Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogstyper ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
995
Ansökan om upplåtelse ingives till vederb.
revirförvaltare.
Litt. Kolonisationskomm. Förslag till
kolonisation av kronoparker i Norrland och
Dalarna 1922.
Skogstyper. Med hänsyn till markens
vegetation och trädbeståndets
artsammansättning plägar mån urskilja olika s.
Vegetationen giver inom vissa gränser en ganska god
ledning för slutsatser rörande markens och
framför allt humustäckets beskaffenhet.
Förhärskande örter och bredbladiga gräs angiva,
att humustäcket är mullartat, och att i marken
försiggår en mer eller mindre livlig omsättning
av de i densamma befintliga
växtnäringsämnena. Risartade växter, ss. blåbär, lingon,
odon och ljung, visa åter, att humustäcket är
utpräglat surt, och att förmultningen av det
organiska avfallet är m. 1. m. hämmat. En
yppig utveckling av risen med frånvaro av
örter angiver en råhumusartad
markbetäckning. Somliga författare sammanfatta skogar
med örter och gräs i markbetäckningen till en
serie, ängsseriens skogar, medan de med ris
hänföras till hedseriens, och tala således om
ängs- och hedbarrskogar etc. I vårt land
brukar man urskilja följande s.:
örtrika bokskogar.
Markvegetationen utgöres av bredbladiga, mjuka örter,
huvudsakligen vårväxter, ss. blå- och
vitsippor, myskmadra (Asperula odorata L.),
bingel (Mercurialis perennis L.), harsyra,
Corydalisaxtev, mjukbladiga gräs m. fl. Mossor
saknas eller äro mycket sparsamma, marken
täckes av ett löst lager av multnande boklöv.
Humustäcket är mullartat, väl genomarbetat
av maskar och insekter.
Hedbokskogar eller risrika
bokskogar. I markvegetationen uppträda
åtskilliga mossor. Skogsstjärna eller duvkulla
(Trientalis europæa L.) och kruståtel (Aira
flexuosa L.) samt blåbär äro karaktärsväxter.
Humustäcket är råhumusartat, bokbladen
multna långsamt och samla sig på marken till
ett segt täcke. Hedbokskogarna producera
mindre virke än örtrika bokskogar och äro
svårare att föryngra.
Ekskogar utmärkas i sitt ursprungliga
tillstånd av en rik underväxt av buskar, ss.
hassel, hagtorn och slån, samt ymniga gräs
och örter. Genom röjning och bete har den
svenska ekskogen oftast övergått till en öppen,
ganska torr ekbacke. Humustäcket är
mullartat. Besläktad med ekskogen är
lövängen, i vilken träffas de flesta av våra
lövträd, ss. ek, alm, lönn, lind och ask. Genom
röjning får lövängen ofta ett parkartat
utseende, ört- och gräsväxten är vanligen rik
och yppig. En viss likhet med Syd- och
Mellansveriges lövängar ha de gråal- och
bj örkskogar, som kanta floder och
bäckar i Norrland.
Björkskogar i mellersta och södra
Sverige äro i sitt uppträdande beroende av
människans ingrepp i skogarnas utveckling,
överlämnade åt sig själva övergå de förr eller
senare till barrskog. De finnas såväl
ängsartade, med örter och gräs, som hedartade, med
bärris och ljung, de förra användas vanligen
till beteshagar. Den översta skogsgränsen i
vårt lands fjälltrakter bildas av
fjällbjörkskogar av annan karaktär än låglandets. I dem
invandra ej barrträden, och skogstypen är rent
ursprunglig.
Barrskogarna höra i vårt land
vanligen till hedserien, endast på mera kalkrik
mark till ängsserien. På Gottland finnas
sålunda örtrika, ängsartade tallskogar, där dock
tallen blir mindre vacker, kort och grovgrenig,
örtrika granskogar, granlundar, finnas på
kalkrik mark i såväl södra som norra Sverige
och utmärkas av hög virkesproduktion. De
nordliga utmärkas av högvuxna, bredbladiga
örter, ss. stormhatt och tolta (se d. o.). Av
hedseriens barrskogar urskiljer man följande
efter den förhärskande markbetäckningen:
Tallhedar utmärkas av att marken täckes
av ett vitt täcke av renlav och liknande
lavarter; bland risen förekomma mest ljung och
lingon, mindre ofta blåbär. Det är en nordlig
skogstyp på torr och mager mark, som förekommer
även i södra Sverige men blott på särdeles torr
och mager sandmark. Mossrik tallskog
utmärkes av en mer eller mindre tät
markbetäckning av skogsmossor (främst väggmossa,
Hylocomium parietinum L.); av risen är
kanske lingon det vanligaste. Granen invandrar
lätt, och skogstypen övergår till den föga
avvikande mossrika
barrblandskogen, vårt lands mest karakteristiska och
ekonomiskt viktigaste s. Tall och gran förekomma
blandade, och i markbetäckningen förhärska
mossor, blåbär, lingon, linnéa och en del örter,
ss. ekorrbär (Majanthemum bi†olium L.) och
duvkulla (Trientalis europæa L.).
Virkesproduktionen kan i denna s. nå mycket höga
belopp. Den moss rika granskogen
avviker med hänsyn till markbetäckning föga från
barr blandskogen. I nordliga Sverige når
genom den långsamma förmultningen
humustäcket i granskogen ofta en betydande
mäktighet, vilket i hög grad försvårar skogens
växt och föryngring. Dylika råhumusskogar
ha i högre lägen en ganska vidsträckt
utbredning.
En skogstyp utgör i biologiskt hänseende
ett växtsamhälle, där de olika växtarterna
påverka och i viss mån bliva beroende av
varandra. Skogstypens karaktär beror såväl av
klimat och jordmån som av skogens
utvecklingshistoria och behandling. I vissa
hänseenden, såsom föryngringsförmåga, visa
skogsbestånd av samma typ stor överensstämmelse
med varandra, men med hänsyn till
produktionsförmågan är växlingen större, i det att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
