Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Örn - Örnblomster - Öronkörtelparti - Örråg - Överben - Överbyggd - Överbyggnad - Överdämning - Överfallshjul - Överkamning - Överkotning - Överloppsjord, Överloppsmark - Överlöpare - Övervattning - Övervintring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Havsörnen, Haliaëtus albicilla L., har
tarserna endast upptill fjäder klädda. Äldre
fåglar äro till färgen bruna med huvud och
hals ljust gråbruna och vit stjärt samt gulvit
näbb, gulaktig iris och gula fötter, ungfåglarna
mörkbruna, stötande i rödbrunt, på huvud
och hals svart bruna, stjärten spräcklig av
svart och vitt samt mörk näbb och brun iris.
Den häckar ytterst sparsamt utmed vår
östra kust samt vid några större insjöar, lever
av fisk och sjöfågel samt bygger bo i träd, mera
sällan på klippavsatser. Äggen äro merendels
2, gråvita, ofläckade. Ungfåglar av båda
arterna draga om hösten söder ut; de gamla
stanna vanligen i hemtrakten året om. T. H—l.
Örnblomster. Se Getväppling.
Öronkörtelparti. Se Hals.
Örråg, råg, vars förtäring (ex. i färskt bröd)
förorsakar övergående yrsel, huvudvärk och
mattighet. De giftiga verkningarna ha
tillskrivits sotdagg och Fusarium (se d. o.).
Överben, exostos. Se Benhinneinflammation.
Överbyggd. Se Benställning, Kors.
Överbyggnad. Se Arrende:
Byggnadsskyldighet.
Överdämning. Se Bevattning.
Överfallshjul. Se Vattenhjul.
Överkamning. Se Hopfogning av virke:
Tvärskarv.
Överkotning. Se Bockbent.
Överloppsjord, Överloppsmark. Se Avvittring.
Överlöpare kallas hondjur, särskilt kor, som
ej blivit brunstiga eller betäckta i laga tid utan
gått över ett år utan dräktighet.
Övervattning. Se Bevattning.
Övervintring. 1. Växters olika härdighet
vid övervintring är dels en inneboende egenskap
och beror dels på växternas utvecklingsgrad
och näringstillstånd samt på yttre
förhållanden. Den större eller mindre härdigheten kan
vara en art- eller sortegenskap, och i allmänhet
äro arter eller sorter, som härstamma från
trakter med mildare och fuktigare klimat, mindre
härdiga. Växtens ö. beror även mycket på,
om den vid köldens inbrott avslutat sin
växtlighet för året och övergått i vilostadium. Ö.
av träd blir sålunda vanligen bättre efter varma
somrar och torr höst, då utvecklingen
påskyndats och de nybildade skotten hunnit bliva
väl förvedade och reservnäringens avsättning
avslutats, än efter en fuktig sommar och höst,
då tillväxten fortgått, ända tills den avbrytes
av vinterkölden. De nybildade vävnaderna äro
i det senare fallet ej tillräckligt förvedade
utan hålla mycket vatten, som kan frysa och
sönderspränga dem, varjämte alltför litet
reservnäring avsatts, varmed följer brist på
socker i cellsaften, som då lättare fryser (jfr
Frostskada), och brist på näring för plantan
på våren och därmed svaghet. Då örter äro
mer utsatta för köldens och blåstens inverkan,
ju större yta de erbjuda, övervintra i
allmänhet smalbladiga sädessorter bättre än
bredbladiga. Likaså gynnas sädesbroddens ö. av
att åkerytan är ojämn, så att kokor bereda
broddplantorna vindskydd.
Det bästa skyddet mot såväl stark köld och
temperaturväxlingar som mot blåst är
snötäcket, och ett sådant, sedan marken tjälat, är
i mellersta och norra Sverige snart sagt en
förutsättning för en god ö. av sädesbrodden.
Under snö på otjälad mark utsättes däremot
växtligheten för angrepp av svampar och
bakterier, som under det mot kölden isolerande
snötäcket och gynnade av den där rådande
fuktigheten fortfara att växa och kunna m. 1. m.
fullständigt förstöra övervintrande grödor.
Hårt packade snödrivor, som kvarligga länge
på våren, likasom även isbränna, verka även
förödande på de övervintrande växterna, i det
att de utestänga den för dessas andning
behövliga luften.
Medlen att befordra växternas oskadda ö.
äro således: a. odling av vinterhärdiga sorter;
b. beredning av jorden, så att inga svackor
finnas, där smältvatten kan samlas och
förorsaka isbränna, samt så att åkerns yta blir
småkokig; c. sådd i så god tid, att plantorna
hinna bliva vinterfasta före vinterköldens
inbrott, utan att de dock bliva så långt
utvecklade, att de hindra tjälens nedträngande i
jorden; d. avbetning av för frodigt utvecklad
sädesbrodd eller klöver; e. om snö kvarligger
på otjälad mark, åtgärder för att befordra
tjälens nedträngande (se Tjäle); f. utskottning
av på våren kvarliggande packade snödrivor
eller spridning av sot, sand eller andra mörka
ämnen, som befordra snöns smältning.
Trädgårdsväxter skyddas i stor utsträckning
genom täckning med ämnen, som skydda för
köld och temperaturväxlingar. Då dessa i
synnerhet skada, när solvärmen på våren
återväcker växterna till livsverksamhet, kan
täckningen, ofta med fördel, ske först sedan
snötäcket bortgått.
2. Ö. av bin lyckas trots stark köld väl,
om kuporna äro dragfria och väl isolerade.
För att utrymmet ej må vara större, än bien
kunna hålla varmt, minskas vid invintringen
kakornas antal och inflyttas glasramen i
ramkuporna. Foderförrådet kompletteras om
nödigt genom förrådsfodring på eftersommaren
och nödfodring under vinter och vår. (Se Biens
fodring, Foderapparater.) Då flytande foder
gives, uppstår ej vattenbrist; eljes kan detta
inträffa och avhjälpes genom att i propphålet
i halmkupa eller ovan täckbrädorna i
ramkupa insätta en fuktad svamp eller i den
senare insätta ett vattenfyllt skott. Bien böra
oroas så litet som möjligt. (Se Biens
sjukdomar: Utsot; Invintring av bin.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
