Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spattknöl ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io37
Spinnmalar. Hyponomeuta, äro små,
fjärilar med vita, svartprickiga framvingar.
Larverna leva kolonivis inom tunna vävnader
på fruktträd, hägg, hagtorn, benved m. m.
Allmännast är häggspinnmalen, H.
evonymellus L. Vissa år kan den praktiskt
taget spinna över häggar av betydande
storlek. Alla spinnmalar lägga ägg på
eftersommaren på trädens eller buskarnas kvistar.
Äggen kläckas på hösten, men larverna stanna
vintern över under de till ett »fjäll»
hopklib-bade äggskalen. Besprutas ett angripet träd
före knoppsprickningen på varen med
karbo-lineumemulsion eller senare med
arsenikhaltiga vätskor (se Insektdödande medel), dödas
larverna lätt. A. T—n.
Spira. Se Virke.
Spiræa, ett till de rosenblommiga
växternas familj, Rosaceœ, hörande släkte,
utmärkt av greniga ax eller blomspira av
regelbundet 5-tåliga blommor med många ståndare
och 5 pistiller, som utbildas till
baljkapselar-tade. frukter. Den i fuktiga snår allmänna
arten, älggräs, S. ulmaria L., ätes av
kreaturen och kan lämna ett avsevärt bidrag till
höskörden från dylika marker. Under samma
släktnamn odlas som prydnadsväxter ett stort
antal utländska arter, av vilka åtskilliga av
botanisterna avskilts under andra släktnamn.
Bland dessa märkas: S. Aruncus L., en
högvuxen mångårig ört med parbladiga blad och
rika gulvita blomspiror, samt bl. a. följande
buskar: 5. salici†olia L., från s. Europa, med
uppräta skott, tätt klädda av små, hela blad
och med en liten ljust rosenröd blomspira
i toppen; S. opuli†olia L., från Nordamerika,
en storvuxen yvig buske med enkla blad och
små kvastar av vita blommor med röda
ståndarknappar; 5. chamœdry†olia L. från
Sibirien, S. ulmi†olia Scop. från s. Europa, S.
hy-perici†olia D. C. från Ural, S. trilobata L.
fr. Kina, S. lœvigata L. från Sibirien och
5. avice†olia Sm. från Nordamerika, den
sistnämnda med stora, luftiga blomspiror och
liksom de närmast föregående med enkla blad
och vita blommor, samt den parbladiga S.
sorbi†olia L., från Sibirien, alla mycket härdiga
och på för- eller högsommaren rikt blommande
arter.
Dessa (och åtskilliga flera mindre allmänt
odlade arter) äro föga nogräknade på jordmån
och särdeles lättodlade, men flertalet kunna
bliva besvärliga genom sin stora benägenhet
att sprida sig genom rotskott. De fortplantas
lätt genom dessa eller avläggare eller
sticklingar.
Spirillus. Se Bakterie.
Spis. Se Eldstad.
Splint, vitved, den yttre, vita, lösa delen
av trädens ved. Se Virke.
Splintborre. Se Barkborrar.
Splitved. Se Sågning: Sortiment.
Spongospora. Se Korkskabb.
Spontning. Se Hopfogning av virke:
Breddskarv.
Spontpålning. Se Grundförstärkning.
Sporidesmium. Se Rapsfördärvare.
Sporre, i. Fruktsporre kallas hos
fruktträd de kortgrenar, som utbilda blommor och
frukt. 2. Hornartad utväxt på hönsens ben.
Se Höns: Exteriör.
Sports. Se Variation, c).
Spott. Se Matsmältning.
Spottkörtel. Se Körtel, Matsmältningsorgan.
Springorm. Se Rots.
Sprit. Se Alkohol.
Språkbom, med tvärslåar (språkar) fast
hopfogade, 4-skrädda ledbommar i flottled,
å vilka flottningsmanskapet kan gå under
arbetet. Se Flottning.
Språnglina. Se Fängsling.
Sprängbom, vid en vagn fast anbragt
tvärstycke, vid vilket draglinor eller skaklar
äro fästa. Se Anspänning.
Sprängd. Se Kvickdrag.
Sprängning. Det tidigast kända
sprängämnet är svartkrutet, vilket användes redan på
1300-talet. I mitten av 19:de århundradet
upptäcktes såväl bomullskrutet som nitroglycerinen
och i slutet av samma århundrade dynamiten.
Sprängämnestekniken har sedan under sista
årtiondena utvecklats väsentligt. För
sprängningen borras först ett djupt hål, sedan detta
väl rengjorts, nedföres den erforderliga
spräng-satsen, till vilken numera nästan enbart
förekommer dynamit, utom när det gäller att
uttaga byggnadssten, då svartkrutet lämpar
sig bäst, enär det på grund av sin låga
detonationshastighet sönderspräcker men ej splittrar
berget. Vid borrningen måste noga iakttagas,
att spräckningen av bergen sker i viss
riktning, vilket beror på borrhålens placering.
Man kan sätta flera borrhål i rad efter
varandra och avfyra skotten samtidigt.
Laddningen måste företagas med den allra största
försiktighet, och de dynamitpatroner, som
skola användas, måste avpassas efter borrhålets
storlek, så att de utan svårighet kunna glida
ned. Dynamitpatronerna nedföras en i sänder
och sammantryckas med en laddstake. Därpå
anbringas tändsatsen, vilken består av
stu-bintråd. Denna avskäres jämnt, varefter en
tändhatt försiktigt påsättes. Den med
tänd-hatt försedda änden av stubintråden nedstickes
något i sprängämnet. I detta bör i förväg,
medelst en träpinne e. dyl., åstadkommas ett hål
för tändhatten. Stubintråden bör tagas så
lång, att den sticker något upp över borrhålet,
över sprängämnessatsen fylles hålet med
lera e. dyl. s. k. förladdning. Vid
skottlossningen antändes den över borrhålet
uppstickande stubintråden. Det bör taga någon tid,
innan elden når tändhatten, så att
arbetaren hinner avlägsna sig före skottlossningen.
Sprängning användes för många olika
ändamål. Även sprängning av stubbar förekommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
