Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pilaster ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
&90
barhet, men förökningen sker lätt genom
sticklingar. Flertalet arter växa företrädesvis på
fuktig mark.
Pil- och sälgarter äro snabbväxande med vit
och lös ved av ringa virkes- och bränslevärde,
men åtskilliga växa med långa, smidiga vidjor,
som äro tjänliga till korgflätning eller tunnband.
Många odlas också som prydnads- eller
häckväxter. Alla lämna de bien riklig tillgång på
honung och frömjöl på våren. Som korgpil
odlas de grov vuxna 5. viminalis L. (egentlig
korgpil), 5. dascylados Wimm. och S. grandifolia
Ser., vilka även passa till häckar, den
gulbar-kiga mandelpilen, S. triandra L., det
blå-daggiga daggvidet, 5. daphnoides Vill., och
purpurvide, 5. purpurea L., -som lämnar
de finaste vidjorna. Som alléträd odlas
(särdeles i Skåne) v i t p i 1, 5. alba L., vars grenar
skördas till bränsle, samt dess varietet
silverpil, var. splendens sibirica, m. fl. Jämte
flertalet av dessa odlas många andra som
parkträd; bland vilka 5. alba vitellina pendula,
S. elegantissima Koch, S. daphnoides
angustifolia Wimm. äro vackra hängträd.
Odlingen av korgpil, som i åtskilliga
av kontinentens länder drives i stor
omfattning och fått stor ekonomisk betydelse, har
trots åtskilliga försök icke fått någon
avsevärd utveckling i Sverige, som till största
delen fyller sitt behov av korgvaror och
korgvidjor genom införsel. Försök hava dock
visat, att pilodlingen kan med framgång
bedrivas även hos oss. Den bör ske på lös jord,
där grundvattenståndet kan hållas på
omkring 1/2 m. djup, vartill jorden avdikas —
och bearbetas. För att giva lönande skörd
bör jorden gödslas före planteringen med
kreatursgödsel samt under beståndets växttid
årligen eller med några års mellantid med
konstgödsling med kalisalt på hösten och
kvävegödsling på våren. Planteringen sker med
sticklingar, som skäras något kortare än den
bearbetade jordens djup, sättas på våren
helt ner i jorden eller med blott toppen
nående över denna, i rader på omkr. 40 cm.
avstånd och med 20 cm. avstånd i raden.
Odlingen hålles genom häckning väl ren från
ogräs. Vidjorna skäras, till korgflätning 1 år,
till tunnband 2—3 år gamla, på hösten efter
bladfällningen; första gången invid
markytan, sedan varje år något högre än förra
gången. Åtminstone i sydligare länder kan
man vid rationell skötsel skörda vidjor av
en pilplantering i en mansålder. Litt. J.
Berzelius, Handbok i pilodling. Vadstena 1888.
Pilaster, mur- 1. väggpelare. Se Strävpelare.
Pilbladsstekel, Pteronidea salicis L., är en
stekel, vars nära tumslånga, gröna, delvis gula,
tätt svartprickiga, svarthuvade larv ibland
förekommer i oerhörda massor på vanl.
glatt-bladig pil och poppel. Larverna bekämpas
lätt genom besprutning med arsenikgifter, se
Insektdödande medeL A. T—n.
Pilglansbaggen, Phyllodecta vitellina L., en
4—5 mm. lång, bronsgrön, oval skalbagge, som
jämte de svarta larverna skada pil- och
poppel bl ad; larverna alltid koloni vis på bladens
undersida. Besprutning med arsenikgifter, se
Insektdödande medel. A. T—n.
Pilk. Se Fiskeredskap, IV.
Pilokarpin. Se Alkaloiden
Pilört. Se Knäa.
Pimpelkrok. Se Fiskeredskap, IV., Pimpling.
Pimpernell, Poterium Sanguisorba L., en
till rosenfamiljen, Rosaceœ, hörande mångårig,
väl fotshög, rödaktig ört med parbladiga blad
med rundade småblad, runda grönröda
blomax med karmosinröda märken och hängande
ståndarknappar. Förekommer här och var i
södra och mellersta Sverige sparsamt på torra
backar. Bladens smultronartade lukt har
tidigare kommit dem att användas som sallat och
vinkrydda, örten ätes gärna av kreaturen,
och då bladen hålla sig gröna över vintern,
lämnar den både tidigt och sent bete, varför
den ock förordats till insådd i betesmarker
-— vilket dock icke blivit verklighet.
Pimpinella. Se Anis, Backanis.
Pimpling, vintermete med pimpelkrok.
Genom vakar på isen nedsläppes reven med
den i form av en liten fisk av metall med
vidfäst krok gjorda blinken eller pimpelkroken
till nära botten, och med små svängningar
av det omkr. 1/2 m. långa pimpelspöt hålles
pimpelkroken i rörelse.
Pincering. Se Fruktodling: Beskärning.
Pingborre. Se Ollonborrar.
Pingstlilja. Se Narciss.
Pinguicula. Se Tätört.
Pinnhöftat. Se Kors.
Pinnmo. Se Grusjord.
Pinus. Se Barrträd, Tall.
Pion, Pœoniat ( ett till sippväxterna, fam.
Ranunculaceœ, hörande släkte, utmärkt av
stora blommor med 5 kvarsittande foderblad,
och 2—5 baljkapslar. Flera arter och
hybrider odlas som prydnadsväxter i en mängd
sorter, dels enkla, dels oftast starkt fyllda.
Gamla i odling äro den sydeuropeiska P.
officinalis Retz, »b o n d p i o n», »b o n d r o s»,
>>p i n g s t r o s», vilken har lansettlika
blad-flikar och vita eller ljusröda blommor, samt
P. tenuifolia L., »d i 11 p i o n», från S.
Europa och tillgränsande delar av Asien, igenkänd
på jämnbreda bladflikar och scharlakansröda
blommor." I senare tid har införts
luktpion, P. chinensis 1. hybrida Hört.,
omfattande en mängd sorter, .som anses härstamma
från P. albiflora Pall. från Ostasien. Den har
vita-gula-ljusröda, välluktande blommor.
Dillpionen blommar tidigt på försommaren, den
sistnämnda något senare. Pioner äro mycket
vinterhärdiga och förökas lätt genom delning.
Frösådd ger enkelblommiga exemplar.
(G. L—d.) H. J. Dft.
Pionea. Se Kålmott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
