Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pilaster ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
894
i sin nedre ända fäst vid billen. Vändskivan
(mullfjölen) bestod av en på kant -ställd,
stundom något buktigt svängd bräda. Hela
plogarna voro vanligen av trä med undantag
av kniv och bill samt järnbeslag å
vändskiva och sula. I finnmarkerna förekommo s. k.
gaffel- eller svedjeplogar.
Vid början av 1800-talet gjordes ett stort
framsteg genom införsel av skotten James
Smalls plog, i det att denna hade en bågböjd
ås samt vändskiva av järn, vilken var svängd
så, att den hjälpligt omvände tiltan, vilket
med de kantställda trämullfj ölarna kunnat
göras endast genom tillhjälp av trampning av
plogkarlen. Denna plogtyp vann allt större
användning, och vid de redskapsverkstäder,
som under tiden före århundradets mitt
uppstodo, utbildades med densamma och andra
engelska plogar som mönster en svensk sväng-
Åkersplog med bastardrist.
plogtyp med skruvformig vändskiva. Jämte
denna medellånga plogtyp kommo även i bruk
dels långsträckta engelska plogar, vanligen med
åsen understödd av vid densamma anbragta
hjul, dels en kort och tvär amerikansk modell,
med helgjuten plogkropp, ofta försedd med
bastardrist (s. k. Åkers- och Furudalsplogar).
På 1880-talet började att från Tyskland
införas tyska kärrplogar och ramplogar med
konkav cylindrisk vändskiva, och under 1890-talet
amerikanska plogar, utmärkta av en ävenså
cylindrisk men mera svängd vändskiva med
ytlager av glashårt härdat stål samt vanligen
försedda med skumrist. (Se fig. Oliverplog.)
Den svenska plogtillverkningsindustrien, som
under 1800-talets senare del nått stor
utveckling och övergått till att som material
använda endast järn och stål, utvecklade den
svenska svängplogen till åtskilliga olika
modeller av olika storlek och avpassade för
olika jordmåner och upptog även de anförda
utländska typerna, så att den för närvarande
har.att bjuda på ett stort antal plogar,
lämpade för olika förhållanden, och även vunnit
en avsevärd avsättning på utlandet.
Plogens delar. Hos den äldre
svenska träplogen bestod kroppen av ett vågrätt
trästycke, hunden ei. visen, som var
förenad med åsen, framtill genom en snett
nedåt framåtriktad bröstpelare och
därbakom genom en annan snett löpande
ståndare, vargen. Främre spetsen av
detta ställ, ploghuvudet, var fäste för den
ensidiga billen eller skäret, och bakom
detta vidtog mullfj ölen, ett på kant
ställt trästycke, som oftast liksom plogens
sula och bröst skoddes med järnplåt. Den mot
det oplöjda landet vända sidan av kroppen
slöts genom en landsida, som även
stundom skoddes med plåt. Från kroppen utgick
framåt en rak å s, vid vilkens främre ände
anspänningen skedde i en dragkrok eller ett
betsel, och i vilken r i s t e n eller
kniven satt inkilad. Bakåt avslutades åsen
av 1—2 styren. Åsen var, som redan nämnts,
stundom utdragen till en stång, stundom
understödd av en tass. Då trät i plogkroppen
ersattes av järn, göts stället, vid vilket de
arbetande delarna voro fästa, i ett stycke.
Hos de nuvarande plogarna återfinnas i
huvudsak samma delar men mycket
växlande till form och beskaffenhet. Billen eller
skäret, som är fäst vid ställets främre,
nedre kant och noga ansluter sig till
vändskivan, är än, liksom hos de äldre plogarna,
trekantig, än hos plogar med cylindrisk
vändskiva trapetsformig, hos plogar med
amerikansk typ ofta med en mejselformig spets;
denna liksom hela skäret kan stundom
vändas och slitas på 2 sidor. Förr voro
billarna vanligen smidda och härdade i den
skärande kanten och så tjocka, att nytt skär
kunde utsmidas, då det blivit avnött. Numera
äro de av stål eller gjutjärn. Genom att billen
skarpes hårt på undersidan, under det att den
övre sidan är mjukare, blir den
självskärpande. De amerikanska billarna äro vanligen
helt av stål eller av en sorts härdat gjutjärn,
chilled iron, som är mycket hårt mot slitning.
Vändskivan är antingen, som hos
engelska och de äldre svenska plogarna,
konvex, skruvformig eller, som hos amerikanska
och vissa tyska modeller, konkav, cylindrisk.
Långsträckta, skruvformiga vändskivor
vända tiltan småningom och bryta den föga,
varför de användas på plogar för styv jord
och gräsvall, vallplogar, där man
önskar väl lagda, obrutna tiltor. Ju kortare
och brantare vändskivan är, desto mer bryter
den tiltan; i högsta grad sker detta vid de
branta, cylindriska tyska störtplogarnas
vändskivor, under det att de amerikanska,
som även hava cylindrisk yta men baktill
äro något svängda, vända tiltan fullständigt,
på samma gång de luckra den starkt.
Numera användas mest valsade stålskivor, vilka
hos de amerikanska plogarna bruka göras av
compoundstål, bestående av tre
sammansvetsade skivor, en mjuk mellan två hårdare,
av vilka den som bildar slitytan är spegelblänk
och glashård.
Landsidan, som sluter plogens mot
det oplöjda landets vända sida, har till
uppgift att hindra lös jord att falla in i fåran och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
