Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pilaster ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
892
är, att det innehåller en stor mängd
larvformer av som fullt utbildade vid stränderna
eller på bottnen levande djur. I havets
växt-p. framträda diatomaceer 1. kiselalger,
särdeles i kalla hav, och peridineer (utmärkande
för de varma haven) starkast, men även
vissa blå gröna alger kunna spela en viktig roll.
Havsplanktonet är av stor betydelse som föda
för många ekonomiskt viktiga fiskar (ex. sill
och makrill) och bardvalar.
De minsta i vatten fritt svävande
organismerna (företrädesvis mycket lågt stående
växtformer), som ofta äro så små, att de ej kunna
fångas ens i de tätaste håvar av sidengas utan
hopsamlas genom vattnets centrifugering,
bruka benämnas nanoplankton. Det
förekommer i både salt och sött vatten och kan
i näringsrika dammar finnas i sådan mängd,
att starka, i regeln grågröna eller gråbruna
vegetationsfärgningar uppstå.
Nanoplankto-net betecknas ofta som urnäringen i vattnet
och har, trots att andra näringskällor finnas,
mycket stor betydelse såsom direkt eller
indirekt näring för den lägre djurvärlden och
därmed för fiskproduktionen. H N.
Plantagen, ett namn på för
trädgårdsodling avsedda blandningar av konstgödsel.
Plantag o. Se Groblad.
Plantering av växter medför lätt avbrott
eller nedsättning i deras tillväxt, därigenom
att de fina sugrötterna förstöras eller rubbas,
varigenom upptagandet av näring och vatten
avbrytes eller minskas. Om avdunstningen
genom de överjordiska delarna, särskilt
bladen, fortgår, blir följden, att växten torkar.
P. går därför lättast av övervintrande 1
ö-k ar, rotstockar, stam- och
rotknölar (ex. potatis) och rötter (ex.
rotfrukter), vilka sakna överjordiska delar och
som hava upplag av reservnäring, varav de
vid den nya växttidens början’ bilda nya
rötter och överjordiska delar.
P. av örtartade växter under
växttiden är vanligen förenad med
avbrott eller nedsättning i tillväxten, om ej
plantan förflyttas på sådant sätt, att
rötternas förbindelse med den omgivande jorden ej
rubbas. Bäst lyckas detta, om plantan växt
i kruka, och, om den växt i fri jord, bättre
om den flyttas med jordklimp, varvid det är
fördelaktigt, om rotmassan är tät och rikt
förgrenad. För att åstadkomma detta böra
plantor, som skola utplanteras, uppdragas
i näringsrik och lucker jord samt omskolas,
varigenom en vid utbredning av rötterna
hindras. Olika örtartade växter fördraga
omplantering olika lätt. Härvid inverkar
rotformen, i det att i allmänhet en djup, föga
förgrenad pålrot är ogynnsam, en grund rikt
förgrenad rot fördelaktig vid planteringen.
I allmänhet fördrager växten p. lättast, dels
dä den ännu är späd med föga utbredda
rötter och liten avdunstande bladyta samt stark
livskraft, ss. då blom- och köksväxtsplantor
utsättas på våren, dels då tillväxten mattats,
och reservnäring samlats i växten, ss. fallet
är då fleråriga blomplantor omplanteras på
eftersommaren. För att hindra uttorkning
av plantorna är fördelaktigt, om bladmassan
minskas; i detta syfte pläga
rotkålsplantor-nas blad avskäras till hälften; plantornas
rötter skyddas för torkning genom att doppas
i lervälling. Även är skuggning av de
utplanterade plantorna fördelaktig. Vid
utplan-teringen tilltryckes jorden kring plantornas
rötter för att befordra jordfuktighetens
ledning. Vissa arter fördraga planteringen lätt,
så t. ex. kål, kålrot, selleri., tobak och flertalet
i-åriga blomplantor, andra, ss. röva och
reseda, äro däremot praktiskt taget omöjliga
att med framgång omplantera.
P. av sticklingar av såväl
ved-som örtartade växter sker även företrädesvis
på våren, men av vissa arter lika väl eller
?ex. röda vinbär) bättre på hösten. Pil och
poppel blott på våren. De böra sättas på
våren, så fort jorden reder sig, och på hösten
helst så tidigt, att en valk (callus) hinner
bildas på snittytan och t. o. m. rötter
utskjuta före vintern. Jorden bör vara lös och
näringsrik men ej ny gödslad. Sticklingarna
böra helst vara mogna årsskott, som
avsku-rits strax före sättningen, eller om de
avsku-rits på hösten för vår-p., förvaras över vintern
jordslagna eller hopbuntade, nedlagda i sand,
så att de ej uttorka. De tillskäras 15—20 cm.
långa med en knopp i vardera ändan;
sidoskott skäras så att dess klack medföljer. De
nedläggas vanligen i en fåra, lutande mot
dennas ena sida, så djupt, att blott toppen når över
jorden, varefter jord föres över och tillpackas
kring dem och fåran fylles med lös jord.
P. av träd och buskar sker också
bäst, om de flyttas med så stor orubbad
jordklump, att i densamma varande sugrötter
äro tillräckliga för att tillföra växterna så
mycket vatten, som de överjordiska delarna
avdunsta. Större träd kringgrävas därför på
hösten och flyttas med den sålunda lossade
jordklumpen, sedan denna tjälat, så att den
håller samman kring rotmassan.
Omplantering av mindre träd och buskar lyckas bäst,
om plantorna genom uppdragning i lucker jord
och genom omskolning förmås att bilda en
samlad och tät rotmassa. Deras p. bör ske,
sedan växtligheten på hösten avslutats och
skotten mognat samt växterna inträtt i
vintervila, eller innan tillväxten på våren
kommit i gång och bladen utspruckit Vid valet
mellan höst- och vårplantering bör gälla, att
det är fördelaktigt att plantera på hösten,
om träd med väl mognade årsskott då kunna
erhållas, men eljes är bättre att dröja till våren;
i de norra delarna av landet, där marken
tjä-las tidigt, kommer sålunda vår-p. att vara
regel men eljes höstplantering, som bör ske.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
