Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ägogradering - Ägostyckning - Ägoutbyte - Äkthet - Älg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bland härpå inverkande omständigheter
kunna nämnas: jordartens beskaffenhet och
sammansättning, matjordens och älvens djup,
ägofigurernas läge, större och mindre lutning
och lutning mot olika väderstreck,
grundvattenytans djup och vattenförhållanden i
allmänhet, redan utförda permanenta
förbättringar; ägans form, stenbundenhet o. d.
Vid graderingen böra ägorna indelas i
sådana grader eller proportioner, att ett till alla
delar riktigt förhållande mellan den sämre och
bättre jorden må uppkomma, och därför bör
all skifteslagets inrösningsjord (se Jorddelning:
Skifte) uppskattas efter enahanda grund, så att,
om den bästa jorden anges till i, den sämre
sättes till 1.1, 1.2 .... 2, 3, ...., varigenom 1
ytenhet av den bästa jorden kommer att svara
mot 1.1, 1.2,.....2, 3, ...., ytenheter av den
sämre. Och gäller motsvarande i avrösningsj
orden, där graderingen bör ske efter trakternas
inbördes förhållande och naturliga
växtlighet utan avseende på befintlig eller sparad
ståndskog.
Man skiljer emellertid på två olika slag av
gradering, nämligen:
Separatgradering, då särskild
gradering av inrösnings- och avrösningsj orden
äger rum, utan att någon jämförelse sker dem
emellan. Man får då såsom utgångspunkter
tvä enheter, den ena utgörande den bästa
inrösningsjorden och den andra den bästa
avrösningsjorden.
Seriegradering, när gradering av all
skifteslagets mark sker i ett sammanhang, så
att en proportionerlig följd av grad värden
åsattes densamma.
Av dessa är separatgraderingen den äldre
metoden och omtalas redan under storskiftets
tid samt är ännu det förhärskande
graderingssättet i stora delar av landet och särskilt i
Norrland med dess naturliga och skarpa
gränser mellan in- och avrösningsjord.
Seriegradering saknar stöd i nu gällande
lagstiftning.
Ä. är och kan endast vara ett relativt
begrepp, så till vida att samma gradenhet
endast kan uppehållas inom ett och samma
skifteslag. Graderingen är också en av de
ömtåligare frågorna vid en skiftesförrättning, och
den kräver av förrättningsmännen, d. v. s.
lantmätaren och godemännen, synnerligen
stor omdömesförmåga och ingående kännedom
om de många inverkande faktorerna.
I en del länder ha försök gjorts att med
kemiska och mekaniska analyser bestämma
ägofigurernas gradvärden, men dessa metoder ha
ej visat sig fullt uttömmande.
Nämnas kan också, att föreliggande förslag
till ny skifteslagstiftning innehåller
bestämmelser om gradering i penningar, dels såsom
för sakägarna mera lättfattlig än den
nuvarande metoden, dels också emedan penningen
skulle vara en smidigare och mera lätthanterlig
värdemätare än de hittills använda gradtalen.
Efter graderingen kommer ägofigurernas
uppskattning. Denna tillgår så, att
varje figurs beräknade areal divideras med dess
gradvärde, varigenom erhålles densammas
uppskattade areal. I
skiftesförrättningens fortsatta handläggning kommer sedan
ägofiguren att representeras av denna
uppskattade areal i stället för av den ursprungliga
och verkliga.
Vid graderingen av inägojorden får ingen
hänsyn tagas till jordens bättre eller sämre
hävd o. d., och ej heller får i skogsmarken den
befintliga ståndskogen inverka på ägans
gradvärde. Hithörande frågor regleras i stället
vid skiftesförrättningen genom likvider.
Sådana äro t. ex. hävdelikvid, odlingslikvid,
likvid för minskad avkastning och
ståndskogslikvid. Olika principer vid likviders
upprättande ha gjort sig gällande. Så kan en
hävdelikvid göras antingen efter
»Västerbottensmetoden», då ersättning bestämmes efter
verkställt arbete och nedlagd kostnad samt
framför allt gödsel eller hävd, eller efter
»Norrbottensmetoden», då den ock kan kallas
vanhävdslikvid, emedan betalning här kräves
för befintlig brist i nu nämnda delar.
Ä. är en åtgärd, varom delägarna vid en
lantmäterif örrättning ej få överenskomma, utan
vari förrättningsmännen ha ovillkorlig
beslutanderätt, och varöver sedan besvär efter
förrättningens slut. i vanlig ordning få anföras. John Svärdson.
Ägostyckning. Se Jorddelning.
Ägoutbyte. Se Jorddelning.
Äkthet. Se Utsäde.
Älg, (Cervus) Alces alces (L.), det största
av våra inhemska däggdjur och vårt
värdefullaste villebråd, som vid mitten av förra
århundradet förekom endast i vissa delar av
Svealand och Norrland, träffas nu över så gott
som hela landet på lämpliga platser från
nordligaste Norrbotten till norra Skåne, men under
de senaste åren synes älgstammen till följd
av alltför stark förföljelse åter hava börjat
avtaga. Den fullvuxna älgtjuren når en längd
av 2 2/3 m., en boghöjd av 2 m. och en vikt
av 500 kg. Ä. har ett stort, klumpigt huvud
med långa öron, nedhängande, hårbeklädd
mule, kort hals med en nedhängande skäggig
hudflik på strupen samt höga ben. Färgen är
ovan mörkgrå, under ljusare. Kalven är under
de första månaderna helt rödbrun. Tjurens
horn, som årligen fällas i februari, äro antingen
brett skovelformiga mèd mindre taggar (den
s. k. palmata typen, vanligast i Norrland)
eller försedda med långa, kraftiga taggar och
mindre starkt utvecklad skovel (den »cervina»
typen, förhärskande i landets s. och ö. delar).
Vid 9—10 månaders ålder framkomma de första
hornen, som äro enspetsade, s. k. nabbar.
Sedan utvecklas hornen vanligen varje år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
