Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spattknöl ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1039
fröhus med talrika linsformiga frön, omgivna
av en vit hinnkant. Frönas vikt 0.8 (av
jättespärgel 1.4) g. pr. 1,000 st., 60 kg. pr. hi.
Förekommer som ogräs på kalkfattig, lätt
jord, där den kan bliva besvärlig genom sin
rika fröspridning. Motverkas genom
kalk-ning, ogräsharvning och övriga vanliga
åtgärder mot ogräs (se d. o.). Odlas i 2 former:
åkerspärgel, f. sativa, som ärklibbhårig
och har prickiga frön, samt den storvuxnare
jättespärgel n, f. maxima, som är
nästan glatt och har släta frön. Odlas
huvudsakligen i södra Sverige, företrädesvis på något
fuktig sandjord, till grönfoder, i utlandet
även till gröngödsling, men förtjänar till följd
av sin ringa skördemassa ingen
uppmärksamhet, utom möjligen som trädes växt, då den
är färdig att skörda redan 7—8 veckor efter
sådden. Sås 20—30 kg. pr. ha. och myllas
helt grunt, varefter vältas. Lämnar 1.5—3 ton
grönfoder pr. ha. Skördad mogen, vilket
medför fara för fröspridning, kan den lämna 4—5
hi. frö pr. ha.
Fodervärdet är ungefär som hos gott
ängsgräs. Anses som gott mjölkfoder.
Omkring 8 kg. färskt och 2.5 kg. torrt grönfoder
= 1 foderenhet. Dess frö dödas ej vid
fodersmältningen utan kan spridas med gödseln
till åkern- i grobart skick.
Spärr. För att hindra rörelse i en viss
riktning, liksom för att sätta en koppling i
verksamhet vid rörelse i en riktning men
ur-koppla den, om rörelsen blir den motsatta,
användas olika slags spärranordningar. Så är
förhållandet vid axeln till vindspel och andra
uppfordringsverk, vid förbindelsen mellan
självavläggande hästräfsor eller
slåttermaskins drivande kör hj ui och arbetsmekanismen
m. m. Dylika spärranordningar utgöras
vanligen av ett tandat spärrhjul med sneda
tänder, i vilka en rörlig spärrhake eller klinka
ingriper, då rörelsen sker i önskvärd riktning,
under det att den släpar över tänderna vid
motsatt rörelse. Se fig. vid art. Koppling.
Spärrgaller är ett galler, med vilket
drottningen avstänges från det i kupan avsedda
honungsrummet eller från skattlådorna.
Hålen äro c:a 4 5 mm. breda, varigenom
arbetsbina fritt kunna passera men ej drottning
och drönare, då dessa äro större än arbetsbina.
Spärrgaller tillverkas av zink, trä eller
impregnerad papp. Zinkgallren äro de hållbaraste
och mest praktiska. A—r L—n.
Stabbläggning. Se Sågning.
Stachys. Se Knölsyska.
Stackning av skördeprodukter, ss. hö,
otröskad säd och halm, är ett verksamt medel att
minska behovet av hus för dylika förråds
förvaring och kan även, åtminstone för tillfället,
spara arbete, i det att körning från fältet kan
undvikas under den bråda skördetiden, som
därigenom kan förkortas. S. i fria luften kan
också kräva mindre arbete än grödans inlägg-
ning i hus. I fristående stack kan en i mindre
torrt tillstånd hoplagd gröda bättre än i
hus vara bevarad mot självupphettning och
mögling genom den starkare luftväxling och
avdunstning av fuktighet, som i förra fallet
äger rum. Däremot är den i fria luften stäcka
-de grödan mer än den i hus inbärgade utsatt
för skada av nederbörd. Detta motverkas
genom att med presenningar skydda grödan
under stackningen samt genom att täcka den
färdiga stacken med halm, dels ss. ryggning
kvarhållen genom pålagda hängslen, dels ss.
i stackens takfall instuckna lockar. Bäst
skyddad är stacken under ett stacktak (se Lada).
Dess sidor skyddas för regnet genom
upp-åtvidgad form på stacken.
Den stackade grödan är desto mindre utsatt
för regn, ju större dess innehåll är i
förhållande till ytan. Detta talar till fördel för runda
stackar framför rektangulära, men då de förra
ej böra läggas med större diameter än 4.5—5
meter, lägger man större stackar 4-kantiga,
i vilka mera kan inläggas, då de lämpligen
kunna hava nämnda bredd men betydligt
större längd; smärre stackar böra däremot
läggas runda. Stackar läggas vanligen direkt
på marken på en torr plats, sädesstackar
dock stundom på en bädd av halm eller störar
eller på en stackfot för att isolera säden från
marken och hindra råttors inträngande. En
stackfot bygges av ett nödigt antal grova
stolpar, stadigt nedsatta i marken, över vilken
de böra höja sig minst 60 cm., och upptill
förenade med mellanslag. Kring stolparnas
övre ände fästes en fastspikad plåtkrans,
som hindrar råttor att taga sig upp. S. bör
utföras så, att överytan ständigt halles kupig,
så att halmen ligger sluttande utåt från mitten,
varigenom regns nedträngande hindras.
Denna form åstadkommes vid s. av bunden säd
från början därigenom, att det första varvet av
kärvar ställes upprätt i mitten och sedan i
starkare lutning, ju närmare man kommer kanten;
de följande varven börjas utifrån och läggas
så, att varje inre rad kärvar täcker den
utanför liggande till kärvens halva längd,
varigenom kärvarna binda varandra och ej glida
utåt. Alltjämt bibehålles ytans lutning ch
packar man så hårt och jämnt som möjligt. Då
höet eller säden gärna blir hårdare hoptrampad,
där upplassningen sker, bör denna äga rum
på 2 motsatta sidor; eljest händer lätt, att
stacken senare sätter sig snett. När stacken
nått en höjd av 4—5 meter, »dragé s» den, i det
att kanten i varje varv drages in något
innanför det förut lagda, så att ett roste bildas.
Om stacken är väl lagd och rostet täckes med
halm, kan dragningen göras tvär, d. v. s. rostet
lågt, men i motsatt fall bör stacken läggas med
högt, starkt sluttande roste. Detta avslutas
med långhalm, som bildar en ås på den
4-kantiga och en spets på den runda stacken.
Helst täckes rostet med pålagda korrugerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
