Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosenskottstekel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
939
(Fr.) Sacc, vilka jämte stråknäckaren (se
d. o.) och Fusarium-arter (se Fusarium)
framkalla ett slags röta i stråbasen och rötterna
av våra sädesslag. Vid angrepp av rotdödare
genomdragas de nämnda växtdelarna av
mörka svamptrådar, vilka också tränga ut mellan
strået och den nedersta bladslidan samt på
ytan av rötterna. Det sistnämnda
förhållandet har till följd, att j/orden hänger mycket
fast vid de sjuka rötterna. Angripna plantor
hämmas i sin utveckling, så att brådmognad
och dålig utbildning av kornen bli följden;
vid tidiga, svåra angrepp försvåras axgången.
På senhösten eller tidigt följande vår
utvecklas på stubben svampens sporhus, vilkas
byggnad överensstämmer med den för
kärnsvamparna egendomliga typen. — Vete angripes mest
av r,, men ej heller råg och korn gå fria.
Angreppet är mycket starkt beroende av yttre
förhållanden, men åsikterna härom liksom
även om sjukdomens bekämpande äro mycket
växlande, ofta stridiga. Följande uppgifter
kunna dock betraktas som någorlunda säkra.
Sålunda uppträder sjukdomen mest efter
milda vintrar och under kyliga, regnrika
somrar samt i fall, då brodden på hösten
blivit synnerligen kraftig. Stallgödsel synes
gynna, fosforsyregödning motverka densamma.
Den uppträder mindre efter träda än efter
stråsäd. Man bör sträva efter att erhålla få,
men kraftiga plantor genom att undvika för
tät sådd och genom att använda stor kornigt,
friskt utsäde med god groningskraft. Är
beståndet efter övervintringen för tätt, bör
fältet harvas och övergödslas med salpeter.
Tidig nedplöjning av stubben på angripna
åkrar är tillrådlig. Th. Lfs.
Rotfiltsjuka framkallas av en svamp,
Hy-pochnus (Rhizoctonia) violaceus (Tul.). Den
förekommer på rötter av flera olika
växtarter som violetta, filtartade bälten på olika
delar av rötterna, vilka därigenom
hämmas i sin växt. Ovanjordiska växtdelar
gulna. Sjukdomen är iakttagen på morötter,
betor, rovor, kålrötter, lucern och klöver.
Den förekommer i synnerhet på dåligt
avdikad jord eller efter användning av
stallgödsel. Som åtgärder mot densamma förordas
god avdikning, lämplig växtföljd och sjuka
plantors oskadliggörande. E. H—g.
Rotfrukter, gemensam benämning för till
människo- eller djurföda odlade, saftiga
rötter (stundom nedre delen av stammen) samt
de växter, som lämna dessa rötter. Ofta
räknas till r. även odlade växter med saftiga
underjordiska stamdelar, ss. potatis och
jordärtskockor. Rotfruktsväxterna äro vanligen
2-åriga, så att första året endast roten med
rot blad utbildas och stjälk med blommor
och frukter först det andra, men dels finnas
sorter, ss. rädisan, vilka första året bilda
blommor och frukter, dels är vanligt, att en del
stånd av 2-åriga rotfruktsväxter uppskjuta
blomstjälkar redan första året. Denna s. k.
stocklöpning, varmed följer, att
reservnäringen i roten förbrukas och denna blir
hård och näringsfattig, förekommer i
synnerhet hos betor och föranledes dels av stark
värme, dels av att avbrott i utvecklingen
förorsakas av frost, torka eller annat dyl., men
anlaget för denna oart synes vara ärftligt.
Förädlaren bör odla fröbetor under sådana
förhållanden, som framkalla stocklöpning, ss.
på starkt gödslad jord, med stort plantavstånd
och tidig sådd, för att framdriva
stocklöpning hos alla de individer, som hava anlag
därför, och taga frö blott av de övriga, som
sålunda äro fria från detta anlag.
Rotfrukternas näringshalt ökas under växttiden,
intill dess tillväxten upphör på hösten, och
därför äro de små, ej fullt utvuxna rötterna
vat-tenhaltigare och mindre näringsrika än de
fullt utvuxna, mogna rötterna. Däremot äro
vid lika mognad större rötter i allmänhet
vat-tenhaltigare och näringsfattigare än smärre,
vare sig den större storleken beror av yttre
omständigheter, ss. stor växtplats, stark
gödsling, särskilt med kvävegödsel o. dyl., eller
av ärftliga anlag. Olika sorter och stammar
kunna skilja sig från varandra rätt mycket
i avseende på anlag för storvuxenhet och
torrämnehalt.
Förädling av rotfrukter har
därför lämnat värdefulla resultat. Hittills
har denna skett så gott som uteslutande
genom massurval. Detta skedde till en början
så, att ur rotfruktsskörden uttogos
välformade, typiska rötter, och ur dessa utvaldes
de till frörötter, vilka vid undersökning
befunnos hava tillfredsställande torrämne- eller
sockerhalt. Numera brukas s. k.
familjeurval: dylika elitrötter utplanteras var för
sig, isolerade för att hindra korsbefruktning,
varefter hela avkomman efter enskilda
plantor fortsättningsvis odlas som en familj för
vidare observation och bibehållande av de
bästa familjerna. Även har förädling
genom planmässig pedigreeodling och korsning
börjats. (Se Förädling.)
Rotfruktsodlingens betyde
1-s e: a. R. kunna lämna större massa av
näring än några andra växter. Foderrotfrukter
och sockerbetor pläga lämna 5,000—7,500 kg.
smältbara näringsämnen pr. ha., foder vallar
grönfoder och stråsäd, däremot blott 2,000—
3,500. b. R. lämna, då de skötas rätt, jorden
efter sig starkt uppgödslad och rensad från
ogräs samt luckrad till det djup, vartill
rötterna nedtränga, och deras odling medför
därför ökade och säkrare skördar även av
efterföljande grödor, c. De bidraga till en
god arbetsfördelning, i det att gallring och
häckning kan ske på tiden mellan sådd,
slåtter och sädesskörd; skörden infaller efter
sädesskörden, men kan lätt komma att
framskjuta höstplöjningen. Där rotfruktsodling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
