Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vindskiva ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
f4s^*<~~~
ras och lagras och som dels förekomma utmed
kärlen, dels bilda radiärt ställda märgstr
å-i a r, vilka upprätthålla förbindelsen mellan
stammens inre och yttre delar och ur
virkesteknisk synpunkt äro av betydelse, emedan
de giva vissa trädslag, såsom ek, bok och lönn
■en önskad glans och ljusbrytande förmåga.
Här och där i virket finnas hartskan
a-i e r, innehållande kåda. (Se d. o.) Dylika
finnas ej i lövträdsvirke; barrträdens ved sakna
kärl. Den utanpå v. förekommande barken
är en skydds- och ej en styrkevävnad och
är därför otjänlig för de flesta ändamål,
vartill v. användes. I kambiet, eller saven,
ett mellan bark och ved förefintligt tunt
celllager, sker virkets tjockleks till växt. På grund
av denna tillväxts utpräglade periodicitet
uppkomma vedens årsringar, i vilka man
s särskilj er den lösa, ljusa vårveden, bildad
av stora, tunnväggiga celler, och den fasta,
hårda, oftast mörka höstveden,
uppbyggd av små tjockväggiga celler. Hos
barrträden uppbygges en grov årsring
huvudsakligen av vårved, hos lövträden däremot
huvudsakligen av höst ved. Barrträds virke med
grova årsringar är därför löst och mjukt,
medan grovringat lövträdsvirke är hårt och
fast. Med finringat, senvuxet v. är
förhållandet det motsatta.
Årsringarnas bredd ökas, om trädet har
riklig näringstillgång och belysning, samt beror
därför även på de assimilerande bladens
mängd, d. v. s. kronans storlek; vid
skogsskötsel är därför av vikt att genom lämplig
beståndsvård (se d. o.) sörja för att träden
få-tillräcklig näringsrymd i jorden och väl
utvecklad krona. Tillväxten avtager, då träden
åldras, så att årsringarna slutligen bliva knappt
märkbara. Årsringarna äro tunnast något
över brösthöjd men ökas både uppåt och
nedåt, så att stammen i sin mellersta del under
gynnsamma förhållanden kan närma sig
cylinderform.
Hos de flesta trädslag uppehållas
livsprocesserna i veden endast av det yttre
lagret, splinten (vit-, ytved), medan de
centrala delarna småningom förlora sin
uppgift att transportera och upplagra vatten och
näring och övergå till död kärnved med
uteslutande mekanisk uppgift. På grund av
impregnering med garvämnen, färgämnen,
hartser, kiselsyra, gummiartade kroppar m. m.
erhåller kärnveden ofta en mörkare färg och
samtidigt ökad styrka, tyngd, hårdhet och
motståndskraft mot röta (tall, lärk, ek, ask, alm
m. fl.). Hos träd, där kärnveden ej är färgad
(gran) eller som sakna tydligt utbildad kärna
(björk, bok, asp), har denna impregnering ej
ägt rum, varför dylikt virke i regel är mindre
motståndskraftigt.
Förvedning. Vedvävnaden utgöres
först av tunnväggiga celler, vars väggar
bestå av ren cellulosa, men småningom för-
Il8l
tjockas flertalet av cellväggarna och förvedas
genom avsättning av andra ämnen,
huvudsakligen v e d ä m n e eller lignin. (Se
Cellulosa.) Ligninbildningen, som giver veden
hårdhet och spänstighet, befordras av ljus och
värme; stammar, som vuxit i skugga, äro
därför veka, så att de lätt nedböjas av snö (se
Snöbrott) utan att åter kunna resa sig.
Virkets beståndsdelar äro
huvudsakligen cellulosa, som gör v. segt
och smidigt, samt lignin, som
åstadkommer dess elasticitet. Torrt granvirke har
ungefärligen följande sammansättning: cellulosa
53 %, lignin 29 %, socker, gummi, stärkelse
m. m. 14 %, kåda 3.3 ’%, äggviteämnen 0.7 %.
I samtliga dessa ämnen ingår kol som
väsentlig beståndsdel. Omkring 50 % av v. utgöras
sålunda av kol, vilket förklarar virkets
användning för framställning av träkol. (Se
Kolning.) Därjämte innehåller ved omkring
6 % väte, 43 % syre samt mindre mängder
kväve och aska. Vid kemisk
pappersmassefabrikation skiljer man den värdefulla
cellulosan från virkets övriga beståndsdelar.
Oregelbundenheter och
felaktigheter hos virket:
Girvuxenhet förekommer ofta hos äldre träd, i det att
vedtrådarna gå i sned riktning i en kring
stammens längdriktning gående spirallinje. Denna
oregelbundenhet, som starkt framträder hos
norrländskt virke, minskar vedens rätkluvenhet
och kan starkt nedsätta virkets
användbarhet för vissa ändamål, ss. till takspån, bjälkar
och sågat virke. Däremot ökar den virkets
bärighet. M a s u r (se Masurbildning) kan
förekomma å större delar av stammen eller
såsom knölar (kotor) å stam och grenar hos
de flesta trädslag men är särskilt vanlig hos
s. k. masurbjörk och kännetecknas av att
fibrerna äro oregelbundet vridna om varandra,
varigenom v. blir hårt och vresigt.
Tjurved hos barrträden består av mörkfärgade
hårda, huvudsakligen av höstved bildade
vedpartier, uppkomna i lutande eller på annat
sätt starkt påfrestade stammar.
Kärnsprickor (se Kärnsköra) uppstå ofta i
mycket gamla träd till följd av kärnans
uttorkning och krympning. Kådlåpor (se
d. o.) bestå av kådfyllda, platta håligheter
i vårveden av en och samma årsring.
Rötskador orsakas av rötsvampar, som
upplösa v. och göra det mindervärdigt eller
oanvändbart till tekniskt bruk.
Tekniska egenskaper: V. är ett
rätt ovaraktigt och förgängligt material, men
har dock en hel del värdefulla egenskaper, som
för vissa ändamål göra det överlägset andra
ämnen. Det kännetecknas sålunda av
elasticitet och relativt stor hållfasthet i förening
med ringa tyngd och är därjämte billigt,
lättarbetat och föga värmeledande. Virkets
brännbarhet är en av de viktigaste orsakerna
till dess ovaraktighet men giver å andra sidan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
