Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Märgeljord ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
829
Sverige söderut till Dalälven samt i vissa
vattendrag i mellersta Sverige till Dalälven i norr.
Id, L. idbarus L., är också långsträckt men
storvuxnare, tjockare och mer bredryggad.
Bröstfenor gråröda, buk-analfenor röda. Når
en vikt av 2—3 kg. Lever vid östersjökusten
och däri utfallande vattendrag, särdeles i
strömmar, samt i Vänerns vattensystem. Leker
i rinnande vatten vid börjande vår, »när videt
blommar». Fångas i nät, not, ryssjor och på
krok. Är grov i köttet och benig.
Farna, L. cephalus L., som når idens
storlek, igenkännes på analfenans avrundade nedre
rand samt därpå, att huvudet är ganska stort,
med mycket bred panna. Buk- och analfenor
hos äldre fiskar röda. Förekommer i en del
vatten i s. och mellersta Sverige, men är liksom
följande av ringa värde som matfisk.
Sarv 1. rudmört, L. erythrophthalmus
L., som förekommer spridd i s. och mellersta
Sveriges sjöar och östersjökust, har mer hög
och hoptryckt kropp, med ryggfenan börjande
längre bakut än bukfenorna. Fenor och ögon
ofta starkt röda. Kroppens sidor något
guldglänsande. Leker under senvåren på
vattenväxter. H. N.
N.
Nackben Se Skelettet.
Nacke. Se Hals.
Nackkam. Se Kullig.
Nackstycke. Se Betsel,
Namn å kreatur. I äldre tid och fortfarande
hos allmogen gav man i allmänhet husdjuren
namn efter färgen, t. ex. brunte, svarten,
rölla, gullros, brunlin, eller efter tecken å
bottenfärgen, såsom bläsen, snoppen, rosa, stjärna,
eller efter hornlöshet, ss. kulla, snuva, eller
ock slutligen smeknamn utan hänsyftning på
någon särskild djurets yttre egenskap, ss.
hjärta, gulla, fröken, ädla. Sedan det för
avelns planmässiga ledning blivit av vikt att
känna djurens härstamning och införande av
djuren i stambok blivit vanlig, har det blivit
rätt allmänt att vid djurens namngivning följa
vissa regler, som giva upplysningar i detta
avseende. Djuren få således gärna familjenamn,
handjuren fadrens och hondjuren modrens
namn med tillagt ordningsnummer, således t.ex.
de rödbrokiga tjurarna från Stjärnsund Hero I,
Hero II o. s. v., eller ock vid sitt namn fogat
födelsegårdens namn, ss. Kungen II av Aranäs.
Även förekommer, att stamfadrens eller
stammodrens namn går igen i avkomlingarnas
blott genom begynnelsebokstäverna.
Narciss, Narcissus, lökväxter av
narcissfamiljen, AmavyllidacecB, utmärkt genom starkt
välluktande blommor, som hava en 6-delad
trattformig blomkrona, vars pipmynning är
besatt med en ringformig bikrona. Under
odling hava dubbelformiga sorter utan
bikrona uppkommit. Dessa växter, som i massor
förekomma i Alpernas och medelhavsländernas
ängar, vilkas förnämsta fägring på våren de
utgöra, odlas mycket allmänt hos oss till
drivning i krukor eller lådor, några av dem också
på kalljord, såväl i rabatter som gräsmattor.
Vid drivning äro de senare än de tidigaste
hyacinterna, på kalljord höra de till de
tidigaste blommorna.
Pingstliljan, N. poèticus L., med vita
blomkalkar och rödkantad bikrona, samt den
tidigare blommande, gulblommiga
påskliljan, N. pseudonarcissus L., äro de
härdigaste och odlas allmänt i kruka och på fritt
land och förekomma även förvildade. Mindre
allmänt och blott i kruka odlas t a z e 11 e n,
N. tazetta L., som har stora lökar och höga
mångblommiga stjälkar med vita—ljusgula
blommor, samt jonquillen, N. jonquilla
L., små vuxen med smala blad och höggula,
starkt doftande blommor. Dessa båda uthärda
hos oss vintern på kalljord endast under
gynnsammaförhållanden. (G. L—d.) H. J.Dft.
Nardus. Se Borstgräs.
Narkotiska ämnen äro sådana, som i
mindre dos verka lugnande på nervsystemet och
i större dos åstadkomma bedövning med
känslolöshet och fullständig förlamning. De
användas dels vid vissa sjukdomar i nervsystemet,
som yttra sig i häftig oro, raseri anfall eller
kramp och konvulsioner, dels som
smärtstillande medel vid en del svårare sjukdomar och
särskilt som bedövningsmedel vid operationer
för att upphäva känsel och rörelseförmåga.
De vanligaste äro:
Opium, den intorkade saften av
opie-vallmo Papaver somni†erum L., användes
mest för att stilla tarmrörelserna vid häftig
diarré samt svårare tarmkatarr och
tarmin-flammation. Ingives helst tillsammans med
slemmiga medel i dos för häst av 5—20, nöt
10—30 g. För smärre, djur brukas hellre
opie-droppar (10 % lösning av opium i en blandning
av sprit och kanel vatten), för diföl och kalv
5—20, hund 1—5 g.
Morfin, en alkaloid, som är den
egentligen verksamma beståndsdelen av opium,
användes mest som klorvätesyrad morfin i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
