Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Näring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
848
smältbara timotej höet till det dubbla och för
halm till än mer. Denna förlust kan vid
utfodring av sågspån och andra hårdsmälta
växtämnen uppgå till hela energiinnehållet eller
mer, så att dessa ämnen icke lämna någon
näring för livsunderhållet och produktionen.
Denna energiförbrukning kommer dock till synes
såsom värme och kallas därför termisk
energi, under det att återstoden, som kan
användas till alstring av kraft, kroppsmassa och
mjölk, betecknas som dynamisk energi.
Oorganiska näringsämnen. Alla
djurens kroppsbeståndsdelar och
avsöndrin-gar innehålla mineraliska eller
askbeståndsdelar, och dessa äro därför lika väl som de
organiska näringsämnena nödvändiga för
kroppens tillväxt och underhåll samt
livsprocesserna. Särskilt är behovet av dylika ämnen stort
hos växande djur för kroppens tillväxt, hos
dräktiga för fostrets bildning och för
mjölkbildningen. Djurkroppens mineralämnen äro i
huvudsak de samma som växtkroppens, men
i andra mängdförhållanden och för andra
fysiologiska uppgifter. De upptagas med födan och
drycken samt överföras vid behov vid
matsmältningen till sådana former, att de kunna
upptagas i näringsomloppet, ingå i
kroppsvätskorna och cellerna, vilkas innehåll av
dessa ämnen växlar högst obetydligt, i det att
överskottet avlagras i benen (huvudsakligen
kalk och fosforsyra) och avsöndras genom
urinen. Askbeståndsdelarnas uppgifter äro blott
ofullständigt kända. Koksalt (klornatrium,
som i största mängd finnes i
matsmältningsvätskorna blodet och lymfan, lämnar material
till magsaftens saltsyra, reglerar det osmotiska
trycket, och i överskott inverkar det även
stegrande på ämnesomsättningen i kroppen (se
Koksalt). Kalium finnes däremot i mindre
mängd, erfordras för cellbildningen och finnes
därför mest i muskel- och nervsubstanserna,
särskilt i växande delar.
I största mängd behövas kalk och fosforsyra,
vilka tillsammans utgöra omkring 80 % av
djurkroppens mineralämnen. Alkalifosfat
finnas i alla kroppens vätskor och har genom sin
förmåga att upptaga kolsyra och avlämna
densamma vid andningen en betydelse för
bortförande av den vid organiska ämnens
syrsättning bildade kolsyran. Kalcium ingår i
cellkärnan och i större mängd i den grå
nervsubstansen, och fosfat och karbonat av kalcium
utgöra huvudmassan av benen (se Ben),
varjämte kalcium även avsöndras i förening med
kasein i mjölken, överskott av kalk och
fosforsyra avlagras i benbyggnaden, under det att
å andra sidan de åter hämtas därifrån vid
behov, ss. t. ex. för neutralisering av syran
i sura fodermedel. Bristande kalktillförsel
medför därför bensvaghet. Brist på
mineralämnen medför även matsmältningsstörningar
och minskad mjölkavsöndring. Dylika
rubbningar motverkas bäst genom utfodring av
normalt sammansatt hö (hö från näringsrik
hårdvall) och grönfoder, fosforsyrerikt
kraftfoder, ss. kli, maltgroddar, raps- och
bomulls-frökakor, samt i nödfall foderfosfat och kalk
(se Benskörhet, Foderfosfat).
Av övriga mineralämnen hava järn betydelse
som beståndsdel av blodets röda färgämne, och
svavel och fosfor för bildningen av
nukleo-proteider, lecitiner och fosfatider, men behövas
blott i små mängder. Magnesium åtföljer kalk
som benbildande ämnen.
Näringens kemiska reaktion.
Då spottens och tarmarnas
matsmältningsvätskor äro verksamma blott vid neutral eller
basisk reaktion, kan en starkt sur reaktion
hos födan motverka fodrets smältning och
därmed leda till dess sämre tillgodogörande samt
kan, som nyss nämnts, föranleda sjukliga
tillstånd hos djuren. Erfarenheten har också
visat, att djuren utvecklas väl vid uppfödning
på kalkrik grund och vid utfodring av foder
från dylik mark. Beträffande den praktiska
tillämpningen av ovan anförda
näringsförhållanden vid husdjurens fodring, se Fodring,
Gödning och under de särskilda djurens namn.
(N. H.) H. J. Dft.
Näringsförhållande. I djurens näring har
varit vanligt att sätta de kvävefria organiska
näringsämnena (fett och kolhydrat) i ett visst
motsatsförhållande till de kvävehaltiga
(proteinämnen) , i det att de förra i stor utsträckning
ersätta varandra för alstring av värme och
kraft (vid andningen) och för fettbildning,
under det att endast proteinämnena kunna
lämna material för bildning av äggviteämnena
i muskler och andra vävnader, kroppsvätskorna
och avsöndringarna(matsmältningssafter, mjölk).
För ett så fullständigt tillgodogörande som
möjligt av födan fordras därför, att denna
innehåller åtminstone en viss mängd kvävehaltiga
ämnen i förhållande till de kvävefria. Detta
har betecknats som näringsförhållande. Varje
större avvikelse från ett sådant lämpligaste
n. medför en nedsättning i näringens
tillgodogörande. Då proteinämnena (om än hos
växt-ätarna i mindre grad än hos köttätarna) kunna
ersätta de kvävefria ämnena såsom material
för kraft-, värme- och fettalstring (se Näring),
så visar sig en sådan avvikelse mindre vid ett
relativt överskott av proteinämnen, vilket
betecknas som ett trångt n.
Olämpligheten av en alltför proteinrik
utfodring framträder dock än genom djurens
motvilja mot densamma, än genom att den
framkallar utsot, och till följd av
proteinämnenas högre pris än kolhydratens blir en dylik
fodring onödigt kostsam. Då åter, som ofta
förekommer, fodret innehåller förhållandevis
mycket kvävefria ämnen eller
näringsförhållandet är för vitt, minskas proteinets
tillgodogörande för ansättning i kroppen därigenom,
att det till allt större del åtgår till bildning av
matsmältningsvätskorna. Då dessa bortgå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
