Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rotfrukter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/6
S^twXAv-
941
Gödslingen bör giva växterna riklig
tillgång på alla växtnäringsämnen i lätt
löslig form. Ingen annan gröda betalar en stark
gödsling så väl som rotfrukterna. Mängden
av de särskilda gödselmedlen bör därför rätta
sig efter jordens innehåll av näring och den
mängd kreatursgödsel som gives. På
mull-och väl multnad torvjord, vilken är
jämförelsevis rik på tillgängligt kväve, ligger
huvudvikten på fosforsyra och kali, varav 40—60
kg. pr. hektar av vartdera ämnet böra givas,
fosforsyran helst i superfosfat. På lerjord
fordras framför allt kväve, 30—50 kg. i form
av salpeter, jämte superfosfat i nämnda
mängder, under det att mindre behov av kali
finnes, där ej jorden utarmats på detta ämne
genom mycket utsträckt rotfruktsodling. På
sandjord behövas alla de tre nämnda ämnena.
Superfosfat och kalisalt inbringas i jorden
före sådden genom djup harvning, men
salpetern delas ofta så, att hälften omedelbart
före sådden myllas grunt och hälften gives
som övergödsling strax efter gallringen.
Rensning och gallring böra ske
tidigt, helst innan plantorna fått mer än 2
örtblad. Genom minskning av plantornas
antal minskas vattenförbrukningen, d v. s.
jordens uttorkning, och ju förr plantorna
friställas, desto kraftigare utvecklas de, under
det att tätt stående plantor »ränna» och bliva
gängliga, vilket fel de ej sedan fullt växa från.
Varje veckas uppskov med hackningen
medför betydlig minskning av skördemängden.
Faran för härjning av jordloppor kan dock
vara ett skäl att uppskjuta gallringen något
av r., som äro begärliga för dessa insekter.
Under hela sommaren hålles jorden fri från
ogräs och lucker i ytan genom hackningar,
varav en sker, så snart plantraderna tydligt
synas, en efter gallringen samt sedan efter
behov en eller flera, tills blastens utväxande
hindrar detta arbete. Den första hackningen
bör ske helt .grunt, den andra 8—10 cm. djupt,
båda med knivformiga skär, och de följande
allt djupare med billformiga skär. Genom
skyddshjul på hästhackan skyddas de späda
plantorna från att överhöljas av jord.
Skörden bör ej företagas förr, än
avsättningen av reservnäringen i rötterna
avslutats, vilket visar sig genom att bladen börja
gulna. Sedan avtager blastmängden, och
rötternas tillväxt består blott i ökad vattenhalt.
Tidigare skörd av blast minskar
näringsupptagandet och skördemängden av torrämne.
Skörden bör vara fullbordad, innan starkare
frost inträder. Råka r. att frysa medan de
stå i jorden, böra de lämnas orörda, tills de
åter tinat upp, då de vanligen bliva oskadade.
Hotar frost de upptagna rötterna, innan de
hunnit inläggas till vinterförvaring, hopläggas
de i högar och täckas väl med blast.
Frost-skadade rotfrukter inläggas ej med de
oskadade, utan vad som ej hinner genast uppfodras,
instampas omedelbart tillsammans med blast
till surfoder. (Se Pressfoder.) Skörden sker
vanligen för hand men kan beträffande grunt
växande rötter, ss. kålrot, utföras med
rotfrukts-upptagningsmaskin (se d. o.), varigenom stor
arbetsbesparing vinnes. Vid skörden bör blasten,
som har omkring 2/3 så högt fodervärde som
rötterna, tillvaratagas så fullständigt som
möjligt till direkt utfodring och till
surfoderberedning. (Se Blast.) Härvid söker man hålla
blasten så fri som möjligt från jord. Skämd
och smutsig blast lämnas jämnt spridd kvar
på fältet till jordens gods1 ing. Om rotfrukters
förvaring, se Förvaring, 3, Stuka.
Fröodling. I äldre tid odlade oftast
varje jordbrukare själv frö till sin
rotfruktsodling, men med dennas ökning, varvid
utländska förbättrade sorter kommo till
användning, följde även ökad införsel av frö från
utlandet, först i synnerhet rovfrö från
Skottland och, sedan betodlingen ökats, detta frö
till större delen från Tyskland. På 1860-talet
uppgick den årliga införseln till omkring 70,000
kg., men den hade år 1914 stegrats till nära
3 millioner kg. Under tiden hade emellertid
även den inhemska fröproduktionen stegrats,
och, antagligen under påverkan av den i
Danmark starkt uppblomstrande på tävlan mellan
olika stammar grundade fröodlingen, tog
omkring sekelskiftet rotfruktsfröodlingen stark
fart i Skåne. Denna odling utfördes till större
delen som kontraktsodling åt Weibulls
utsädesfirma i Landskrona och Utsädesbolaget
i Svalöv samt, för sockerbetsfröets
vidkommande, åt Sv. Sockerfabriks a. b. Den
inhemska skörden av rotfruktsfrö år 1914
uppskattades till 80,000 kg. rov-, 20,000 kg. kålrots-,
10,000 kg. morots-, 100,000 kg.
foderbets-och nära 200,000 kg. sockerbetsfrö. Vid
fröodling är av största vikt, att utsädet är av
god stam. Man skiljer dock härvid på odling
av stamfrö och bruksfrö. Det förra sker hos
förädlarna under årligen upprepat urval av
frörötterna, som således alltid måste vara
fullt utvuxna. Bruksfrö odlas även vid det
vanliga jordbruket, och därvid bör utsädet
alltid utgöras av nyanskaffat stamfrö, för att
förekomma urartning, men i allmänhet utan
undersökning och urval av frörötterna, vilket
skulle medföra för stor kostnad. Urvalet av
frörötter vid stamfröodling börjar redan på
fältet vid rotskörden, i det att endast fullt
utvecklade, typiska rötter undantagas till
moderrötter för stamfrö. Dessa jordslås i
stukor med rötterna i upprätt ställning och
skilda genom lös jord. Under vintern
underkastas dessa utvalda undersökning på sin
torrämnehalt, vanligen genom prövning av
roten eller ur denna uttagna 2—3 proppar i
en saltlösning av sådan styrka, att de rötter,
som hava tillfredsställande egentlig vikt, sjunka
i lösningen. Av sockerbetor provas rötterna
först på sin egentliga vikt och de, som därvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
