Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strimsjuka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io53
2. S; användes i trädgårdsskötseln som
beteckning för den halmblandade stallgödsel,
företrädesvis hästgödsel, som användes som
sj älvupphettande bädd under varmbänkar.
Se Drivbänk.
3. Mellanlägg mellan sågat virke i
brädstap-1 ar. Se Sågning.
Ströläggning. Se Sågning.
Strömming. Se Sillfiskar.
Strömserumsras. Se Herrgårdsras.
Strömsholmsras. Se Herrgårdsras.
Ströpall. Se Drivbänk.
Ströängar eller u t ä n g a r kallas i
Väster-och Norrbottens lappmarker ängar belägna
utanför fastighetens egentliga område. Se
Nybyggen.
Stuage. Se Sågning: Sortiment.
Stubb, som är kvar efter sädesskörden,
innehåller växtnäring och mullbildande
ämnen, som böra tillföras till jorden, men är även
ofta besatt med skadesvampar och puppägg
av skadeinsekter. Är det senare fallet i något
högre grad, kan vara skäl att då så kan ske
avbränna den på eftersommaren genom
löpeld. Eljest bör den nedmyllas. Se
Stubbplöjning.
Stubbe. Avverkning av träd bör ske så
nära marken som möjligt, då den del av
stammen, som kvarlämnas som s., utgör en direkt
förlust av virke. Stubbarna äro till hinder
för vare sig markens uppodling eller
skogsodling och innehålla en betydlig mängd ved
med högt brännvärde. Kådrika tallstubbar
äro ett värdefullt material för tjärbränning.
Stubbrytning har tidigare skett huvudsakligen
för detta senare ändamål, men i senare tid,
sedan prisen å bränsle stigit, även till sådant,
men detta tillgodogörande av stubbarna kräver
rätt mycket arbete och motverkas därför
genom arbetslönernas stegring. Stubbrytning
sker antingen med hjälp av stubbrytare eller
med sprängning eller bådadera i förening. Se
Bränsle, Sprängning.
Stubbrytare. Se Bränsle.
Stubbplöjning. Nedmyllning av
sädesstubb snarast möjligt efter skörden förordas
av följande skäl: 1. stubben bör införlivas
med jorden för att tillföra denna växtnäring
och mullbildande ämnen samt näring för
jordbakterierna; 2. på ytan liggande ogräsfrön
böra myllas för att bringas att gro, så att de
uppkomna plantorna förstöras vid följande
höstplöjning och genom vinterkölden; 3.
rotogräs avskäres och hämmas i sin tillväxt,
vilken eljest blir livlig, sedan den
överskuggande säden borttagits; 4. genom ytjordens
luckring ökas luftens nedträngande, och därmed
befordras förmultning och förvittring samt
minskas jordens uttorkning genom
avdunstning, så att höstplöjningen blir mindre
ar-betskrävande. S. göres vanligen grunt, med
skumplog, men om den ej kan utföras så tidigt,
att en ordentlig trädning kan medhinnas, kan
skäl för plöjning till fullt djup finnas. S. bör
i alla händelser efterföljas av en vältning, helst
med ring- eller Cambridgevält, för att giva
jorden den sammanhållning, som är önskvärd
för att kvarhålla den för de biologiska
omsättningarna önksvärda fuktigheten.
Stubbröta, sjukdom hos barrträd, oftast
förorsakad av rotticka och honungsskivling, som
framkalla röta i rot- och stamveden å gran,
vanl. från 30—40 års åldern. Se
Honungsskivling, Ticka.
Stubbören, avgift beräknad efter antalet
avverkade träd. Jfr Stockfångstskog.
Stuka, jordtäckt hög av potatis eller
rotfrukter, stundom även av surfoder, för
vinterför-varing. Om en s. är lagd så, att den är skyddad
för frost och självupphettning, kan den vara
lika god eller bättre förvaringsrum än källare,
i det att det är lättare att hålla nere
värmegraden och sålunda motverka rotfrukternas
groning och förruttnelse. Då täckningen måste
vara tjockare, ju större vinterkölden är, och
då svårigheten att uttaga de nedlagda
skördeprodukterna under vintern är större, ju
långvarigare denna är, användes stukning
huvudsakligen i södra och mellersta Sverige, och
företrädesvis vid odling i större skala, men föga
eller alls ej i Norrland.
En s. göres i allmänhet i form av en sträng
av så små mått, att självupphettning icke
behöver befaras, vanligen 1—1 1/2 m. för
potatis och högst 2 m. bredd för foderrotfrukter,
med en motsvarande höjd av 0.6 och 1 m.
Matjorden undangräves helst, så att stukans
botten blir något nedsänkt under markytan;
efter hopläggningen täckes strängen
omedelbart med jord till sin nedre del, under det att
toppen, för att vattenavdunstningen må
fortgå, lämnas öppen och blott med pålagd halm
skyddas mot frost. Då stadigvarande köld
tvingar därtill, täckes även övre delen med jord.
För att ernå en bättre isolering mot kölden
brukas att för täckning använda både
jord-och halmlager; vanligen lägges ett halmlager
— i packat skick 10—12 cm. tjockt — närmast
rötterna och däröver jord till erforderlig
tjocklek, men även förekommer dubbel täckning
med 10—12 cm. halm, däröver 10 cm. jord, så
åter 5—10 cm. halm och ytterst jord. I stället
för halm användes även mjukt granris. Även
brukas 1 st. f. det yttre halmlagret eller som
en yttersta betäckning blast eller tång;
potatisblast bör dock aldrig läggas närmast
potatis, emedan den då lätt smittar knölarna
med potatismögel och befordrar röta.
Betäckningens tjocklek bör rätta sig efter lrostfaran;
kall blåst verkar härvid lika mycket eller mer
än stark köld, varför, där vinden under vintern
övervägande kommer från ett håll,
betäckningen på vindsidan av stukan bör göras
tjockare än på läsidan. 10 cm. halm + ■ 25
cm. jord är i regel tillräckligt i södra Sverige,
och även i nordliga trakter, om snötäcke sä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
