Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vankant ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^£V^£J^"V_
därför kraftigt till bergens söndergrusning,
likasom våt jord därigenom luckras vid
tjäl-ningen. Vid vanligt lufttryck fryser rent v.
till is vid + o och kokar vid ioo° C. Vid
upphettning till + iooo° C. börjar v.
sönderdelas (dissocieras) i väte och syre.
V. är det förnämsta lösningsmedlet för andra
ämnen, och allt i den fria naturen
förekommande v. innehåller m. 1. m. av lösta ämnen, varav
dess inverkan på berggrunden och jordlagren
samt dess betydelse för växt- och djurlivet,
likasom olikheten i dess egenskaper, förklaras
(se nedan). V. är en god ledare för värme och
har hög värmeupptagande förmåga
(värmekapaciteten = i). Det binder mycket värme
vid is smältning och vid avdunstning, och detta
värme frigöres åter vid vattens frysning och
vattenångas förtätning. På grund härav har
v. stor inverkan på värmehushållningen i
naturen. Sjöar, hav och vattendrag verka
avkylande på våren och försommaren, emedan
vattnet uppvärmes långsammare än den fasta
marken, men vattnen verka däremot som
värmemagasin under den kalla årstiden, så länge
de ej äro istäckta (se Klimat). Likaså medföra
havsströmmar värme från varmare delar av
jorden och mildra därigenom klimatet. Sanka
marker nedsätta däremot omgivningarnas
luftvärme genom den starka värmebindningen,
som vattnets advunstning medför, och
medverka därför till frostländighet, under det att
däremot ett vattentäcke skyddar marken för
frost (se Bevattning, Frost).
Vattens kretslopp i naturen.
Av nederbördsvattnet avrinner en del som
ytvatten, en del avdunstar omedelbart, men i
allmänhet sjunker större delen ned i jorden och
kan där kvarhållas genom vidhäftning vid
jorddelarnas yta och i jordens fina hålrum
(kapillärrum), varför det betecknas som k
a-pillärt v. Det som ej kan så kvarhållas
nedsjunker under tyngdkraftens inverkan,
varför det kallas hydrostatisk t v. och
samlas ovan ogenomträngliga jordlager eller
berggrunden som grundvatten eller
rinner fram över sluttande jordlager och
framträder i dagen som källvatten.
Växternas vattenbehov fylles genom deras rötter från
jordens kapillära vattenförråd och
grundvattnet. De använda det dels som näring för
bildande av organiska ämnen, dels och
huvudsakligen som lösningsmedel för övriga
växtnäringsämnen samt avgiva detta till luftkretsen
genom utandning (transpiration). I den mån det
kapillära vattnet i jorden upptages av växterna
och avdunstar från markytan, ersättes det
från grundvattnet, som sålunda, så länge dess
yta ej ligger djupare, än det kan stiga genom
den kapillära ledningen, bildar ett förråd,
varifrån den för växtligheten behövliga
kapillära fuktigheten i jorden underhålles. Det är
därför viktigt att genom en lämplig
bearbetning av jorden och jordförbättringsmedel be-
II63
fordra en kraftigt verksam kapillär ledning i
jorden och genom en lämplig avdikning reglera
grundvattenytans djup. Avrinnande käll- och
ytvatten samlas till vattendrag och sjöar,
från vilka vattnet slutligen kan nå fram till
den stora reservoaren, havet. Från detta och
andra vattensamlingar samt från markytan
avdunstat, likasom det av växter och djur
utandade och genom organiska ämnens
förbränning bildade, vattnet underhåller luftens
fuktighet, som kringföres med luftströmmarna
och föres förtätat till flytande v. åter till
jorden som nederbörd.
I vattnet lösta ämnen. Under
detta sitt kretslopp upplöser vattnet allehanda
ämnen, med vilka det kommer i beröring. Det
renaste vattnet är nederbördsvattnet, vilket
dock ur luften upptager kolsyra, syre,
ammoniak och salpetersyra, dessa senare viktiga
näringsämnen blott i mycket obetydliga
mängder (se Kväve). Det genom jorden
nedsipprande vattnet upplöser med hjälp av med
detsamma följande och i jorden bildad kolsyra
och mullsyror salter ur den fasta jordskorpan
och gör dem därigenom tillgängliga som
växtnäring, men uttvättar dem även ur ytjorden
och nedför dem till djupare jordlager och till
grundvatten. Till följd härav blir ytjorden i
fuktigt klimat särdeles under ett ytlager av
multnande växtlämningar (råhumus) urlakad
och fattig på lösliga ämnen (se Jord: Bildning).
På detta sätt kunna betydliga förluster av
växtnärande ämnen, särdeles salpeter och kalk,
gå förlorade, om ej växter finnas till hands
att med sina rötter tillvarataga dem (se
Kalcium, Salpeter, Uttvättning). Å andra sidan
medför det genom hårrörskraften uppstigande
kapillära vattnet, som ersätter det genom
avdunstning förlorade och av växterna upptagna,
lösta ämnen ur djupare jordlager och från
grundvattnet till ytan. Markvätskan (se d. o.)
likasom grund- och källvattnet innehåller
därför alltid en avsevärd halt av ur jorden lösta
ämnen, som kunna inverka på det senares
lämplighet för olika ändamål. Sålunda kan
det genom en större halt av organiska ämnen,
t. ex. härrörande från gödselstaden, eller av
järnsalter vara mindre tjänligt till dricksvatten
(se nedan). I kalkrik jord får det en så hög grad
av karbonat och sulfat av kalcium, magnesium
och järn, att det blir hårt, varmed förstås
att såpa och tvål ej löddra sig däri utan med
kalcium bilda olöslig kalktvål, likasom att
äggviterika växtdelar (t. ex. ärter) bliva hårda
vid kokning däri. Dylikt v. är också mindre
lämpligt till matning av ångpannor, emedan
salterna avsättas i dem ss. pannsten.
Genom kokning, som utdriver kolsyran, likasom
genom tillsats av alkalikarbonat (soda eller
pottaska), som binda kolsyran, kunna de lösliga
bikarbonaten av kalcium, magnesium och järn
likasom gips (kalciumsulfat) överföras till
olösliga enkla karbonat och järnhydrat, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
