Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rackelhane(-höna) - Radiator ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
920
tecken på vingarna. Hönan påminner såväl
till färg som utseende i övrigt mest om
orr-hönan, men har tvär stjärt. Rackelhanen,
som1 förr troddes vara en särskild art, träffas,
ehuru sällan, i olika delar av landet. T. H—l.
Radiator, en av E. G. N. Salenius i början
av 1890-talet konstruerad kombination av
separator och kärna. Grädden strömmade
från separatorskulan upp i en ovan anbragt
cylindrisk kärna och avkyldes därvid till
lämplig kärningstemperatur genom kylvatten,
som strömmade mellan en veckad koppar
cylinder och kärnans vägg. Grädden
inströmmade i ett skalrör, som vreds så, att dess
skarpkantiga mynning skar in i gräddlagret,
och utpressades genom fina hål på detta rör.
Härvid bearbetades grädden så häftigt, att
fettkulorna övergingo till smör, vilka
tillsammans med den återstående mjölken bildade
en grynig välling, som utrann i ett omgivande
plåtbäcken, från vilket den genom roterande
skövlar utfördes i ett samlingskärl, där
smörmassan bearbetades, så att den samlade sig
till större smörkulor. Kärnmjölken blev så
fet, att den måste omsepar eras.
Smörberedning med r. medförde fördelen av en förkortad
behandling i mejeriet och borde därför lämna
ökad säkerhet för en fin beskaffenhet av
smöret, men då endast sött smör kunde tillverkas
och dess bearbetning var omständlig samt
kraftförbrukningen stor, har r. icke kunnat
bibehålla sig i bruk vid landets mejerier.
Radioaktiva ämnen. De egendomliga
strålar, som utsändas av grundämnet radium
och andra r. ä., hava på levande växter en
upplivande och tillväxten befordrande
inverkan, som dock’lätt kan bliva för stark och
då verka förstörande. Man har försökt
tillgodogöra denna verkan dels genom att i
jorden inblanda r. ä., vanligen avfall från
radiumframställning, dels genom att fukta frön eller
vattna plantor med vatten, som aktiverats
genom inverkan av dylika ämnen. Försöken
hava ännu ej lett till praktisk tillämpning.
Radrensning. Se Bearbetning av jorden,
Häckning, Ogräs.
Raffinos. Se Kolhydrat I, c.
Rajgräs, r e p e, Lolium, grässläkte, som
utmärker sig genom glesa, sammansatta ax,
som äro platta, därigenom att småaxen vända
kanten mot strået. För de odlade arterna har
det gamla svenska namnet repe undanträngts
av det från England hämtade rajgräs
(rye-grass = råggräs).
1. Engelskt r., renrep e, L. perenne
L., är mångårigt med en från den trådiga
roten uppskjutande tuva av mörka, glänsande
glatta blad och omkring fotshöga, bladfattiga
strån. Axen äro borstlösa eller hava korta
borst. Frukten (»fröet») liknar ängssvingeins,
men skiljer sig genom kortare, något plattad,
korthårig basaistjälk. 1,000 korn väga 1.9—
2.8 g., 1 hi. omkring 30 kg., 1 kg. innehåller
370,000—670,000 frön. Grobarhet hos god
handelsvara bör vara omkring 90 och renheten
närma sig 100 %.
R. har i England odlats sedan 1600-talet,
och därifrån har odlingen utbrett sig till andra
länder. I Sverige odlas r. i södra landsdelarna,
men föga i mellersta och norra länen, där det
till stor del snart går ut. Bladtuvan
övervintrar väl, men sedan på våren alla dess skott
samtidigt skjutit strå, avvissna rot bladen
snart, så att vid skörden erhålles mest blott
strån med föga av blad; efter slåttern
återväxer gräset långsamt och avtager starkt
i avkastning från andra året. Om r. åter
avbetas, så att det hindras utskjuta blommande
strån, återväxer det alltjämt och bildar,
särdeles i fuktigt klimat och läge, en uthållig
gräsmatta.
Detta gräs växtsätt gör det till ett utmärkt
betesgräs under nyss nämnda förhållanden,
men däremot mindre lämpligt till inblandning
i slåttervallar. Det utvecklas något sent och
bör avbetas ofta, så att inga strån uppskjuta,
vilka ratas av djuren och matta plantan.
Fröet införes huvudsakligen från Skottland;
även Danmark alstrar frö till avsalu, jämngott
med eller bättre än det skotska. Fröet gror
mycket fort och säkert och lämnar fort ett
tätt bestånd. Vid försök har därför en låg
utsädesmängd, ända ned till 9 kg. pr. ha.,
visat sig giva gott resultat, men vanligen sås
omkring 30 kg. vid rensådd; i blandningen
medtages vanligen blott 3—4 kg. pr. hektar.
I Danmark och s. Sverige anses det särskilt
lämpligt till blandning med rödklöver i
1-eller 2-års vall. Det har förordats till
efter-sådd vid misslyckad vallanläggning, varvid
det helst sås på eftersommaren men eljes på
våren. En norsk sort, jäderskt r., har
berömts som mycket givande, synnerligen på
mossjord, om än något sen, men har vid
försök i Sverige icke visat sin överlägsenhet. En
ny Svalövssort, Victoria-r., angives ock
som senare men givande.
2. Italienskt r., L. multiflorum Lam.
1. italicum A. Br., är mer högvuxet, frodigare
och bladrikare, med borstbärande småax.
Fröets vikt och kvalitet ungefär som hos
föreg. Arten växer vild i Italien, där den är en
viktig beståndsdel av beståndet i de
lombardiska bevattningsängarna. Därifrån har
odlingen spritt sig norrut och är rätt utsträckt
i England och Danmark; i Sverige odlas det
blott i landets sydligaste delar. Det utväxer
tidigt på våren och kan under hela sommaren
igenom utskjuta nya skott, som omedelbart
utväxa till blombärande strån; det är därför
ett tacksamt både slåtter- och betesgräs, som
återväxer mycket hastigt. Det är emellertid
ömtåligt för vinter- och i synnerhet vårköld
och passar blott för södra Sverige samt är
föga uthålligt, så att det även där till största
delen försvinner redan andra året. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
