Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogsaccis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
986
åldrig skog, tillgodogöras enstaka träd eller
smärre grupper, som utväxt tillräckligt eller
trycka andra växtliga träd. Vid den rena
blädningen böra de olika kronskikten
förekomma stam vis blandade så mycket som möjligt.
Den ordnade timmerblädningen
är närmast att betrakta som en kombinering
av trakthuggning med fröträd och
luckhugg-ning samt har tillämpats särskilt på
kronoskogarna i Norrland. Härvid har man skilt
på förhuggning (uttagande av
överåriga, oväxtliga eller skadade träd, varvid
även beräknas, att den kvarstående skogens
frösättning skall befordras), föryngring
s-huggning (upptagande av smärre f
ör-yngringsluckor och ställande av fröträd) samt
efterhuggning eller
slutavverk-n i n g (avlägsnande av den huvudsakligaste
delen av moderbeståndet).
De fördelar, som de båda
huvudskogsbruks-sätten erbjuda, har man sökt förena genom
föryngring under skärm eller
mycket täta fröträdsställningar.
Åsikterna växla starkt, huruvida i stort
trakthuggning eller blädning är att föredraga.
På senare tiden har dock blädningen vunnit
ökad användning i alla länder. Gamla
utvuxna eller av ålder skadade bestånd måste
i regel trakthuggas. För trakthuggning
lämpar sig i övrigt de ljusälskande trädslagen
(tall, ek, björk, asp och lärk), medan
blädningsbruket mera är avpassat för de
skugg-fördragaride trädslagen (gran, silvergran och
bok) samt blandskogar. Ren blädning eller
plockblädning bör med fördel utföras endast
på de allra bästa markerna.
Alla de nu nämnda skogsbrukssätten
förutsätta, att bestånden skötas intensivt även
under uppväxttiden (se Beståndsvård), därest
man skall kunna tala om rationellt
skogsbruk. Såväl trakthyggesmetoden som
blädningsbruket äro avsedda för
högskogsbruk, varvid en avsevärd del av
produktionen uttages först sedan träden nått mera
försigkommen ålder. I motsats härtill talas
i skogslitteraturen om lågskogs- eller
skottskogsskötsel, varvid
virkesskörden uttages från de skott, som uppstå
från vare sig trädens rötter eller de efter
avverkningen kvarstående stamdelarna.
Virkesavkastningen från de i rader förekommande
pilarna i Skåne är sålunda en
skottskogsskötsel. En kombinering av högskogsbruk och
skottskogsbruk kallas
medelskogsskötsel. G. Sch.
Skogsdrivning. Se Virkesdrivning.
Skogseld härjar, särdeles under år med
intensiv torka på högsommaren, betydliga
områden och värden. Dessa skadors omfattning visas
vad angår de allmänna skogarna i
Dpmänsty-relsens årsberättelser och sedan 1914 för övriga
skogar i vissa skogsvårdstyrelsers berättelser.
Enligt de förra härjades under åren 1876—
1919 av de allmänna skogarna 135,880 ha. eller
i medeltal pr. år över 3,000 ha. I äldre tider
synes s. hava ödelagt än större områden och
ha orsakat vidsträckta ödemarker och
ljunghedar, vilka man i våra dagar åter börjat genom
odling göra skogbärande. S. uppkommer såväl
på våren, då sol och vind upptorkat markens
betäckning av torrt gräs och ris, som i
synnerhet under högsommarens torkperioder, då
jämväl skogens moss- och lavtäcke är
lättantändliga
Orsakerna till s. äro oftast antändning
från järnväg, åskslag utan större samtidig
nederbörd samt oförsiktighet med eld i
skogsmark.
S. börjar vanligen som y t- eller löpeld,
vilken går fram huvudsakligen i den torra
markbetäckningen, men som vid hård vind och andra
för densamma gynnsamma omständigheter
kan övergå till topp- eller k r o n e 1 d,
vilken alltid är åtföljd av löpeld och utbreder
sig i trädens kronor. Den framgår vida
hastigare än löpeld och förekommer huvudsakligen
i barrskog, varemot lövträdens saftiga
lövbeklädnad utgör ett kraftigt hinder för dess
framträngande. Jord- och torvbrand
uppstår vid s. lätt å avdikade torvmarker.
Skadan av löpeld inskränker sig ofta
därtill, att plantor och det tunna
matjordlagrets mylla förstöras, varjämte granar till
stor del dödas av hettan, under det att av
tallar, som hava tjockare bark, de äldre alls ej
skadas och yngre och medelålders ofta endast
få barklagret dödat på stammens läsida strax
ovan marken (se Brandljud). Vid toppeld
förbrännes däremot kronan, och träden ej blott
dödas utan brinna ofta till så stor del, att
återstoden duger blott till bränsle eller kol ved.
Åtgärder till förebyggande av s.
omfatta: Försiktighet med eld i skog och mark,
i synnerhet vid torka och stark blåst. Stora,
s ammanhängande skogskomplex uppdelas
genom å åsar eller höjdsträckningar anlagda,
öppna, minst 5 m. breda brandgator
eller, än bättre, genomgående lövskogsbälten,
vilka, om de göras tillräckligt breda (20—30
m.), kunna hindra även en häftig toppeld.
Utefter järnvägslinjer anläggas stundom kala
eller med lövträd bevuxna, noggrant
uppkvistade och renröjda skyddsbälten, som genom
diken, vägar o. dyl. avskilts från angränsande
skogsmark. Vanligen får man av
kostnadshänsyn inskränka sig till att på för antändning
utsatta ställen, ss. starka stigningar, tidigt
om våren avsvedja föman och utsätta
vattenfyllda tunnor, varjämte lokomotiven förses
med s. k. gnistsläckare. I vidsträckta, glest
befolkade skogstrakter anordnas ett system
av högt belägna brandtorn, inbördes
förbundna med telefon för bestämmande av
brandplatsens läge och uppbådande av
släckningsmanskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
