Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svans ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1064
nas från kroppen samt blodets vattenhalt
och kroppsvärmen i viss mån regleras. Om
dess avsöndring, se Hud. S. består av 97.5—
99.5 proc. vatten, och av dess fasta
beståndsdelar utgöres ungefär 1/3 av oorganiska salter,
företrädesvis klornatrium, samt något
fosforsyrade alkalier och alkaliska jordarter. Av
organiska ämnen innehåller s. mest urinämne
samt en del flyktiga fettsyror, som giva s.
dess egendomliga lukt. S. hos husdjuren har
i allmänhet alkalisk reaktion, och då den
kommer i beröring med det från talgkörtlarna
i huden avsöndrade fettet, bildas såpa, vilket
är orsaken till det vita lödder, som visar sig
hos hästen vid stark svettning. Då svetten
vid avdunstningen från kroppen binder värme,
kan svettningen bidraga till kroppens
värme-reglering. Mellan svettkörtlarna och njurarna
råder alltid en viss växelverkan, så att om
urinavsöndringen genom njurarna (t. ex. vid
njursjukdomar) minskas, ökas i stället
av-söndringen av förbrukningsprodukter genom
svettning. Vid låg temperatur, då
avdunstningen från huden måste minskas, avgår
vattnet huvudsakligen med urinen och tvärtom
vid hög värme. E. N—m.
Svettdrivande medel äro i allmänhet
sådana, som öka blodtilloppet till huden, ss.
fuktig värme, ång- eller varmluftsbad samt
vissa ämnen, som verka direkt stegrande på
svettkörtlarnas verksamhet, ss.
kamomill-och fläderte, för häst och nöt 25—50 g., får
5—10 g., svin 2—5 g. och hund 1—5 g. För
särskilt hastig verkan användes insprutning
av pilokarpin eller arekolin under huden.
E. N—m.
Svettkniv. handredskap av trä, gummi
eller metall, varmed man avstryker svett på
hästar före den slutliga torkningen med
halmviskor.
Svettkörtlar. Se Hud, Körtel, Svett.
Svettning. 1. Djurs. Se Svett.
2. Med självupphettning förenat avgivande
av vatten från hoplagda fuktiga fodermedel.
Vattenavdunstningen är i allmänhet
fördelaktig, emedan de hoplagda fodermedlens
hållbarhet därigenom ökas, men de biologiska
omsättningar, som förorsaka upphettningen,
medföra alltid förlust av organiska ämnen, som
förbrukas vid värmebildningen, och kunna
dessutom minska fodrets hållbarhet, näringsvärde
och smaklighet samt sädens grobarhet, varför
åtgärder mot dylik s. äro önskvärda. Det sker
huvudsakligen genom torkning före
hopläggningen samt luftning, varigenom värmegraden
sänkes och de biologiska omsättningarna
motverkas. Se Förvaring, Hö: Förvaring.
Svin, släktet Sus, tillhöra de tjockhudade,
partåiga hovdjuren Artiodactyla; de hava 4 tår,
varav de 2 yttersta, s. k. bitarna, äro
smärre; nosen bildar ett tryne, varmed djuren
böka i marken; tänderna hos de fullvuxna
djuren äro 44, varav 3 framtänder, 1 hörntand
och 7 kindtänder i vardera käkhalvan;
kindtänderna äro knöliga, vilket sammanhänger
med att djuren äro allätare; hörntänderna äro
i synnerhet hos galten stora, uppåtböjda betar.
Svinen hava 1 mage.
Svinsläktet företrädes av olika vilda arter
i olika delar av världen. Det tama svinet
anses hava uppkommit av följande arter: det
europeiska vildsvinet, 5. scrofa L.,
som utmärker sig genom långsträckt huvud
och parallellt ställda kindtänder, samt det i
n-diska svinet, S. indicus Gray, som vilt
kallas 5. vittatus Mill. & Schleg., vilket har
kort, hög, bred skalle och de främre
kindtänderna starkt utåtriktade. Till sistnämnda art
räknas vanligen även det kinesiska
svinet, en småvuxen art med brett huvud.
S. synes i allmänhet hava börjat hållas som
tamdjur redan under den yngre stenåldern,
men senare än nöt, får och get. Benlämningar
visa, att det tidigaste europeiska tamsvinet
var småvuxet; det betecknades av Riitimeier
som t o r v s v i n e t, 5. palustris. Senare
uppträdde en mer storvuxen ras, av samme förf.
benämnd hussvinet, 5. domesticus. Den
förra formen anses i sin kroppsbyggnad
påminna om det indiska svinet, men numera
hyllas uppfattningen, att det var en genom
ogynnsamma näringsförhållanden under
tamtillståndet förkrympt form av det europeiska
vildsvinet, från vilket det större hussvinet i
Europa avgjort härstammar. I Asien och
Egypten har tamsvinet från förhistorisk tid
tillhört den indiska och kinesiska typen,
vilken senare även använts vid den förädling av
hussvinet, som frambragt flertalet nutida
raser.
Raser. De europeiska svinraserna pläga
sammanföras till följande grupper:
1. Det krushåriga svinet
utmärkt genom långt, smalt huvud med
framåt-riktade öron, lång, krusig borst, gulröd-svart
färg, bågböjd rygg och höga ben. Anses hava
uppkommit genom korsning av avkomlingar
av det europeiska vildsvinet med kinesiska
svin; hit höra sydöstra Europas, Ungerns och
Balkanländernas svin.
Det romanska svinet, småvuxet,
fint byggt, med litet huvud, kort och spetsigt
tryne, lång, trind kropp med rak rygg och
mycket svag borstbeklädnad, korta och fina
ben. Färg gul, grå, röd till svart. Denna
rastyp, som förekommer i Italien, södra
Frankrike, Spanien och Portugal, anses hava fått
sin kroppsform och stora kött- och
fettansätt-ningsförmåga från korsning med kinesiska
svin. Den lämnar ett mycket fint fläsk.
Det kortörade europeiska
lantsvinet, utmärkt av ett spetsigt
huvud, korta uppstående öron, krum rygg, höga
ben, rak borst. Färg ofta svart, grå eller
grå-röd. Hit hörde det i Sverige förr vanliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
