Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nåltapp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fttt**"!
84I
som näring jämte vatten även de organiska
ämnen, som utgöra beståndsdelar av växten
och som finnas i luften i dunst- eller stoftform,
i jorden och i vattnet. Denna oklara
föreställning undanträngdes vid 1800-talets början
av Albrecht Thaers humusteori, enligt vilken
växternas n. utgöres av vatten och humus
(mull), det mörka pulver, som återstår efter
djur- och växtämnens multning. Växterna
upptaga visserligen enligt Thaer även
oförbränneliga mineralämnen, men utan att dessa
hava någon väsentlig betydelse. I motsats
härtill fäste flere av Thaers samtida stor vikt
vid mineralämnena, vilka redan Th. de
Saussure år 1804 bevisade vara nödvändiga för
växten, och slutligen bröt J. von Liebig omkring
år 1840 avgjort med humusteorin, i det att
han uttalade, att växternas n. utgöres endast
av oorganiska ämnen, kolsyra och ammoniak
i gasform ur luften och mineralämnen i
vattenlösning ur jorden. Då de gasformiga ämnena
finnas i luften i obegränsade mängder, men
jorden småningom genom odlingen utsuges
på mineraliska näringsämnen, är av största
vikt att genom gödsling återgiva dessa åt
jorden. Denna mineralteori
undanträngde humusteorin, men efter bittra strider
mot J. B. Lawes, J. A. Stöckhardt, Em. Wolff
m. fl., som framhöllo, att luftens halt av
ammoniak är för ringa för att fylla grödornas
kvävebehov, varför gödslingens verkan i främsta
rummet ansågs bero på dess kväveinnehåll,
blev Liebigs ytterliga mineralteori jämkad,
så att växtlighetens beroende av tillgången i
jorden på oorganiska kväveföreningar och
behovet av dessas ersättning genom gödsling blev
erkänd. Uppfattningen beträffande växternas
kvävenäring har senare i viss mån ändrats.
Den på 1870-talet av Louis Grandeau
framställda läran (se Lantbr.ak. tidskr. 1880, sid.
108), att jordens fruktbarhet huvudsakligen
beror av de vid mullens i ammoniak lösliga
del (matière noire) bundna näringsämnena,
har visserligen ej bekräftats, men mullens
betydelse som bärare av den tillgängliga
växtnäringen dels genom i densamma absorberade
ämnen (se Absorption), dels som material för
bildning av upptagbara kväveföreningar, har
ådagalagts, likasom även visats, att organiska
ämnen av enkel sammansättning, t. ex.
urinämne, kunna direkt upptagas av växterna
som n. Liebigs uppfattning om ammoniak som
växternas enda eller viktigaste kvävenäring
efterföljdes av en annan överdrift, som
tilldelade salpetersyran samma uteslutande
betydelse. Det har emellertid visats, att om än
nitrat äro de kväveföreningar, som växterna
lättast tillgodogöra sig och till vilka övriga
kväveföreningar till större delen övergå, innan
de upptagas av växterna, så kunna även
am-moniumsalter direkt användas som växtn.,
särskilt av vissa växtslag (se Ammoniak).
Kväve ur luften. Den urgamla er-
farenheten, att vissa växter, särskilt baljväxter,,
snarare öka än minska jordens fruktbarhet,
förklarades redan av humusteoriens förfäktare
därmed, att dessa växter upptaga fritt kväve
ur luften och därav bilda kväveföreningar,
som med rotrester kvarstanna i jorden. Denna
åsikt ansågs slutligt vederlagd av Boussingault
genom på 1860-talet utförda odlingsförsök.
Senare visade dock Schultz-Lupitz, att odling
av baljväxter till gröngödsling, som
införlivades med jorden, verkligen höjde dennas
kvävehalt, och år 1886 ådagalade Hellriegel och
Wilfarth, att baljväxter tillgodogöra luftens
fria kväve, genom att detta upptages av
bakterier, vilka leva i symbios med
baljväxterna som parasiter i knölar på deras rötter.
Härigenom har baljväxtodling fått stor
betydelse för anskaffande av kväve-n. åt grödorna.
(Se Baljväxter, Baljväxtbakterier.)
Senare har man närmare lärt känna det redan
tidigare förmodade förhållandet, att även fritt
i jorden levande bakterier kunna binda luftens
kväve till organiska föreningar och därigenom
öka jordens kväveförråd (se Kvävebindning).
Bakteriers medverkan vid
växtnäringen har visats äga rum även
därigenom, att de genom jäsningar, förmultning
och förruttnelse sönderdela organiska ämnen,
varvid för växterna användbara oorganiska
föreningar uppstå (se Jord, Förmultning,
Förruttnelse); härvid uppkommer kolsyra, som
giver markvätskan förmåga att upplösa
svårlöslig växt-n. Jordbakterierna medverka även
genom att upptaga i jordvätskan lösta ämnen,
som efter deras död återgivas till jorden. Jfr
Jordbakterier.
Assimilationen eller bildningen av
organiska växtämnen av oorganiska
beståndsdelar försiggår så, att växterna ur luften och
markvätskan upptaga kolsyra och vatten, varav
under medverkan av bladgrönt (klorofyll) och
bindning av solljusets energi bildas organisk
substans. Denna omsättning är en
reduktionsprocess och är sålunda förenad med frigörande
av syre. Av vattnets och kolsyrans element
anses först bildas formaldehyd och genom
sammanslutning därav kolhydrat (6CH20 =
C6H12Oö = druvsocker). Genom omsättning
av de bildade kolhydraten med de genom
växt-rötterna upptagna kväveföreningarna och
askbeståndsdelarna bildas sedan äggviteämnen
och övriga växtbeståndsdelar. Assimilationens
omfattning beror under förutsättning av
tillräcklig värme och näringstillgång i hög grad
av belysningens styrka. Växtlighetens snabba
utveckling i nordliga landsdelar förklaras
sålunda av det långvariga dagsljuset. Om
växterna ur luften kunna upptaga vatten och
gasformiga kväveföreningar (ammoniak), är ej
utrett.
Näringslösningens i
markvätskans reglering. Växterna kunna
ur jorden upptaga endast lösta ämnen. Tidi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
