Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Separator ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
974
företrädesvis små vuxna sikformer ha
jämförelsevis långa, tättsittande gälräfständer och
leva av plankton, medan andra, i allmänhet
större, former ha kortare, grövre och glesare
gälräfständer samt leva av bottendjur
(snäckor, musslor, insektslarver m. m.). Till de förra
höra des. k. gråsikarna och Ringsjöns
b 1 å s i k, till de senare den s. k. näbb- eller
fetsiken och andra i Vänern, Vättern m. fl.
stora sjöar, ävensom i östersjön förekommande
stora sikformer.
De i Östersjön levande sikarna stiga upp i
älvarna för att leka. Insjösikarna leka
mestadels på fast grus- eller stenbotten vid
sjöstränderna, olika former dock på något olika djup.
Leken inträffar vanligen på senhösten
(oktober—december). Vissa lokalformer leka dock
först i januari, undantagsvis t. o. m. ännu längre
fram på vintern. Liksom siklöjan föredraga
också de egentliga sikarna något djupare
sjöar med klart (färglöst) vatten. De höra till
våra ekonomiskt värdefullaste
sötvattens-fiskar och fångas mångenstädes — isynnerhet
under lektiden — i stor mängd med nät, not
och på vissa håll med storryssja. I de
norrländska älvarna fångas sik också i olika slag
av fasta fisken. För fångst av i sjöarnas fria
vatten levande, planktonätande sikformer —
även siklöja — brukar man ofta flöt a näten,
så att de icke komma att stå vid botten utan
vid ytan eller mer eller mindre djupt under
denna. H. N.
Siklöja. Se Sik.
Sil, samling av sten eller grus, genom
vilken dagvatten får sila före inloppet i täckdike.
Se Dikning IL: Brunn, sil. Mjölksil (se d. o.).
Silikat, kiselsyrat salt. Se Kiselsyra.
Silkesmask, vanlig benämning på vissa
fjärilsarters larver, som omspinna sig med en
kokong av fina trådar, vilka på lämpligt sätt
upphasplade bilda spånadsämnet silke. Den
förnämsta och allmännaste s. är larven av
den sydasiatiska mull bä rsspinnaren
1. mullbärssilkesmasken,
Bom-byx Mori L., en omkring tumslång, klumpig,
gulvit fjäril med mörkare tvär lin jer över
fram vingarna; larven blir omkring 6 cm. lång,
är gråvit, något brunfläckig och lever av vita
mullbärsträdets blad. Av övriga
silkesspin-nande arter har japanska e k-s., Bombyx
Yarna May även försöksodlats i Sverige. Se
Silkesodling.
Silkesodling är urgammal i Kina och vissa
andra delar av östra och södra Asien och anses
hava införts till Europa år 555 e. Kr., då två
munkar skola hava fört med sig silkesmaskägg
från Indien till Konstantinopel, varifrån
odlingen sedan spred sig över
Medelhavssländer-na och där fick stor omfattning och gav
upphov till en stor industri. Maskarna uppföddes
huvudsakligen på bladen av vita
mullbärsträdet, Morus alba L., som även
är av östasiatiskt ursprung, och blev föremål
för omfattande odling, under det att maskarna
mindre väl trivas på det från Persien införda
svarta mullbärsträdet, Morus
nig-ra L. Särskilt i Italien och södra Frankrike
har s. fått mycket stor omfattning och blivit
en viktig näringsgren men har även spritts
till övriga Medelhavs- och sydeuropeiska
länder. Även i Tyskland och t. o. m.
Skandinavien har s. försökts men med mindre framgång,
beroende dels därpå, att den vita
mullbärsväxten där i regel fryser ned under vintern,
och dels på att maskuppfödningen måste ske
inomhus, varvid passningen är besvärlig och
maskarna bliva ömtåliga för sjukdom.
I Sverige gjordes de första försöken med s.
på 1730-talet av kapten-mekanikus Mårten
Triewald, vilken infört silkesmaskägg samt
svarta och vita mullbärsbuskar, som sedan
odlades på åtskilliga ställen i landet. Under
beskydd av drottning Lovisa Ulrika och med
belöningar av statsmedel tog s. en rätt stor
utsträckning under frihetstiden, men med
statsunderstöden försvunno åter
mullbärsplanteringen och silkesodlingen snart så gott
som fullständigt. Under 1820-talet upptogs
saken ånyo, och ett år 1830 bildat Sällskap för
inhemsk silkesodling verkade under kungligt
beskydd och med statsanslag för sakens
främjande, mullbärsbuskar planterades,
odlingsanstalter, magnanerier, anlades vid
Stockholm, Visby, Borgholm, Lund m. fl.
platser och försök gjordes att som föda för
maskarna använda den vildväxande svartrotens blad.
Då den kinesiska’silkesmasken visade sig
ömtålig, gjordes försök med eksilkesmasken.
Allt var emellertid förgäves, s. visade sig ej
kunna vidmakthållas. Det nämnda sällskapet
upphörde 1898 med sin verksamhet, och det
å Alnarp med offentligt understöd underhållna
magnaneriet har nedlagts.
’ Även i södra Europa visade sig inemot mitten
på 1800-talet den odlade stammen av
silkesmaskar allt mer angripas av 2 förhärjande
sjuk-mar: stelsjuka 1. muskardin, som
består däri, att en svamp, Botrytis bassiana
Bals. angriper och dödar larven, samt
fläcksjuka 1. pébrine, som framkallas av
en bakterie, vilken fyller insektens kropp och
även övergår i äggen, så att sjukdomen med
dem förtplantas till larven. Sedan Pasteur
upptäckt dessa sjukdomars natur, motverkas
stelsjukan genom desinfektion av äggen och
fläcksjukan genom att använda ägg endast
efter sådana fjärilar, som vid undersökning
efter äggläggningen visat sig vara fria från
sjukdomen. Tillika har man skaffat sig
motståndskraftigare stammar genom korsning av
europeiska fjärilar med sådana av härdiga
japanska stammar och underhåller friska
stammar genom fortgående urval av starka
och friska avelsdjur. Detta sker vid särskilda
centralanstalter för avel av silkesmaskägg i
de förnämsta silkesodlande länderna i södra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
