Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Äggviteartade ämnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till kolloidala lösningar, liksom i syror, lutar
och utspädda saltlösningar,, men olösliga i
alkohol. De koaguleras vid upphettning ur
neutral saltlösning. De hava. 1.6—2.2 %
svavel men sakna fosfor och glykokoll. De ingå
i växtcellernas protoplasma och cellsaft,
företrädesvis i de livligt växande delarna men föga
i fröna, samt utgöra den största delen av
äggvitan i djurens blod och lymfa, liksom i ägg,
och finnas även i mjölk.
2. Globu1iner äro olösliga i vatten
men lösliga i utspädda alkalier (lutar) och
förhålla sig i övrigt i huvudsak som albuminerna.
De finnas i blod (serumglobulin och
fibrinogen), i lymfa, i muskler (myosin, som stelnar
vid livets upphörande, och muskulin) och i
mjölk. Hos växterna förekomma närstående
proteiner i växtsaften och i större mängd i
frön avsatta som reservnäring (legumin i
baljväxtfrön, konglutin i lupinfrö, edestin i
aleuronkornen).
3. Gliadiner, som utmärka sig genom
sin lättlöslighet i utspädda syror, lutar och
alkohol, men olöslighet i neutrala saltlösningar.
De utgöra huvudmassan av sädesfrönas
gluten, som utgör en blandning av flera olika
hithörande proteiner. Man har plägat dela gluten
i vete i gliadin eller växtlim, som
saknar lysin, och glutenkasein eller
växtfibrin, som innehåller lysin. Hit höra
zein i majs, avenin i havre och
hordein i korn.
4. Fosfoproteiner äro fosforhaltiga
äggviteämnen, som äro olösliga i vatten men
bilda vattenlösliga föreningar med alkalier
och alkaliska jordarter. De lösas av magsaften
men sönderdelas därvid med kvarlämnande
av en olöslig återstod (pseudonuklein). De äro
mycket spridda inom djurkroppen, särskilt
i körtlarna. Hit hör kasein
(nukleoalbumin), en sur förening, som i mjölk
finnes löst i förening med kalcium (basiskt
kalciumkaseinat). Det koagulerar vid
lämplig tillsats av syra, som förenar sig med
kalcium, liksom ock genom inverkan av enzymet
kymosin, som delar kaseinet i parakasein,
vilket i förening med kalcium bildar den
olösliga ostmassan, samt mindre mängd
vassleäggvita, som bibehåller sig löst i vasslan.
Hit räknas även lecit-albuminer,
lecitinhaltiga ä. ä., bland vilka märkes
vitellin (ovovitellin), som finnes i äggulan,
är olösligt i vatten och koagulerar vid
uppvärmning över 70° C.
5. Histoner och protaminer,
mycket kväverika, starkt basiska proteiner,
som förekomma bundna vid nukleinsyror, de
förra i de vita blodkropparnas cellkärna, de
senare i fiskmjölke. De äro ej påträffade i
växter.
II. Albumoider (albuminoider)
beteckna åtskilliga äggviteämnen, vilka utgöra
huvudbeståndsdelarna av djurens stöd- och
hudvävnader. De äro olösliga i vattens och
mycket motståndskraftiga mot kemisk
inverkan i allmänhet. Sådana äro: kollagen
eller limgivande vävnad,
huvudbeståndsdelen i bindväv, senor, brosk och
benvävnad, vars namn häntyda därpå, att det vid
kokning giver upphov till lim (gelatin).
Det löses i magsaften och koagulerar under
inverkan av garvsyra (garvning av läder).
I kollagen ingår mycket glykokoll men saknas
tyrosin och tryptofan, och det kan därför icke i
djurens näring ersätta egentliga äggviteämnen,
om ej näringen i övrigt innehåller äggviteämnen
med tillräckligt av nämnda båda aminosyror.
Keratin, hornämne, bildar de högre
djurens överhud, naglar, horn, hår och fjäder.
Det innehåller mycket cystin (har därför hög
svavelhalt), liksom tyrosin, varpå beror att
hornmjöl tillsammans med lim, som saknar
tyrosin, kan användas som kraftfoder och fylla
djurens behov av äggvita. Olösligt i
matsmältningsvätskorna men blir lösligt genom
ångbehandling och malning.
Elastin, som bildar bindvävens elastiska
trådar, är smältbart.
III. Förändrade (denaturerade)
äggviteämnen bildas av de i
växt-och djurkroppen förekommande
äggviteämnena genom inverkan av kemiska medel och
hava från utgångsmaterialet väsentligt olika
egenskaper.
Acidalbuminat och
alkalialbuminat, bildade genom inverkan, det
förra av syror, det senare av alkalier, äro
olösliga i vatten och neutrala saltlösningar (jfr
I. 1. Albuminer och I. 2. Globuliner).
Koagulerade äggviteämnen
äro olösliga eller svårlösliga i vatten, neutrala
lösningar samt utspädda syror och alkalier.
Albumoser (albuminoser) och
peptoner äro olika klyvningsstadier av
äggviteämnen vid matsmältningen. Albumbserna
äro mindre djupt kluvna än peptonerna
och därför mindre lättlösliga. De kunna
genomtränga djuriska hinnor, och i dessa
former kunna således äggviteämnena upptagas
ur matsmältnings kan alen. Vid inverkan av
trypsin och i synnerhet erepsin i tarmarna
fortsättas deras klyvning till aminosyror.
IV. Proteider, sammansatta
äggviteämnen, äro sammansatta av
enkla äggviteämnen med andra ämnen.
Viktigast bland dem äro nukleoproteider,
fosforhaltiga, svagt sura föreningar, som vid
inverkan av vissa enzym sönderdelas i äggvita
och nukleinsyra, vilken senare kan
ytterligare klyvas i fosforsyra, purinbaser
och kolhydrat. Vid nukleoproteiders
sönderdelning av magsaften stannar nukleinsyran i
förening med en äggviterest, varigenom
uppstår nuklein, en svår- eller olöslig
förening. Nukleoproteiderna ingå i cellkärnan
hos både växter och djur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
