Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Styrdamm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io59
De vegetativa delarna hos de egentliga
svamparna utgöra ett mycelium av
fina mögel- eller spindelvävslika trådar, som
genomväva jord, gödsel eller cellvävnaderna
i de växter eller djur, på vilka de parasitera.
För blotta ögat iakttagas företrädesvis de
från myceliet utväxande fortplantningsorganen
— könlösa sporer (konidier), könliga sporer
(oosporer) m. m. — och de fläckar (t. ex. rost,
strimsjuka, bladmögel) eller fruktkroppar (ex.
hattsvampar), från vilka dessa avsöndras.
Ofta röja sig parasitiska svampar genom de
missbildningar, sår, färgförändringar m. m.,
som de förorsaka hos den angripna plantan.
En del svamparter utbilda på myceliet hårdnade
vävnader, sklerotier, vilka tjäna som
viloorgan, från vilka ett nytt mycelium efter
vilotiden åter utväxer (t. ex. mjöldryga,
klöverröta). (Se Sklerotier.)
Parasitsvampar som
sjukdomsorsak. Parasit-s. hämta sin näring från den
organism, växt eller djur, på eller i vilken
svampen lever. Genom den direkta
näringsförlusten och genom den förstöring av vävnader,
som parasiten förorsakar, framkallas svaghet
och sjukdomar hos värdorganismen. Ett stort
antal sjukdomar hava sålunda sitt upphov
i parasitsvampars angrepp, och då
sjukdomsväckaren sprides från den ena organismen till
den andra, får sjukdomen smittsam karaktär.
Se t. ex. Klöverröta, Potatissjuka, Ringorm,
Rosts vampar, Sjukdomar, smittsamma, Skorv,
Sotsvampar, Strålsvampsjuka.
Stundom kunna s., som leva parasitiskt
på andra växter, giva dessa giftiga egenskaper;
så är t. ex. fallet med mjöldryga, sotsvamp
på jättegröe.
Nyttiga svampar. Bland s., som
leva på andra växter, intaga de s. k.
raykor-r h i z a-bildningarna, eller svampvävnader, på
på vissa trädslags rötter en särställning, i det
att de förmedla värdplantans upptagande av
näring och på visst sätt ersätta dennas rothår.
Se Mykorrhiza.
Som direkt för hushållningen nyttiga
svampar bör även erinras om j
ästsvampar, som framkalla alkoholjäsning och
användas vid brännvinsbränning, vinjäsning,
ölbrygd och bröddegs jäsning; ättikmodern,
som åstadkommer ättiks yre jäsning;
mögelsvampar, som medverka vid vissa ostslags
mognad.
Matsvamp. Åtskilliga svamparters
fruktkroppar äro lämpliga till föda och
användas därtill i stor omfattning hos vissa folk,
t. ex. ryssar, men hos oss jämförelsevis litet
annat än som läckerheter på de mera
bemedlade klassernas bord. Vissa arter uppsökas
och förtäras också begärligt av nötkreaturen
och svinen. Näringsvärdet är visserligen ej så
stort, som stundom uppgives, ty vattenhalten
är vanligen ungefär som i rotfrukter, d. v. s.
80—90 proc, och svamparnas innehåll av
näringsämnen, huvudsakligen äggviteämnen
och kolhydrat, är mindre lättsmält än
motsvarande ämnen i människans vanliga
födoämnen. De passa därför ej att utgöra den
huvudsakliga födan, men kunna med fördel
utgöra ett avsevärt tillskott till denna,
särdeles som de hava en m. 1. m. stark kryddsmak,
som höjer födans smaklighet. S. förtjäna
därför att tillvaratagas till föda och kunna lätt
bevaras för vinterbehovet, vare sig inkokta,
torkade eller insaltade. Vissa allmänt kända
sorter, ss. champinjoner, murklor, kantareller,
Karl-Johanssvamp och smörsopp, finna en
lätt och så högt betald avsättning i städerna,
att deras insamling till försäljning kan bliva
mycket lönande.
De viktigare matsvamparna äro i detta
arbete omtalade under sina särskilda namn.
Giftiga svampar. En orsak till
svamparnas ringa användning som föda är
fruktan för förgiftning. Åtskilliga svampar
innehålla giftiga ämnen, somliga i så hög grad,
att de kunna framkalla allvarlig sjukdom
och t. o. m. dödsfall (se t. ex. Flugsvamp,
Krämla, Rörsopp), och av vissa släkten finnas
såväl ätliga som giftiga arter, vilkas utseende
föga skiljer dem. I allmänhet utmärka sig dock
de giftiga arterna genom skarp eller eljest
obehaglig smak, somliga även genom att de
förändra färgen efter brytning. Sådana svampar
böra därför undvikas, om man ej känner dem
som ätliga. Genom förvällning och
kokvattnets avhällande kan det skarpa ämnet i många
fall så fullständigt avlägsnas, att en giftig
svampart utan olägenhet kan förtäras.
Fodervärde. Åtskilliga vilda svampar
ätas med begärlighet av betesdjuren; särskilt äro
de milt smakande rörsopparna (»kosvamp»)
kända härför. Vid tyska försök har man
funnit, att svampar gärna förtäras av hästar,
getter, svin, kaniner och höns, även giftiga arter
(t. ex. flugsvamp) efter kokning utan någon
olägenhet, och att torkad svamp hade ett
stärkelsevärde av 50 %, motsv. 80 f.enh. pr
100 kg., d. v. s. lika med havre.
Svamptegel, Svampyngel. Se Champinjon.
Svan. Av svansläktet, Cygnus, ha vi i
vårt land två inhemska arter, k n ö 1 s v
a-n e n, även kallad t a m s v a n, C. olor L.,
som kännetecknas därav, att den i pannan har
en utstående svart knöl, fortsättande i en mot
ögat gående hudflik, och sångsvanen
eller vildsvanen, C. musicus Bscht.,
som har platt panna utan knöl. Dessutom är
stjärten hos knölsvanen spetsig, hos sångsvanen
avrundad. Äldre fåglar av båda arterna hava
rent vit fjäderdräkt. Ungfåglarna äro under de
båda första åren brungrå eller askgrå.
Knölsvanen frambringar intet annat läte än ett
svagt väsande, när han blir retad, sångsvanen
däremot låter vår och höst höra en stark,
melodiskt klingande lockton, varav namnet.
Då knöl svanen simmar, håller han merendels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
