Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svängel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
s., S. persica L., båda från Asien härstammande
buskar med välluktande blommor, samt
mindre allmänt ungersk s., S. Josikœa
Jacq., med små, upprätta, violetta, luktlösa
blomklasar. Syrenerna tillhöra våra bästa
prydnadsbuskar, synnerligen som de lövas
tidigt på våren och bibehålla bladen länge på
hösten och icke skadas av insekter.
Fortplantas genom frö, rotskott, avläggare och
sättkvistar, vilka sistnämnda dock rota sig
långsamt på kalljord, bättre i bänk. De ympas
även på vanlig syren eller, för att få
dvärgbuskar, på liguster.
Syrenmal, Gracilaria syringelia F., lever
som larv inuti stora, blåslika håligheter i
syren- eller liguster blad och förfular därför
ofta buskarna. På hösten avfallna blad
förstöras, och marken spadvändes under buskarna
för att oskadliggöra övervintrande puppor.
A. T—n.
Syreväckare. Se Smör: Syrning.
Syrfällning, fällning av blad-(barr-)
bärande träd, som därefter få ligga med riset,
brukas, för att veden skall uttorka hastigare,
än om stammen uppkvistas. Genom s. kan
på våren fällt bränslevirke bliva tillräckligt
torrt till följande höst, ja under gynnsamma
förhållanden på en månad. S. brukades vid
svedjebruk, så att träden fingo ligga orörda,
tills barr och blad avfallit, för att de skulle öka
myllan och ej uppbrännas med riset. Se
Svedjande.
Syring a. Se Syren.
Syrkalk. Se Kalk: Släckt kalk; Mur: Murbruk.
Syrning. i. Sur jäsning av saftiga
fodermedel användes dels för att bevara dessa mot
förstöring, dels för att göra dem smakliga för
djuren. (Se Foderberedning.) Syrning
användes huvudsakligen för beredning av svinfoder.
För att förvara potatis till vinterförbrukning
åt svin kokas potatisen och nedstampas tätt
i en sluten behållare, t. ex. i tunnor eller i
nödfall i en jordgrav, varefter den hoppackade
massan täckes väl, så att luften utstänges.
Den råkar då i mjölksyrejäsning, och den
bildade syran hindrar vidare sönderdelning.
På detta sätt inlagd håller sig potatisen
vintern över som ett för svinen begärligt foder.
Även av sjukdom angripna (dock ej ruttna)
och frusna potatis och rotfrukter kunna
tillvaratagas på detta sätt.
Det är även vanligt att låta svinfoder av
mejeriavfall och kokta rotfrukter få jäsa före
utfodringen. Att såsom stundom brukas låta
mejeriavfallet dag för dag samlas i en
behållare, som alltid innehåller surt foder, är mindre
lämpligt, emedan jäsningen blir av dålig art
(smörsyre-, ättiksyrejäsning, förruttnelse) och
fodret mindre närande och smakligt. Rättare
är att dagligen blanda kokt mejeriavfall, sur
kärn- och skummjölk, kokta rotfrukter,
kraftfoder m. m. i en behållare, som efter varje
tömning noga rengöres. Behållaren hålles
lagom varm, så att blandningen efter i dygn
fått en lagom mild syra, den är då färdig att
utfodras. Jfr Foderberedning, Svinskötsel:
Svinens utfodring.
2. S. av grädde. Se Smör: Syrning.
Syrsättning. Se Smör.
Syrtunna, gräddtunna. Syrningen av
grädde före kärningen skedde förr vanligen
i tunnor av ek eller bok, vilka voro lämpliga,
därigenom att det föga värmeledande
materialet fördröjde den uppvärmda gräddens
avkylning, och därför att syran föga inträngde i
trät, om tunnan omsorgsfullt rengjordes,
kalkades, ångades och torkades. Numera
användas mest syreväckar ek ä r 1, i vilka
värmen kan regleras med ånga och kallt
vatten samt omröring kan ske utan lockets
avtagande, så att förorening genom främmande
bak’terier hindras. De utgöras vanligen av en
tunna eller vanna av förtent koppar eller
aluminium, omgiven av en yttre behållare, så
att ånga eller varmt eller kallt vatten kan
inledas i mellanrummet. Syreväckarekärl av
förtent järnplåt "äro mindre lämpliga, emedan
förtenningen fort skadas, varefter järnet
angripes av syran.
Sådd. i. Framgång av sådden beror i hög
grad av utsädets beskaffenhet och de yttre
omständigheter, varunder sådden sker.
Emedan utsädet i de flesta fall förlorar i grobarhet,
användes i allmänhet helst sådant av närmast
föregående skörd. Även av höstsäd sås i södra
Sverige mest nytt utsäde, och i nordligare
landsdelar föredrages det på grund av sin
hastiga groning, särdeles vid sen sådd och å
styvare jord, där groningen går långsammare.
Förr var rätt vanligt att låta säden ligga
otröskad till kort före sådden och använda
höstutsäde av förra årets skörd. Därtill är dock
skäl egentligen blott beträffande sorter, som
ej nå full groningsmognad vid tiden för
skörden, vilket är särskilt utmärkande för vissa
sorter (se Mognad), samt efter fuktigt
skördeväder. Av ärter, bönor och vicker, som vid
god förvaring väl bibehålla eller t. o. m. öka
i grobarhet, föredrages gärna något äldre
utsäde. Såningstiden beror främst av
växtsortens fordran på groningsvärme och
broddplantornas frostömhet, men i allmänhet
är tidig sådd inom den för växtarten lämpliga
perioden av flera skäl fördelaktigast.
Därigenom vinnes, att jorden på våren ej hunnit
uttorka, att broddplantorna, innan
jordloppor, ärtvivel m. fl. insekter framkomma, nå
en sådan utveckling, att de mindre skadas av
dessas angrepp, samt att växttiden förlänges
och skörden kommer tidigare, vilket är av
större betydelse, ju kortare sommaren och ju
regnigare skördetiden är. En tidig sådd anses
medföra ej blott större skördemängd utan även
jämnare mognad och matning samt mer kärna
i förhållande till halmmängden. Även för
höstsäd är tidig s. i allmänhet fördelaktig för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
