitt
brunfärgade huvud, sin röda näbb och dito
fötter. Förekom tidigare endast i landets
sydöstra delar men har på senare tider spritt
sig norrut till Mälareprovinserna.
Dvärgmåsen, L. minutus Pall., är nästan en avbild
av skrattmåsen, ehuru i betydligt förminskad
skala. Mycket sällsynt, häckar han endast på
några få ställen på Öland och Gottland. Såväl
skrattmåsen som dvärgmåsen leva
huvudsakligen av insekter och andra smådjur. Då
måsarna icke göra någon skada på fisket men å
andra sidan äro till oförliknelig prydnad för
våra havs- och sjöstränder, förtjäna de ätt
skyddas. Endast havstruten kan det ibland
vara skäl att hålla efter på grund av den skada,
han tillfogar häckande ejdrar och andra mera
värdefulla simfåglar. T. H—1.
Mått, mål och vikt. Äldre mätnings- och
vägningsenheter voro i regel grundade på
jämförelse med kroppsdelar, t. ex. tum, fot, aln
(= armbågslängd), famn, eller andra vanliga
föremål, t. ex. stång, tunna, skäppa, kanna,
spann, korn. Åkermåtten angåvos i den yta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
