Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ängskavle - Ängskavlemygga - Ängsknarr - Ängslöka - Ängsrötning - Ängsull - Ängsvattning - Äppelsyra - Äpple
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men vanligen ingår blott 5—10 kg. av fullgott
frö i fröblandningen. Ä. är i smaklighet och
fodervärde underlägsen timotej och bör
skördas tidigt för att ej förlora för mycket i
fodervärde; den återväxer fort efter slåttern. Fröet,
som står högt i pris, skördas genom avrepning,
i den mån axvippprna mogna. Frö skördas
föga i Sverige, utan införes huvudsakligen
från Finland och N. Zeeland. Det skadas
mycket av blåsfotingar och ängskavlemyggor.
Ängskavlemygga, Cecidomyia (Oligotrophus)
alopecuri E. Reut. är en liten mygga, vars
orangefärgade larver förtära ängskavlens fruktämne,
så att »fröet» blir slött; pupporna, som
kvarligga inom axskalen, kunna genom fröets
upphettning till 60° i 35 minuter dödas, utan att
grobarheten skadas; likaså genom fröets
behandling med kolsvavla under 9 timmar.
Ängsknarr, Kornknarr, (Gallinula)
Crex crex (L.), en liten vadarefågel av
sumphönornas familj, Rallidœ, med jämförelsevis
kort näbb, ovan gråbrunspräcklig, under grå,
vingar och sidor rödbruna (liksom rapphöns).
Flyttfågel. Förekommer i hela landet i fuktiga
ängar och sädesåkrar, där hanens
genomträngande »snärp»-läte höres om vår- och
försommarkvällar. Löper fort, men flyger ej gärna.
Flyttfågel. Lägger 8—12 gråbrunfläckiga ägg
i rede på marken. Gör nytta genom att
förtära insekter, sniglar m. m.
Ängslöka. Se Angelica.
Ängsrötning. Se Lin: Beredning.
Ängsull, Eriophorum, är liksom säv (se detta
ord) särdeles lämplig till foder. Om
betydelsen som torvbildare, se Mosse, Torv.
Ängsvattning. Se Bevattning.
Äppelsyra, organisk syra av formeln C4H6O5,
finnes allmänt i frukter, ss. äpplen,
plommon, körsbär, rönnbär, vinbär, krusbär m. fl.
Är löslig i vatten och alkohol och bildar
färglösa, sönderflytande kristaller. Salterna
äro även i allmänhet lösliga i vatten.
Äpple. Av släktet Pyrus, som tillhör
kärnfruktväxternas familj, Pomacece, pläga de
arter, vars frukter äro m. 1. m. tillplattat runda,
med insänkt topp och bas, kallas äpplen. Som
stamformer till våra odlade ä. nämnas den i
Sverige upp till Dalälven vildväxande apeln,
P. Malus L., paradisäpplets stamform, P. prœcox
Pall., och det buskartade doucinäpplet,
P. pumila Mill, båda från Kaukasusländerna,
renetternas stamform, P. dasyphylla Borkh.,
från västra Asien samt den sibiriska P. prunifolia
Willd., från vilken astrakanen uppgives
härstamma, m. fl. Som prydnadsväxt odlas
sibiriskt bäräpple, P. baccata Desf, med
körs-bärsstora, röda, långskaftade frukter.
Ä. fanns redan i förhistorisk tid i odling i
österlandet, varifrån den gamla tidens greker
och romare lärde konsten att förädla ä. genom
ympning. De klassiska romerska författarna
omtala ett stort antal äpplesorter, och med
den romerska kulturen spreds äppleodlingen
vidare norr om Alperna, och alltsedan har ä.
varit den i avseende på odlingens omfattning
och sorternas antal förnämsta trädfrukten.
Äpplen omtalas i den skandinaviska nordens
gamla sagor och sånger, men ovisst är om de
här förekommo odlade förr än under den kristna
tiden. Odlingen hade redan tidigt vunnit den
betydelse, att stadganden om straff för stöld
av äpplen ur trädgårdar liksom om tionde av
äpple funnos i de gamla landslagarna.
Sorter. Genom korsbefruktning
framkallas oupphörligt nya kombinationer av
föräldraträdens egenskaper. Genom att
uppdraga träd av kärnor erhåller man därför
nya sorter, och stundom uppstå sådana även
genom mutationer eller sports (se Variation)
på vegetativ väg, ss. då en gren på ett träd
lämnar frukter av olika beskaffenhet än
trädet i övrigt. Då en på det ena eller andra
sättet uppkommen avvikande form påträffas,
som synes värdefull, förökas den oförändrad
genom ympning (och okulering). Åtskilliga
försök hava gjorts till systematisk indelning
av äpplesorterna, och vissa gemensamma namn
för grupper hava kommit i bruk. Bland mera
kända sådana kollektiva namn må nämnas:
kalviller eller kantäpplen:
vanligen stora, trubbigt kantiga äpplen med mjuk,
fetaktig hud, mjukt kött och tämligen stort
kärnhus; pipping (eng. pippin): små,
runda, hårda frukter; renett: plattrunda,
med något strävt, rostigt skal, kort, fast, gult
kött; parmän: renettartad frukt, men med
långsträckt eller toppig form samt lösare,
mildare kött. Dessa och andra dylika grupper
äro dock mycket osäkert begränsade, och
namnen användas för varandra ofta mycket olika
sorter. (Se O. Eneroth. Handbok i svensk
pomologi. 1:a uppl. 1864, 3:e uppl. utg. av
M. Smirnoff 1896—1902.)
I Sverige allmänt odlade sorter.
1. Sommarfrukt, mogen i aug. till
början av okt.
Arvidsäpple, mest i Södermanland
odlad sort med pyramidformig växt och
frukter, som mycket likna vit astrakan, men
mognar tidigare.
Astrakan: under detta namn odlas i hela
landet flera bördiga, tidiga och mycket fina
sorter, ss. vit a. och Gyllenkroks a. med
medelstora runda, vitgula, hos den senare
röd–strimmiga frukter; stor klar a. med stora,
något kantiga, gulvita frukter, samt röd a.
medelstora, grant röda, något blådaggiga frukter.
Charlamovsky, ursprungligen rysk,
i hela landet odlad, mycket tidigt, jämnt och
rikt bärande med stora, plattryckta, gulgröna
rödstrimmiga frukter. God hushållsfrukt.
Hampus, odlad sedan gammalt i s. och
m. Sverige, svagt växande men härdig och
bördig, frukt tidig, liten, plattrund, gulgrön,
svagt rodnande, med fin smak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
