Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vall ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H58
sjuka djur. Inkubationstiden är vanligen 3—7
dygn, men kan vara ända till 2—3 veckor.
Karakteristiskt för v. är, att den angriper
slemhinnan i flere olika organ, varvid katarr
uppstår i såväl matsmältnings- som
andningsorganen och ögonen. Hög feber, 39.5—400,
stor mattighet och dåsighet inträda, med
minskad eller upphörd foderlust. Ett tidigt och
utmärkande tecken är även kräkningar, även
utan att hunden förtärt någon föda.
Avföringen är under de första dagarna vanligen trög,
men med kräkningarna följer även diarré, och
avföringen blir till sist tunnflytande,
illaluktande och stundom blodblandad. Samtidigt
visar sig även ljusskygghet och en riklig,
gulgrön flytning från ögonen. Angripas även
andningsorganen, som vanligen är fallet, börjar
även en liknande flytning från näsan och
dessutom ofta en synnerligen svår hosta, som
vanligen slutar med kräkning. Tillstöter
lunginflammation, försämras tillståndet hastigt, och
döden kan följa inom 6—8 timmar. Ett
karakteristiskt sjukdomstecken är också, att en
mängd ärtstora blåsor, fyllda med ett grågult,
egendomligt luktande innehåll, uppstå under
buken och på insidan av låren. Stundom visa
sig även krampaktiga ryckningar i vissa
muskelgrupper, t. ex. i läpparna, tinningarna eller
extremiteterna, eller periodiskt uppträdande
epileptiska anfall. Stundom visa sig de nervösa
företeelserna i förlamningar, med till en början
endast något osäker, vacklande gång, men
snart fullständig förlamning av bakdelen och
sedan även av övriga delar. Djuren kunna för
övrigt vid denna nervösa form av v. synas
fullkomligt friska med god matlust och livligt
humör, men förlamningarna eller de nervösa
ryckningarna kunna dock kvarstå under
mycket lång tid. Dödligheten uppgår till omkring
50 %, högst vid de nervösa formerna.
Hundar av högt förädlade raser eller
degenererade eller försvagade djur duka lättast
under, och på orter, där sjukdomen mera
sällan förekommer, såsom på landet, får den
vanligen, då den uppträder, en långt svårare
karaktär, än där den är mera stationär, ss. i
städerna.
Behandlingen blir väsentligt olika
efter de organ, som företrädesvis angripits, och
bör därför alltid överlåtas åt veterinär. Hunden
bör dock under alla förhållanden hållas inne i
värme och stillhet. I början ingives febermedel,
ss. kininhydroklorid, 0.25—0.50 g., samt
avföringsmedel, t. ex. ricinolja, 1—2 matskedar,
eller kalomel, 0.2—0.4 g. Serumbehandling
har på senare tid försökts, men då smittämnet
är okänt, har endast serum kunnat användas,
avsett att bekämpa en del bakterier, som ofta
inställa sig vid v. och komplicera sjukdomen,
men då dessa kunna vara av olika slag, kan ett
serum, som en gång givit gott resultat, en annan
gång visa sig overksamt. Huvudsaken är, att
valparnas motståndskraft under uppväxttiden
stärkes genom kraftig föda och god vård, och
att de i möjligaste mån skyddas mot smitta
genom undvikande av beröring med sjuka
hundar och med ort, där sjukdomen
förekommer. E. N—m.
Vandring, maskin för överförande av
dragares kraft till en stillastående arbetsmaskin.
1. Vanlig vandring. Dragare
kring-vrida medelst dragning i en eller flere bommar
en lodrät axel, och den roterande rörelsen
överföres genom växlar och mellanaxlar till
arbetsmaskinen. V. drogs förr mest av oxar
(»ox-vandring»), men då dessas långsamma gång
gör en starkare utväxling nödig för att giva
arbetsmaskinens axel önskvärd
omloppshastighet, brukas numera mest hästar, varför
maskinen vanligen kallas hästvandring.
Stående vandring.
a. Stående vandring. En på ett
stadigt underlag stående, 2—2.5 m. hög axel
uppbär ett stort drivhjul (vandringshjulet), som
omvrides medelst från detsamma snett nedåt
utgående dragbommar, varvid rörelsen från
en kuggring i drivhjulets omkrets överföres
till en vågrät mellanaxel och från denna till
arbetsmaskinen. Den stående axeln måste
vara väl stagad, ss. genom en sax vid logväggen
eller genom strävor. Tidigare var vanligen
vandringshjulet ett kronhjul (se Växel 1. a.) av
trä med infällda kuggar, som ingrepo i en trilla
på mellanaxeln. Numera är vandringshjulet
oftast av järn med konisk utväxling. Även
förekommer, att rörelsen överföres från en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
