Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Veterinär, djurläkare - Veteål. Se Rundmaskar - Vev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1175
detta studium i de nordiska länderna, Peter
Christian Abildgaard, som 1775 i Köpenhamn
inrättade den veterinärskola, som sedan
utvecklades till K. Veterinär- och
lantbrukshögskolan, och Peter Hernqvist, som vid sidan
om sin tjänst som lektor i Skara åtog
sig att utbilda veterinärer. År 1775
utvecklades denna undervisning till en ordnad
läroanstalt å Brogården invid Skara, vilken fortsattes
efter Hernqvists död och år 1886 förändrades
till en hovbeslagsskola och vårdanstalt för
sjuka djur. År 1821 inrättades en statens
veterinärinrättning i Stockholm, vilken småningom
utvecklats och år 1859 fick benämning av K.
Veterinärinstitutet och år 1912, då den
inflyttade i nya ståtliga undervisningslokaler,
blev K. Veterinärhögskolan, där en grundlig
vetenskaplig och praktisk utbildning meddelas.
(Litt. J. Vennerholm. Det nya
veterinärinstitutet, 1912.)
Veterinärstaten. Under början av
1800-talet var flertalet av de få djurläkarna
fäst vid hushållningssällskapen eller lokala
myndigheter med skyldighet att tjänstgöra
inom vederbörandes område mot ersättning av
djurägarna. Den 3/e 1824 utfärdades ett K.
reglemente för djurläkarnas skyldigheter, och
sedan riksdagen 1829 anslagit medel till ett
arvode av 50 riksd. om året åt en djurläkare i
varje län, utfärdades en k. förordning2/» 1830
om anställande av dessa tjänstemän. I
åtskilliga städer inrättades sjukstall och
hovbe-slagsskolor (så i Karlstad 1820, Göteborg 1823,
Jönköping 1827, Vänersborg 1834 och Borås
1835).
På 1850-talet förbättrades
länsveterinärernas ställning, och fasta distrikt för
distriktsveterinärer börj ade
inrättas, vilka anställdes hos hushållningssällskap
eller landsting, men utan bidrag av statsmedel,
som beviljades först 1912.
För närvarande finnes i varje län minst en
av staten avlönad länsveterinär,
tillsammans 32. Distriktsveterinärerna, f. n.
omkring 240, åtnjuta i regel avlöning av
landsting eller hushållningssällskap, i vissa fall av
kommuner. Flertalet äga dessutom bidrag av
statsmedel enl. k. kung. 31/12 1912, enligt vilken
lönebidrag av statsmedel lämnas under villkor,
att inom distriktet tillsättes en
veterinärstyrelse och att visst område och taxa för
veterinärens verksamhet fastställes.
Länsveterinärerna tillsättas av K. Maj:t på förslag av
Medicinalstyrelsen, distriktsveterinärer (som
skola få statsbidrag) av Medicinalstyrelsen på
förslag av distriktets veterinärstyrelse.
Dessutom finnes ett antal veterinärer vid slakthus,
karantäns- och stadsveterinärer.
Veterinärväsendet lyder under
Medicinalstyrelsen, som i dess ärenden hör under
jordbruksdepartementet, och i vilken de
föredragas av ett veterinärt medicinalråd.
Veterinärhögskolan hör dock under särskild styrelse,
men Medicinalstyrelsen har vid skolan ’en
Veterinärbakteriologisk anstalt till hjälp för
vetenskapliga undersökningar och beredning
av veterinärbakteriologiska medel att använda
för sjukdomars påvisande, förekommande och
behandling. Kampen mot tuberkulos ledes
från Lantbruksstyrelsen, hos vilken sedan 1898
finnes en föredragande för tuberkulosärenden
och en konsulent, som efter rekvisition
tillhandagår djurägare med råd och upplysning.
Närmaste tillsyn över åtgärder för att hämma
smittsamma sjukdomar tillkommer i stad
hälsovårdsnämnd, på landet kommunalnämnd,
som vid utbrott av eller misstanke om dylik
sjukdom skall göra skyndsam anmälan hos K.B.
Veteål. Se Rundmaskar.
Vev kallas en hävstång, medelst vilken en
axel sättes i roterande rörelse; denna rörelse
kan genom en vevstake 1. vevstång
förvandlas till fram- och återgående. Veven
kan utgöras av a) en i änden på axeln anbragt
roterande ve varm (ex. vindspel); b) en i
axelns ände sittande vevskiva med däri
fäst v e v t a p p, vid vilken kraften antingen
verkar direkt eller medels en fram- och
återgående vevstake 1. vevstång (ex. på en
slåttermaskin eller motor); eller c) av en inne på axeln
anbragt vevslän g, bestående av en Ur
formad böjning av axeln mellan dennas lager
(ex. halmskakaraxlarna i ett tröskverk).
För att rörelsen ej må saktas eller avstanna
vid de döda punkterna (den fram- och
återgående kraftens vändpunkter), bör en v. vara
försedd med ett svänghj ui eller åtminstone
utbalanserad genom en motvikt.
V. som tjänar till att upptaga handkraft,
eller dragares kraft, bör vara bekväm för
den dragande. Handtaget på en hand-v.
bör vara hylsformigt, fritt vridbart på
sin tapp, lagom långt och tjockt. Axelns höjd
och vevarmens längd böra vara avpassade så,
att handens rörelse blir bekväm, vevaxelns
höjd 0.9—1 m. över marken, vevradien
omkring 0.3 m. Varvantalet bör vara 40—50 i
minuten, för större hastighet bör vevradien
och därmed periferihastigheten minskas. Då
motståndet i arbetsmaskinen är ojämnt, bör
största motståndet inträffa i de lägen, då den
dragande kan medverka med sin kroppsvikt.
För dragare bör vevarmen (dragbommen) hava
bekväm längd (se Vandring). Då en v. drives
med eller verkar på en vevstång, är fördelaktigt
att denna får så stor längd i förhållande till
vevradien, att dess lutning blir liten, varmed
följer ett litet sidotryck i vevtappen.
I stället för en v. begagnas stundom en e
x-centerskiva, som omslutes av det till
excenterbygel utvidgade vevstakslagret.
Storleken av den rörelse, som v. med
vevstake eller excenter med excenterstång
åstadkommer, kallas slagets längd. Denna är lika
med dubbla vevlängden eller excenterradien
(avståndet mellan excenterns och axelns centra).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
