Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nässelfeber ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85i
en del av dess skydd mot avdunstning och anses
skada virket. Se Rödved.
Nödfoder. Se Barris, Cellulosafoder, Fräken,
Lav, Löv, Ljung, Hästkastanje, Ek: Ekollon.
Nötboskap, släktet Bos, av idisslarnas grupp
inom de partåiga hovdjurens ordning, hör i
den gamla världen till de äldsta tamdjuren, av
vilka lämningar påträffats i fornfynd redan
från den yngre stenåldern. Amerika och
Australien saknade däremot n., tills den infördes
av européer. Om härstamningen av tam n.
har man ej full visshet. Som särskilda arter
anses den vanliga nötboskapen, B.
taurus L., buffeln, B. bubalus L., och
möjligen puckeloxen 1. zebu, B. indicus L.,
Buffeln, som finnes vild i s. Asien och Afrika
samt tam såväl där som i Europa, utmärkes
bl. a. av kullrig panna och nedtill plattade,
bakåt riktade mot spetsen runda,
framåtrik-tade horn. Zebu, som har puckelformig manke,
är vanlig tamboskap i s. Asien.
Vanlig n. härstammar enligt C. Keller
antagligen från 2 ursprungliga raser: uroxen,
B. primigenius Riitim., som varit ursprungligen
vild i Europa, och den asiatiska b a n t e n g,
B. sondaicus Schleg., zebu-boskapens
stamform.
Type r. Den europeiska nötboskapen
plägar på grund av skelettets och i synnerhet
skallens form hänföras till följande typer: i.
Uroxe, B. t. primigenius Riitim., storvuxen,
grovt byggd, med stora horn, lång skalle med
rät profil, platt panna och rät
mellanhorns-linje. Av denna typ hava lämningar träffats
i fornfynd från bronsåldern, och den fanns vild
i Europas skogar ända in i 1500-talet. Till
densamma hänföres den östeuropeiska
stepp-boskapen, låglandsboskapen i Nord- och
Östersjöländerna samt de norska Telemarks- och
Halling-raserna. 2. Korthornad n.,
B. t. brachyceros Riitim. 1. longi†rons Owen, en
småvuxen typ med lång panna, bakåt
övergående i en hög och smal pannknöl och korta
starkt uppåtböjda horn. Hit räknas t o r
v-boskapen, som av Keller anses härstamma
från zebu och under sten- och bronsåldern
synes hava varit Europas allmännaste tama
n., samt de nutida schweiziska gråbruna, Jersey-,
norska österdals-, Gudbrandsdals- och
Västlandsraserna och möjligen den svenska rödgula
lantrasen (Smålands- och Gottlandsboskap).
3. K o r t h u v a d n., B. t. brachycephalus
Wilckens, en småvuxen bergsboskap med kort
huvud och bred, framför hornen inknipt
panna. Till denna hava några nutida föga
spridda alpraser, bland dem den i Sverige en
gång införda Voigtländerrasen (se
Stamhol-länderi) räknats. 4. Bredpannad n.,
B. t. †rontosus Nilss., en grovt byggd typ med
bred, upptill välvd panna, övergående i en
starkt framträdande pannknöl samt utåt-nedåt
böjda horn; av denna typ hava lämningar
påträffats i Skandinavien och England. Till den-
samma föras Schweiz’ skäckiga raser och
möjligen Gottlandsrasen. 5. Obehornad,
kullig n., B. t. åker atos Arenander, hornlös,
med toppformig nackkam, förekom redan i
förhistorisk tid i Egypten samt östra Europa,
från Svarta havet till Skandinavien. Hit höra
de finska, svenska, norska och engelska kulliga
raserna. De nuvarande rasernas uppdelning
på dessa typer är mycket osäker och i praktiken
betydelselös.
Nutida raser. Bland den stora
mängden nötboskapsraser hava följande större
intresse från det svenska lantbrukets
synpunkt.
Västra Europas svartbrokiga
marsk- eller låglandsraser, som
finnas i kontinentens kustländer från Bretagne i
väster till Ostpreussen och övriga baltiska
länder i öster och Arkangelsk i norr, där en
avläggare av densamma kallad
Holmgårds-eller Cholmogoryrasen finnes. I Sverige har
låglandsrasen (se d. o.) vunnit en hög
utveckling.
Röd 1. rödbrokig låglandsras.
Inom samma område som föregående finnes
ett antal med dessa närbesläktade raser, som
skilja sig genom röd- eller rödbrokig färg. Inom
det egentliga låglandet, marskerna, äro de
storvuxna och med goda anlag för köttbildning»
inom det högre liggande, torrare området,
geesten, äro djuren smärre, mer ensidigt
utbildade till mjölkdjur. Till de förra höra bl. a.
de rödbrokiga breitenburgerdjuren, och till de
senare de helbruna angier- och tönder- och
schleswigska raserna samt den från dessa
härstammande röda danska boskapen
(se Dansk nötboskap). Fristående från dessa
rasgrupper är de engelska kanalöarnas för
sin fettrika mjölk berömda boskap (se
Jerseyboskap). Bland Englands
nötkreatursraser är korthornsrasen, som delvis
härstammar från Hollands låglandsboskap, främst
i betydelse, ej minst därför att densamma
använts som förädlingsmaterial för förbättrande
av ett stort antal andra raser, bland dem den
skotska ayrshirerasen (se d. o. och den
ur denna härledda rödbrokiga svenska
rasen (se d. o.). Tyskland har jämte de
nämnda och ännu andra låglandsraser ett stort
antal höglands- eller bergsraser, vilka dock haft
betydelse huvudsakligen för hemlandet. Till
de senare raserna hör algauerrasen (se
d. o.), vilken försökts i Sverige, men numera
här fullständigt övergivits. Denna ras står
mycket nära Schweiz’ gråbruna
alpboskap, vilken likasom landets
rödbrokiga ras (Simmenthaler-) har högt
anseende som mjölkboskap och har vunnit en
avsevärd spridning i grannländerna. Mindre
bemärkt är däremot Schweiz’ svartbrokiga eller
freiburgerras. — Kulliga (horn^
lös) boskapsraser finnas i England (Norfolk-,
och Suffolk red polis samt i Sverige, Norge och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
