Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nåltapp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
844
Emellertid började man under förra hälften
av 1800-talet att ägna uppmärksamhet åt
betydelsen och värdet i näringen av de olika
ämnen, som man på kemiens dåvarande
ståndpunkt kunde urskilja i födan. Genoih
fodrings-försök påvisades de kvävehaltiga ämnenas
oumbärlighet, och dessa ansågos hava så
övervägande betydelse, att t. ex. Boussingault
lade fodermedlens kvävehalt till grund för en
reformerad hövärdeuppskattning, så att
ersättningstalen i förhållande till hö stego i
samma mån som kvävehalten var lägre.
Först J. von Liebig gav år 1843 en klar
framställning av näringsförloppet och
betydelsen därvid av fodrets särskilda beståndsdelar.
Även han fäste övervägande betydelse vid
kvävehalten, i det att han delade näringsämnena
i kvävehaltiga och kvävefria, men efter deras
uppgift vid näringsförloppet: i plastiska
(kött- och blodbildande) beståndsdelar, vartill
endast de kvävehaltiga äggviteämnena hörde,
samt respirations medel (kolhydrat
och fett), vilka tjäna till att underhålla den
genom andningen ständigt fortgående
förbränningen och värmealstringen i kroppen, och som,
då de tillföras denna i större mängd, än det
tillfälliga behovet kräver, ansättas som fett,
som bildar ett reservnäringsförråd av
respirationsmedel. Kroppsfett kunde således enligt
Liebig bildas^ av både fett i näringen och av
kolhydrat. Även äggvita användes vid den
inre förbränningen, men, så länge tillgång på
egentliga respirationsmedel finnes, blott i
mindre mängd, nämligen så mycket som behöves
för kraftalstringen, vilken enligt Liebig
åstadkommes blott genom äggviteämnenas
förbränning.
Liebigs läror vunno allmän anslutning och
bekräftades genom undersökningar över
matsmältningen och därvid skeende
omsättningar, som utfördes framför allt medels talrika
utfodringsförsök vid de försöksanstalter, som
från’denna tid uppstodo i stort antal, framför
allt i Tyskland. Härvid blev Liebigs
lärobyggnad fullständ;gad och i vissa delar rättad.
Sålunda gåvo de av Th. Bischoff och C. Voit
(fr. 1865) vid det djurfysiologiska institutet vid
universitetet i Munchen samt av W.
Henneberg och Fr. Stohmann (1861—74) vid
försöksstationen i Weende utförda undersökningarna
över idisslarnas näring en fullständigare
belysning av äggviteämnenas omsättning och över
köttbildningen. Vid dylika undersökningar
kunde med hjälp av den av Pettenkofer
konstruerade respirationsapparaten (Jmf. Andning:
Respirationsförsök) en fullständig redovisning
av den kvävefria näringens omsättning göras.
Den fullständigare kännedom, som småningom
vunnits om de särskilda näringsämnenas
betydelse vid näringsförloppet, voro i huvudsak
följande.
Kolhydrat. Sådan växttråden bestämmes
vid foderanalys, betraktades den från början
som fullständigt osmältbar och medräknades
sålunda ej i fodringsnormerna. Visserligen
visade redan Henneberg och Stohmann, att över
hälften av densamma kunde smältas av i
dissiarna, men enligt undersökningar av Zuntz
(1879) går den till synes smälta delen av
växt-tråden förlorad genom Sumpgas-(metan-)jäsning
i idisslarnas matsmältningskanal. Emellertid
började en del förf. att räkna 50 % (Kuhn
senare t. o. m. 80 %) av den smälta växttråden
som upptagen näring, och sedan Kellner visat,
att såväl den rena cellulosan som de i
cellväggarna ingående pentosanernas smältbara delar
äro ungefär likvärdiga med stärkelse, räknas
den smältbara delen av växttråden i sin helhet
tillsammans med de smältbara
kolhydraten. Dessa ämnen hava genom
undersökningar, framför allt av M. Rubner,.
visats i underhållsfodret hava ett näringsvärde,
som står i direkt förhållande till deras
fysiologiska värmevärde (se nedan), d. v. s. socker
något lägre värde än stärkelse och smältbar
cellulosa (rörsocker 97, druvsocker 90% av
stärkelses värde). Vid gödning har däremot enligt
undersökningar fiamför allt av O. Kellner
stärkelse ett avsevärt högre näringsvärde än socker.
Vid gödning av nötkreatur fann Kellner sålunda
att 1 kg. stärkelse kunde giva upphov till 24$
g. fett men rörsocker till blott 188 g., d. v. s.
det senare blott 76 % av det förra, och vid
gödning av svin blev vid försök av Schneidewind
och Nils Hansson resultatet ungefär detsamma..
Vid mjölkproduktionen har däremot sockrets
tillgodogörande visat sig något litet bättre
(enligt Nils Hansson omkring 90 % av
stärkelsens värde), och vid utfodring åt arbetshästar
har socker visat sig hava t. b. m. något högre
värde än stärkelse. Dessa olikheter anses bero
dels därpå, att socker i högre grad än stärkelse
är utsatt för förstöring genom bakterier vid
matsmältningen (se d. o.) och dess verkan
därför nedsättes hos idisslare, vid vilkas
matsmältning bakterieverksamheten är synnerligen
omfattande, dels därpå att sockret, som är
direkt upptågbart i blodomloppet, under det
att stärkelse först skall överföras till socker,
verkar hastigare och fullständigare såväl vid
avsöndring av mjölkens socker, som vid den
genom andningen underhållna
kraftproduktionen.
Fett. Även vad som vid foderanalysen
räknas som fett (det i eter lösliga) visades snart
bestå av olikartade ämnen, delvis sådana, som
icke äro fett utan hava ett lägre eller alls intet
näringsvärde, ss. organiska syror, harts, vax
m.- m. Man började därför snart att skilja
mellan totalhalten i eter lösliga ämnen, »råfett»,
och egentligt fett och medräkna blott det senare
i näringsvärdet. Beträffande fettets bildning
i djurkroppen hade redan Liebig visat, att det
uppkom såväl av näringsfett som av
kolhydrater, och antagit, att det kunde bildas även av
äggviteämnen. Detta bekräftades genom Voits
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
